JO har ännu inte kunnat avgöra ärendet med biologiprofessorn som blev uppkallad till dekanen efter att ha twittrat privat på ett sätt som inte behagade ledningen. Detta trots att ärendet framstår som en solklar kränkning av professorns yttrandefrihet. Det hela ser inte bra ut då flera högt uppsatta chefer är inblandade, inklusive nuvarande rektor samt en av huvudkandidaterna inför rektorsvalet i höst.
I augusti 2013 rapporterade vi om en incident som gav upphov till en omfattande debatt om gränserna mellan privat och offentligt när det gäller forskare och lärare. Professor Erik Svensson vid Lunds universitet hamnade, på sin fritid, via sin privata mobiltelefon, i en animerad diskussion med en meningsmotståndare på Twitter. Det ledde till att han inkallades till möte med företrädare för universitetet. Mötet resulterade visserligen inte i några åtgärder från universitetets sida, men bara det faktum att universitetet ansåg sig föranlett att agera väcker en rad viktiga frågor om i vilken utsträckning det offentliga har rätt att ha synpunkter på anställda akademikers privata förehavanden.
Av det skälet var det välkommet att en privatperson den 12 augusti 2013 anmälde Lunds universitet till Justitieombudsmannen (dnr 4420-2013). Anmälan fokuserade just på problemet med att det lätt kan uppfattas som att universitetet försökt inskränka en anställds yttrandefrihet. Till saken hör att de påtryckningar från allmänheten som ledningen hänvisade till visade sig härröra från professorns politiska meningsmotståndare.
Vid en förfrågan till JO i februari 2014, alltså ca sex månader efter att JO mottagit anmälan, gjorde handläggaren, Per Christensen, bedömningen att ett beslut borde kunna fattas ”före sommaren”. När inget beslut fattats, varken före eller under sommaren, framställde ARW en förnyad förfrågan i augusti och meddelades då att ärendet fortfarande är under handläggning beroende på att avdelningen sedan en tid haft ”en mycket hög arbetsbelastning”.
I dag (2014-08-15) har ärendet varit under handläggning i 368 dagar. Det måste betraktas som oacceptabelt även från JO’s eget perspektiv: enligt JO’s ämbetsberättelse 2013/14 var den genomsnittliga handläggningstiden för remitterade ärenden 5,6 månader, dvs. hälften så lång som i twitterfallet, inom den avdelning som handlägger ärenden inom utbildningsväsendet. (I samma ämbetsberättelse riktas för övrigt kritik mot andra myndigheter och kommunala institutioner för – just det: oacceptabelt långa handläggningstider.)
I fallet med den twittrande professorn är, pikant nog, flera högt uppsatta chefer inblandade, bl.a. universitetets rektor Per Eriksson och prorektor Eva Wiberg, tillika en av fyra huvudkandidater i höstens val av ny rektor. Involverade är även vicerektor Nils Danielsen samt dekan Olof Sterner. En försvårande omständighet är att det, som ARW kunnat visa, är ställt bortom allt tvivel att universitetet i sitt yttrande lämnat felaktiga uppgifter om att den twittrande professorn skulle ha presenterat sig just som professor vid Lunds universitet. För rektor Per Eriksson och rektorskandidaten Eva Wiberg är detta särskilt besvärande, då universitetets yttrande är undertecknat av Wiberg och Eriksson inledningsvis bekräftar dess (felaktiga) innehåll.
Problemet med att JO inom rimlig tid inte förmår fatta beslut i ett ärende av stor betydelse, men låg komplexitet, är att det kan leda till att JO:s förtroende urholkas i allmänhetens ögon och att det t.o.m. uppstår misstankar om att myndigheten styrs av politiska hänsynstaganden. Dessa misstankar kan naturligtvis vara helt ogrundade. Problemet är att de över huvud taget uppstår.
JO:s handläggningstider för ärenden inom utbildningssektorn är generellt orimligt långa, något som hotar rättssäkerheten och kan leda till minskat förtroende för en institution som redan har lågt förtroendekapital. En studie av Ylva Norén-Bretzer, vid Göteborgs universitet, från 2008, visar att av de som tillfrågats så hade endast 51 % någon uppfattning alls om JO. Bland dessa svarade endast hälften att de hade ett stort eller ganska stort förtroende för myndigheten.
ARW har i flera tidigare inlägg problematiserat det faktum att JO inte är en fristående kontrollinstans, utan är underställd riksdagen, vilket i praktiken innebär ett nära förhållande till regeringspartierna, som normalt sett har majoritet i riksdagen. Enligt vår uppfattning vore det bästa att införa en helt fristående författningsdomstol. I nuvarande situation är det rimligt att åtminstone öka anslagen till JO så att handläggningstiderna kan förkortas.
EJO/MZ