Justitieombudsmannen har ännu inte kunnat besluta i ärendet med lundaprofessorn som blev uppkallad till dekanen efter att på sin fritid ha twittrat på ett sätt som inte behagade ledningen. Såväl avgående rektor Per Eriksson som prorektor Eva Wiberg har ställt sig bakom dekanens beslut. Nu har 16 månader gått sedan anmälan gjordes. Vi visar att JO-bedömningen av ett snarlikt tidigare ärende kan tillämpas direkt på twitterprofessorn, med det omedelbara och otvetydiga resultatet att universitetet kränkt dennes yttrandefrihet. Allvarlig kritik måste riktas mot ansvarig JO Lilian Wiklund som genom vårdslös handläggning av ett ärende som inte saknar politiska dimensioner sätter sitt ämbete på spel.

En biologiprofessor vid Lunds universitet, Erik Svensson, kallas till möte hos dekanen efter att ha utövat sin yttrandefriheten på sitt privata twitterkonto med användande av sin privata mobiltelefon. Svensson kritiserade i minst sagt skarpa ordalag redaktören för en tidskrift för hennes islamfientliga hållning. Ärendet är av principiellt intresse då det gäller en professors yttrandefrihet i förhållande till staten, vilket är centralt såväl för den akademiska friheten som för demokratin i stort. En rad artiklar och debattinlägg i Sydsvenska dagbladet vittnar om allmänintresse.

Saken JO-anmäls, inte av Svensson själv utan av en juridikstudent i Stockholm. JO demonstrerar dådkraft och begär skyndsamt in yttrande från universitetet samt kommentar från Svensson. LU hävdar genom prorektor Eva Wiberg bl.a. att Svenssons agerande förorsakat tvivel på myndighetens opartiskhet, vilket intygas av rektor Per Eriksson. Svensson vidhåller att han bara utövat sin yttrandefrihet. Båda skrivelserna inkommer under oktober-november 2013.

Men nu tvärnitar JO:s handläggning. Ingenting händer synbarligen under drygt ett års tid. Vi ska komma ihåg att vi här har att göra med ett organ som nitiskt anmärker på andra myndigheters handläggningstider. Bara under 2014 yttrade JO enligt hemsidan sådan kritik i 23 fall.

När detta skrivs, i januari 2015, har fortfarande inget beslut fallit i twitterärendet. Detaljerna kring ärendet har vi beskrivit i tidigare inlägg. En kronologi hittar du här.

Vi nås nu av det överraskande beskedet att en ny handläggare ska ta över och att tidigare handläggare Per Christensen slutar. Vi har utan framgång försökt få en kommentar från Christensen angående varför hans anställning upphör. Bytet lär i alla händelser påverka handläggningstiden negativt.

Det har också framkommit att JO tidigare behandlat ett snarlikt ärende som kan användas som mall vid bedömningen av twitterprofessorn. Då gällde det en anställd på Migrationsverket som flyttades till en lägre befattning. Åtgärden bedömdes av JO ha varit föranledd av att den anställde publicerat ställningstaganden i politiska frågor på en blogg. Bedömningen blev att verket brutit mot grundlagen.

Beslutet, som skrevs av dåvarande JO, H-G Axberger, innehåller en utförlig och klargörande allmän diskussion kring fall där det som ska bedömas ”handlar om den anställdes rätt att yttra sig i allmänna politiska frågor ställd mot en myndighets anspråk på att den anställde i det hänseendet ska iaktta återhållsamhet”. Beslutet, som är tillämpbart på alla former av myndighetssanktioner (inklusive kallelser till möten), åberopades som vägledande av JK i ett beslut från 2011.

Axberger klargör inledningsvis yttrandefrihetens innebörd i denna typ av ärende (sid. 5):

Innebörden av att yttrande- och åsiktsfrihet råder är bl.a. att det allmänna som arbetsgivare inte får lägga sig i vilka åsikter de anställda har eller hur de brukar sin yttrandefrihet. En offentlig arbetsgivare kan därmed inte av sina anställda kräva att de utanför tjänsten avhåller sig från att ge uttryck för en viss typ av värderingar. Det gäller även när dessa kan synas helt avvika från det arbetsgivaren står för. Eventuella anspråk från en myndighet på att dess anställda som privatpersoner ska omfatta en viss värdegrund strider mot grundlagens krav på respekt för den enskildes yttrande- och åsiktsfrihet. Förtroendet för myndigheterna upprätthålls inte genom tillsyn över de anställdas åsikter utan genom att verksamheten utövas under lagarna och kontrolleras rättsligt.

