För den som öppet kritiserar svensk mångfaldspolitik är en internationell doktorsgrad, utmärkta vitsord som lärare och 10 år i statlig tjänst inte mycket värda. Det fick Göran Adamson erfara då en inflytelserik grupp vid Institutionen för socialt arbete tog chansen att få honom uppsagd i samband med en allmän nedskärning. En tveksam facklig insats bidrog till att gruppens medlemmar kunde se till att de själva blev undantagna från turordningskretsen. Samma grupp hade tidigare försökt tysta ner en annan känd mångfaldskritiker, Aje Carlbom. Fallet illustrerar hur målet att främja etnisk mångfald kan leda till inskränkt yttrandefrihet och mindre intellektuell mångfald inom högskolan. Istället bör fokus vara på att förebygga diskriminering, t.ex. vid anställningsförfaranden.
Det här är historien om hur Göran Adamson, känd kritiker av den svenska mångfaldspolitiken, blev uppsagd efter 10 år i statlig tjänst, trots doktorsexamen vid ansedda London School of Economics och uppskattad verksamhet som lärare vid Malmö högskola.
Adamson menar att nationalism och multikulturalism är två sidor av samma mynt. Medan nationalisten inte kan få nog av den egna kulturen, är mångfaldsförespråkaren sysselsatt med andras kulturer. I båda fallen rör det sig om en upptagenhet med etniska rötter, identitet och historia – på bekostnad av andra faktorer som Adamson ser som viktigare. I tidigare skrifter har Adamson beklagat sig över svårigheten att få till stånd en evidensbaserad debatt om mångfald. Sin forskning har han sammanställt i den uppmärksammade boken Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster (2014).
Det som gör fallet så pikant är att Adamsons forskning kan uppfattas som en indirekt kritik av den egna högskolans strategiska ramverk. Enligt ”Jämställdhets- och mångfaldspolicy 2009-2011”, som tillkom under förre rektorn Lennart Olausson, gäller nämligen att Malmö högskola ”främjar mångfald” (sid. 4). Enligt den nya strategiska plattformen 2013-2020 ska Malmö högskola ”arbeta aktivt med rekrytering för mångfald”.
Den viktiga frågan uppstår nu i vilken mån Adamsons åsikter i mångfaldsfrågan egentligen ligger bakom hans uppsägning. Adamson själv har i en intervju i Malmös lokaltidning bedömt att bakgrunden är ”sannolikt ideologisk”. I det följande tar vi ingen ställning i mångfaldsdebatten, utan vad detta inlägg handlar om är möjligheten att inom akademin yttra även kontroversiella och politiskt inkorrekta uppfattningar utan att det leder till olika former av repressalier.
Vad vet vi då om omständigheterna? Malmö högskola var tvungen att spara 70 miljoner kronor under 2013-2014. Efter att pensionsavgångar trädde i kraft och visstidsanställningar avslutats identifierades arbetsbrist på såväl Fakulteten för hälsa och samhälle som på Fakulteten för kultur och samhälle. Inom institutionen för social arbete, som sorterar under den förra, identifierades arbetsbrist motsvarande fem heltidstjänster inom ”undervisning, examination och handledning inom socialt arbete, grundutbildning”.
Den process som sätts igång vid arbetsbrist beskriv så här på Malmö högskolas hemsida:
När arbetsbrist konstaterats undersöker arbetsgivaren vilka arbetstagare på högskolan som har i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter som de som berörs av arbetsbristen. Efter avslutad undersökning genomförs förhandling om turordningskrets, dvs en förhandling om vilka personer som ska ingå i turordningskretsen. Därefter överlämnas matriklar, dvs en förteckning från Statens Pensionsverk om tidigare anställningar, till berörda arbetstagare för genomgång. Arbetsgivaren sammanställer utifrån dessa statlig anställningstid för var och en. När statlig anställningstid är uträknad genomförs ny förhandling rörande placering i turordningskretsen. Den eller de personer som har kortast statlig anställningstid riskerar att bli uppsagda om inte möjlighet till omplacering finns.
