Att det kan vara riskabelt att föreläsa om religion som sociologiskt fenomen fick två lektorer vid Högskolan Väst nyligen erfara. Efter en anmälan från en muslimsk student, som angett att undervisningen utgående från JS Mills skrifter sårat hennes religiösa känslor, inledde högskolan en internutredning. ARW konstaterar efter studium av materialet att det saknas konkret grund att fördjupa sig i saken och att utredningen därför bör avbrytas. Grundlösa utredningar av lärare äventyrar den akademiska friheten och försämrar arbets- och lärandemiljön inom högskolan.
En pågående internutredning av två lektorer vid Högskolan Väst skapar osäkerhet kring möjligheten att i undervisningen relativisera religionen som socialt fenomen. Den student som anmält saken till högskolan uppger att hon såsom praktiserande muslim upplevt undervisningen som förringande mot henne som individ då det skulle ha framförts ”att religiösa människor är miserabla och hopplösa samt att religion är ett desperat påhitt”.
Studenten har även angett att hon i andra, icke-religiösa, sammanhang känt sig ignorerad i klassrummet samt att hon tagit del av e-postkonversationer mellan lärarna som hon uppfattat som sårande eftersom det antytts att hon skulle vara ett omoget ”brushuvud”. Hon har därför anmält lärarna, en manlig och en kvinnlig, för diskriminering och kränkande särbehandling.
Den manlige läraren är för övrigt lektor Göran Adamson, han som tidigare sparkades från Malmö högskola efter sin kritik av den svenska mångfaldspolitiken. (Högskolan Väst förtjänar i detta sammanhang erkännande för att man tagit emot en utsatt svensk akademiker.) Anmäld är även kollegan Annika Theodorsson, filosofie doktor i offentlig förvaltning och universitetslektor i statsvetenskap.
Adamson har i e-post till ARW uppgett att citaten om religion är osanna. ”Allt jag gjorde var att framhålla att medan religioner inte med nödvändighet är sanna ger de en känsla av samhörighet som det sekulära samhället inte kan erbjuda etc.” Adamson har också framhållit att undervisningen utgick från JS Mills skrifter.
Som reaktion på anmälan har högskolan hur som helst beslutat att med extern jurists hjälp inleda vad som tycks vara en omfattande utredning, där bl.a. studenter ska kallas in och berätta om vad som hänt i klassrummet. Personalchefen Bettina Johansson har i ett mejl till Adamson 2016-01-08 motiverat tillvägagångssättet så här:
Vi går vidare i utredningen och pratar med studenter för att få en vidare uppfattning om den händelse som anmälan avser. Vår avsikt är att prata med några personer som du, [studenten] och arbetsgivaren slumpmässigt har valt ut. Som arbetsgivare ser vi det inte som ett vittnesmål utifrån en rättslig aspekt, utan som en del av den utredning vi gör.
Adamson har, i ett svar till personalchefen, påpekat att det inte går att göra en statlig utredning som inte är en del av ett rättsligt förfarande. Lektorerna har därför av rättssäkerhetsskäl klokt nog vägrat delta i urvalet av studenter. Man har även framhållit att inblandning av studenter kan leda till motsättningar i klassen och potentiellt orsaka skada.
ARW:s bedömning, mot bakgrund av anmälan och den e-postkommunikation som vi tagit del av, är att det saknas konkret grund för att tro att det skulle kunna röra sig om vare sig diskriminering eller kränkande särbehandling. När det gäller diskriminering hänvisas det i anmälan inte till något konkret beslut som ska ha gått anmälaren emot (t.ex. examinationsresultat). Att bara känna sig diskriminerad kan inte anses vara en tillräcklig grund för misstanke om faktisk diskriminering. Kränkande särbehandling kan, enligt Arbetarskyddsstyrelsens riktlinjer, det bara vara frågan om ifall det förekommit en rad grova kränkningar mot en individ under längre tid. Det är uppenbart att vare sig grovhets- eller repetitionskravet är uppfyllt i detta ärende.
I ett läge som detta är det onödigt och t.o.m. skadligt att inleda en omfattande utredning, utan saken bör istället snabbehandlas av intern jurist, som på ovanstående grunder direkt kan konstatera att det inte finns fog för anklagelserna. En ambitiös utredning sänder signalen att även bagatellartade händelser kommer att tas på största allvar, vilket förstorar dessa bortom alla rimliga proportioner. Effekten blir en hämmad yttrandefrihet och försämrad arbetsmiljö därför att man ständigt måste vakta sin tunga för att inte stöta sig med någon.
Även studiemiljön försämras, som lektorerna själva framhållit, av att studenter, egentligen i onödan, kallas in som vittnen. Slutligen kan en omotiverad och/eller rättsosäker utredning, som dessutom drar ut på tiden, uppfattas som att läraren själv utsätts för kränkande särbehandling, vilket leder till ytterligare utredning osv. Fackföreningen ST:s representant Jarmo Uusitalo har enligt uppgift ställt sig bakom lektorernas krav att utredningen ska inställas.
Det här är ett fall där rektor och andra chefer måste visa ryggrad och principfasthet och tveklöst ställa sig på lärarens och den akademiska frihetens sida. Ett första steg bör vara att omedelbart avbryta utredningen. Att utreda på det sätt som nu sker är att hemfalla till populism och politisk korrekthet på ett sätt som är föga klädsamt på ett seriöst lärosäte. Rektor eller annan högre chef bör vidare göra klart, gärna offentligt, att det visserligen är beklagligt att en student känt sig religiöst diskriminerad men att högskolan inte är en skyddad verkstad där ingen blir upprörd och ledsen, utan att den förbereder för livet där det som bekant förhåller sig annorlunda.
EJO/MZ
Liknande ärenden
Malmö högskola rensade ut mångfaldskritiker: passade på vid nedskärning.
Lärare mobbades av chefer vid Högskolan Dalarna: advokatens utredning blev del av övergreppet
Utdrag ur Unescos rekommendationer för högre utbildning
- No member of the academic community should be subject to discipline, including dismissal, except for just and sufficient cause demonstrable before an independent third-party hearing of peers, and/or before an impartial body such as arbitrators or the courts.
- All members of higher-education teaching personnel should enjoy equitable safeguards at each stage of any disciplinary procedure including dismissal, in accordance with the international standards set out in the appendix.
- Dismissal as a disciplinary measure should only be for just and sufficient cause related to professional conduct, for example: persistent neglect of duties, gross incompetence, fabrication or falsification of research results, serious financial irregularities, sexual or other misconduct with students, colleagues, or other members of the academic community or serious threats thereof, or corruption of the educational process such as by falsifying grades, diplomas or degrees in return for money, sexual or other favours or by demanding sexual, financial or other material favours from subordinate employees or colleagues in return for continuing employment.
- Individuals should have the right to appeal against the decision to dismiss them before independent, external bodies such as arbitrators or the courts, with final and binding powers.