Axberger menar dock att principen att en tjänstemans offentligt uttalade åsikter är en privatsak inte kan upprätthållas ”fullständigt undantagslöst” (sid. 5). Den anställdes yttrandefrihet kan nämligen komma i konflikt med grundlagens (regeringsformens) krav på att myndigheter ska vara opartiska. Det rör sig i så fall om konstitutionellt jämställda intressen som måste vägas emot varandra.

Axberger gör klart att detta handlar om väldigt speciella omständigheter (sid. 5-6): ”Man måste räkna med att exempelvis en beslutsfattare, vars personliga åsikter tilldragit sig uppmärksamhet, i allmänhetens ögon kan framstå som mindre lämpad att handlägga vissa typer av ärenden och att detta någon gång kan ge en myndighet rätt att vidta åtgärder.” Det måste i så fall handla om ”konkreta verksamhetsproblem” snarare än om påstådda förtroendeskador ”av allmänt slag” (sid. 5-6).

Axberger tillägger (sid. 6): ”Det bör observeras att det, i de sällsynta fall då sådana konflikter kan aktualiseras, torde finnas utrymme för att lösa dem i samförstånd mellan den anställde och vederbörandes arbetsledning, inom ramen för anställningsförhållandet och utan att den lösning som väljs blir att betrakta som en repressalieåtgärd.” Ett exempel vore ett möte för att gemensamt reda ut situationen.

Det är uppenbarligen mot denna bakgrund som man måste förstå följande stycke i LU:s yttrande:

I förekommande fall har ett twitterinlägg upplevts som stötande och orsakat ett ifrågasättande av universitetets opartiskhet som statlig myndighet. Ifrågasättandet från allmänheten har inkommit till universitetet i form av telefonsamtal och epost som ställts till såväl universitets- som fakultetsledning. Mot bakgrund av detta såg Lunds universitet, som arbetsgivare, ett behov av att prata med medarbetaren som författat inlägget om vad som egentligen inträffat och samtidigt berätta om de reaktioner universitetet fått. Reaktionen från allmänheten mot universitetet uppstod troligen på grund av att medarbetaren på sitt twitterkonto valt att presentera sig som professor vid Lunds universitet. Vid det samtal som senare hölls med medarbetaren, framkom dock att medarbetaren själv valt att ta bort sin tjänstetitel och arbetsgivare från sitt konto/inlägg snart efter att inlägget gjorts.

LU, som uppenbarligen studerat Axbergers utlåtande, försöker här leda i bevis att twitterfallet är av just den ovanliga typ som enligt Axberger skulle rättfärdiga en kallelse till möte. Men för att detta ska vara troligt måste det som sagt ha uppstått en konkret anledning att tro att twitterprofessorn ”i allmänhetens ögon kan framstå som mindre lämpad att handlägga vissa typer av ärenden”.

Problemet är att professorns politiska yttranden på twitter är helt frånkopplade hans verksamhet som biologiprofessor på universitetet. Tanken att hans opartiskhet t.ex. vid examination av en uppsats i biologi skulle påverkas av hans kritik av den islamfientliga redaktören kan knappast tas på allvar.

Det räcker inte att hävda att det generellt skulle vara förtroendeskadligt för universitetet att en professor offentligt ger uttryck för åsikter av det slag som twitterprofessorn uttalat. Axberger är fördömligt klar även på den punkten: ”En önskan att värna det allmänna förtroendet för en myndighet kan dock inte, som framgått, åberopas till stöd för repressalieåtgärder gentemot en anställd som gjort bruk av sin privata yttrandefrihet i ett sammanhang som är helt skilt från tjänsten.” (sid. 8). Axberger fortsätter:

Förståelsen för att den som arbetar i det allmännas tjänst har rätt till sina privata åsikter och att dessa inte behöver vara representativa för den myndighet där vederbörande tjänstgör torde vara allmänt utbredd. Migrationsverket har tusentals anställda och det finns mängder av chefer på den nivå där E. tjänstgjorde. Att förekomsten av hans på Internet utlagda framställningar skulle medföra de allvarliga skadeverkningar, som verkets företrädare oroat sig för, är med andra ord inte sannolikt, än mindre utrett.

