Högskoleprovet är till för att mäta förmågan att klara av akademiska studier. Att de som ska konstruera uppgifter och utveckla provet själva har akademisk examen är därför en självklarhet. Men så icke på Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet, där provet numera tas fram. Istället för att välja en av de högt meriterade sökande med doktorsexamen fastnade man för en av kandidaterna med minst akademiskt utbildning och väsentligen bara gymnasiekompetens.

Att utveckla högskoleprovet är inget jobb vilket som helst. På tjänsteinnehavaren vilar ett ovanligt tungt samhällsansvar då provet i många fall avgör vem som beviljas tillträde till akademisk utbildning. Inte minst bestämmer utgången många unga människors framtid. Att rekrytera provutvecklare med största möjliga skicklighet och kompetens måste därför vara särskilt angeläget, där just den akademiska kompetensen måste stå i förgrunden.

Det är i ljuset av dessa reflektioner uppseendeväckande att man nu gör det motsatta vid Umeå universitet, där högskoleprovet numera tas fram. När man nyligen skulle tillsätta en tjänst som provutvecklare fanns rikliga möjligheter att anställa en högt kvalificerad person. Bland de 23 sökande fanns såväl tre doktorer, varav två kvinnliga, som två licentiater.

Men istället för att välja bland dem med akademiska examina fastnar man för en kandidat, tillika manlig, med väsentligen bara gymnasieexamen. Universitetet måste ställa sig frågan varför man bedriver högre utbildning om den snarare blir en framtida belastning.

Vid närmare skärskådande framgår, som väntat, att det rör sig om en intern kandidat som man nu gynnar genom en sinnrikt uttänkt strategi, vars syfte är att kringgå de rättsliga och akademiska krav som gäller vid tillsättning av tjänster inom högskolan.

Avgörande är att man valt att tillsätta tjänsten i två steg. Först utlyser man en visstidsanställning (75%, sex månader) som ”provutvecklare till högskoleprovets verbala delar”. Utlysningen sker, som brukligt är när man vill ha så få sökande som möjligt, under sommarlovet (sista ansökningsdag: 2013-08-30). Kraven för denna tjänst lyder som följer:

”För detta arbete söker vi en person som besitter goda kunskaper i det svenska språket samt har viss statistisk och matematisk kompetens och en god analytisk förmåga. Lämplig utbildningsbakgrund är därför en kandidat- eller magisterexamen som inkluderar minst 90 hp inom t.ex. litteraturvetenskap, svenska, lingvistik, journalistik eller motsvarande.”

Notera att ingen yrkeserfarenhet krävs. Tjänsten tillsätts med Tobias Lundberg. Då den bara är ett 6-månaders vikariat på 75% är risken att någon orkar överklaga liten.

Den egentliga tjänsten, en tillsvidareanställning på 100% som ”provutvecklare för högskoleprovet”, utlyses ett år senare, återigen under sommarlovet (sista ansökningsdag: 2014-07-25). Läget är nu det att Lundberg, genom att inneha den tidsbegränsade anställningen, hunnit skaffa sig relevanta ”yrkeserfarenheter”. Mycket riktigt är detta något som särskilt efterfrågas i den nya utlysningstexten:

”Den person vi söker ska därför ha universitets/högskoleutbildning eller likvärdig utbildning dels inom ämnesområdena kommunikationsvetenskap, litteraturvetenskap eller journalistik, dels i ämnet matematik. Personen ska därtill ha yrkeserfarenheter som innefattar fördjupade kunskaper om och erfarenheter av att söka, granska och värdera textmaterial. Det är meriterande om sökande har dokumenterade grundläggande kunskaper i naturvetenskapliga ämnen.”

Då Lundberg nu har ”yrkeserfarenheter som innefattar fördjupade kunskaper om och erfarenheter av att söka, granska och värdera textmaterial” kan han placeras i första förslagsrummet. Att det är så man resonerat framgår av ett yttrande från prefekten Gunnar Schedin.

Varför just yrkeserfarenhet krävs på detta område förklaras emellertid inte. Är inte den som disputerat nog så tränad i att ”söka, granska och värdera textmaterial” om det är, som sig bör, själva kompetensen man eftersöker? Svaret är naturligtvis att fokus på yrkeserfarenhet valts tendentiöst i syfte att gynna Lundberg.

Anmärkningsvärt är också att den fasta anställningen med bredare arbetsuppgifter kräver mindre akademisk kompetens än visstidsanställningen med snävare inriktning. Den senare kräver ”kandidat- eller magisterexamen” medan det i det förra fallet räcker med ”universitets/högskoleutbildning eller likvärdig utbildning” (vår kursivering). Lundberg har bakom sig en tvåårig journalistutbildning på folkhögskola och anses därför uppfylla kravet på ”likvärdig utbildning inom … journalistik”.

Det är uppenbart att det här bryts mot en rad rättsliga regler. Enligt regeringsformen (9 §) ska den som ”fullgör offentliga förvaltningsuppgifter … iaktta saklighet och opartiskhet”. Det är oförenligt med att man godtyckligt gynnar en viss kandidat vid tillsättning av tjänst. Enligt lagen om offentlig anställning ska anställningar ske på sakliga grunder som förtjänst och skicklighet där ”skickligheten ska sättas främst om det inte finns skäl för något annat” (4 §). I detta fall har man uppenbarligen inte satt skickligheten främst, utan bakgrunden till anställningen ligger, får man förmoda, i personliga relationer och nätverk. Högskolelagen, slutligen, ställer krav på ”hög kvalitetet i verksamheten” (4 §). Att välja en av de minst meriterade för en tjänst rimmar illa med detta krav.

Det är med tillfredsställelse som vi konstaterar att en sökande överklagat anställningsbeslutet till Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH). Man får hoppas att ÖNH också drar slutsatsen att så här får det inte gå till. Vi hyser goda förhoppningar om att detta sker då ÖNH är en av de mer förtroendeingivande rättsinstanserna. Tidigare har man upptäckt och reagerat mot såväl jäv vid Stockholms konstnärliga högskola som olagliga anställningar vid Göteborgs universitet.

Som vanligt riktar sig vår kritik inte mot personer i underordnad ställning som gynnats av ett beslut, utan mot de chefer som ligger bakom skeendena.

EJO/MZ