Risken att en professors privata twittrande skulle medföra allvarliga skadeverkningar för ett universitet är om möjligt ännu mindre, då folk i gemen torde begripa, sannolikt bättre än LU:s egen ledning, att en professors privata yttranden endast undantagsvis representerar universitetets officiella ståndpunkt i en fråga.

Hur kan man då förklara det osannolika faktumet att ”allmänheten” tydligen ändå hört av sig och, enligt LU-yttrandet, ifrågasatt universitetets opartiskhet som statlig myndighet? Vi har tidigare i detalj redogjort för vad som med all sannolikhet låg bakom dessa kontakter, som väsentligen härrörde från professorns politiska meningsmotståndare som genom att vända sig till universitetet såg en möjlighet att tysta professorns kritik av redaktören, som i dessa kretsar åtnjuter stor uppskattning. På högersajter som Dispatch International och Fria Tider, som står Sverigedemokraterna nära, beskrivs i detalj hur kontakter med universitetet togs och varför så skedde.

Men oavsett detta måste universitet rimligen utreda om det fanns en saklig grund för ”allmänhetens” uttalade brist på förtroende. Det som nämns i yttrandet är bara att ”medarbetaren på sitt twitterkonto valt att presentera sig som professor vid Lunds universitet”, en uppgift som han senare skulle ha ändrat. Men enligt Axbergers beslut i migrationsärendet är det faktiska innehållet i yttrandena på Internet eller hur de presenterats inte relevanta för frågeställningen så länge det inte rör sig om röjande av förhållande som myndigheten ”betraktar som konfidentiella eller på annat sätt interna” eller saken gäller ”förhållandet mellan lojalitetsplikt och kritikrätt” (sid. 4). Det är ostridigt att inget av dessa undantag gäller i twitterfallet.

Det kan tilläggas att universitetets uppgift att twitterprofessorn på sitt twitterkonto valt att presentera sig som professor vid Lunds universitet är osann. Som vi tidigare rapporterat publicerade en mot Svensson kritisk sajt så att säga av misstag dennes gamla twitterprofil. Där hänvisas varken till professorstiteln eller till Lunds universitet. Allt detta står att läsa i Svenssons av JO efterfrågade kommentar till LU:s yttrande samt i ett av våra tidigare inlägg.

Universitetets väljer, i ett halvhjärtat försök att gardera sig mot denna oundvikliga vederläggning, att spela ut det välkända ”arbetsmiljökortet”, enligt vilket alla typer av ledningsingripanden är möjliga under förevändningen att arbetsmiljön på så sätt räddas. Axberger avvisar dock i sitt beslut varje försök att utan tillräcklig konkretion motivera ett ingrepp i yttrandefriheten. Detta beviskrav kan man direkt tillämpa på universitetets arbetsmiljöargument, som därmed tillintetgörs.

JO:s beslut i migrationsfallet, och de övervägande som återfinns däri, är med andra ord direkt tillämpbara på twitterärendet. Slutsatsen är otvetydigt att universitet, genom beslutet att kalla professorn till möte, kränkt dennes grundlagsstadgade yttrandefrihet.

Man kan tillägga att universitetet i och med sitt yttrande till JO troligen försämrade sin position rent juridiskt. Yttrandet tycks nämligen självt innehålla ett grundlagsbrott. En myndighet ska enligt regeringsformen (1. Kap, §9) iaktta saklighet och opartiskhet vid handläggning av ärenden. Det som är besvärande i detta avseende är, återigen, uppgiften att professorn på sitt twitterkonto presenterat sig som professor vid Lunds universitet för vilken universitetet inte presenterat någon skälig grund. Uppgiften används samtidigt för att berättiga det egna agerande gentemot professorn. Att en myndighet i en omstridd fråga berättigar sitt ifrågasatta handlande gentemot en anställd med hänvisning till en uppgift för vilken skälig grund saknas kan knappast vara förenligt med regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet.

Det är värt att nämna att det tog oss ungefär åtta timmar att utreda twitterärendet när vi väl fått klart för oss att Axbergers tidigare JO-beslut betraktas som vägledande i sådana ärenden, något som JO naturligtvis redan visste. Vi kan därmed i praktiken utesluta möjligheten att det skulle vara ärendets komplexitet som föranlett fördröjningen i JO:s behandling. Tvärtom måste vi anta att det är känt på JO vilken slutsats om twitteraffären som följer ur Axbergers beslut.

Vi står alltså inför situationen att JO genom sin tidigare verksamhet är förpliktad att dra en viss slutsats som man inte längre vill kännas vid. Denna oförmåga sammanfaller tyvärr med en politiskt laddad tid i Lunds universitets historia.

Under större delen av denna tid står det länge och väger om Sverige skulle kunna ro i land ESS, en jättelik planerad europeisk forskningsanläggning i Lund där svårigheten varit att säkra de nödvändiga finansiella bidragen från europeiska partnerländer. I en artikel i Universitetsläraren förklarar Jan Björklund ESS:s betydelse för riket: ”Jag är övertygad om att man i nästa generation kommer att betrakta ESS som det i forskningssammanhang viktigaste för Sverige, efter Nobelpriset.” När ESS kritiseras av Astrid Söderbergh Widding, rektor i Stockholm, väljer Björklund att inte bemöta henne i sak. Istället ifrågasätts hennes motiv. ESS måste baxas ända fram; alla medel är tillåtna. Rektor Per Eriksson är sedan länge en nyckelperson i denna strävan.

Samtidigt pågår under 2014 processen att välja ny rektor och prorektor för universitetet, där både Olov Sterner och sittande prorektor Eva Wiberg kandiderar. Sterner var i sin egenskap av dekan huvudagerande i twitteraffären. Valet blir i skuggan av ESS en inflammerad historia, där det kollegiala inflytandet över processen är minimalt. Wibergs omväljs till slut som prorektor. Torbjörn von Schantz, tidigare SLU, blir ny rektor från 2015.

Per Erikssons avgång markerar slutet på en 25-årig bana som myndighetschef. För sina insatser i statens tjänst fick Eriksson redan 2012, innan han rott i land ESS, motta H.M. Konungens medalj av 12.:e storleken i serafimerordens band, en av de kungliga medaljer som har högst valör.

Frågan uppstår nu i vilken mån JO, Lilian Wiklund, tagit ovidkommande hänsyn vid handläggningen av twitterärendet. Är det universitetet självt eller de känsliga förhandlingarna kring ESS man velat skydda? Eller är det snarare den avgående hedersmannen till rektor som man vill bespara ett mediadrev i samband med avtackande och pensionering?

Möjligen har alla dessa överväganden spelat en roll. De utesluter ju inte varandra. Kanske har situationen vid LU redan ansetts för svårhanterlig och känslig för myndigheten för att JO-kritik ska få tillåtas lägga sten på börda. Alla sådana ovidkommande överväganden vore givetvis fatala för JO som sakligt och opartiskt granskningsorgan.

Att spekulationer uppstår är helt JO:s egen förskyllan. JO ligger organisatoriskt under riksdagen, ett politiskt maktcentrum. Som sådant måste JO vara noga med att ständigt upprätthålla intrycket av saklighet och opartiskhet, inte minst i ärenden som kan vara politiskt känsliga. I det hänseendet har man här misslyckats fatalt.

Slutligen är det problematiskt i sammanhanget att JO, Lilian Wiklund, har ett förflutet inom regeringsförvaltningen som expeditions- och rättschef på finansdepartementet. Hon har därmed inskolats i det regerings- och myndighetsperspektiv som traditionellt anses vara en förutsättning för högre poster inom svenskt rättsväsende men som bidragit till att dess politiska oberoende ifrågasatts av internationella bedömare. En studie från Durham Law School konstaterar angående Sverige att “given that one of the fundamental roles of the judiciary is to impartially resolve conflicts between the executive branch of government and the individual citizen, it is questionable whether the continuous exposure to executive and administrative environments allows the judiciary to adjudicate impartially”. (Se även Feld och Voigt, 2003, där Sverige hamnar på 26:e respektive 48:e plats i två olika mätningar av juridiskt oberoende.)

Axberger har däremot en akademisk bakgrund och är numera lektor och docent i juridik vid Uppsala universitet. Här möts två skilda juridiska världar.

Var hör då Lilian Wiklund egenligen hemma? Var det JO eller var det finansdepartementet? Gästlistan till en ”riksdagssupé med divertissement hos DD. MM. Konungen och Drottningen” på Stockholms slott onsdagen den 22 oktober 2014 avslöjar sanningen om Wiklund och hennes dubbla roller. Där presenteras hon i invigda kretsar ogenerat som ”Justitieombudsman Lilian Wiklund, Finansdepartementet”.

EJO/MZ