Det gäller med andra ord (1) att identifiera de arbetstagare som berörs av arbetsbristen och (2) alla andra som har ”i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter” som de förra. De som berörs av arbetsbristen är i detta fall alla som undervisar, examinerar och handleder inom grundutbildningen i socialt arbete. När dessa har identifierats genomförs förhandlingar med de berörda fackföreningarna, i detta fall Sulf och ST, om vilka personer som dessutom ska ingå i turordningskretsen, dvs. vilka som har i huvudsak jämförbara uppgifter som de som berörs. Här kan det uppstå olika uppfattningar mellan parterna.
I mindre organisationer (högst 10 anställda) finns en rättslig möjlighet att undanta högst två personer, som anses vara särskilt viktiga för organisationen. Malmö högskola är naturligtvis inte en organisation som omfattas av denna regel. Någon möjlighet att göra undantag finns alltså inte i Malmös fall.
Protokollet med den framförhandlade turordningskretsen från sommaren 2013 talar dock ett annat språk. Genom att jämföra listan i protokollet med listan av anställda och deras undervisning under VT 2013, då varslet kom, i det elektroniska schemat på institutionens webbsida kan man konstatera att minst åtta personer undantogs när turordningskrets bestämdes.
Det rör sig om personer som direkt berörs av arbetsbristen därför att de bedrev ”undervisning, examination och handledning i socialt arbete, grundutbildning” (inom Socionomprogrammet) men som ändå inte blev föremål för eventuell uppsägning. Närmare bestämt undantogs följande personer: Enrique Perez, Mats Högström, Hans Halberg, Finnur Magnusson, Annelie Björkhagen, Björn Johnson, Linda Lill och Paula Mulinari. Det rör sig i samtliga fall utom ett (adjunkt Halberg) om lektorer.
Varför Sulf gick med på att personer som berörs av arbetsbristen undantas från turordningskretsen är svårt att förstå. Enligt vår mening borde inga undantag ha godkänts. Förbundsjuristen Carl Falck, som håller med om att processen var märklig, lyckas inte skapa klarhet kring detta när han får frågan i ovan nämnda artikel i Lokaltidningen. Sulf representerades vid förhandlingarna av Johan Modée, som sedan lämnade sitt uppdrag som ordförande för SACO-S vid Malmö högskola. Även ST var representerad vid förhandlingarna så frågetecknen gäller inte bara Sulfs insats.
Nästa steg var att välja ut de personer ur turordningskretsen som har kortast tid i statlig tjänst för uppsägning. De som sedan sägs upp är Göran Adamson (lektor, 100%), Robert Mowitz (adjunkt, 50%), Carina Nilsson (adjunkt, 20%), Linda Arvidsson (adjunkt, 100%) och Gunnel Brander (adjunkt, 50%). Adamson, som får beskedet om uppsägning 2014-01-20, är alltså den enda lektorn som sägs upp, de övriga är adjunkter. Den fråga som inställer sig är, återigen, varför sju av hans lektorskollegor undantogs från turordningskretsen och därmed från uppsägning trots att de undervisade inom grundutbildningen där arbetsbrist uppstått.
Ett halvår senare är tydligen arbetsbristen ett minne blott: ett vikarierande lektorat i socialt arbete utlyses med sista ansökningsdag 2014-11-28 som Adamson söker. Tjänsten tillsätts dock med annan sökande: Marcus Herz. Beslutet anslås på Malmö högskolas, Hälsa och Samhälle, anslagstavla 2014-12-18, dvs. dagarna innan jullovet. Adamson får beskedet från registrator 2015-01-08. Då har det gått exakt tre veckor, vilket råkar sammanfalla med den frist som gäller för möjligheten att överklaga ett anställningsbeslut till Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH).
Att utlysa tjänster och anslå anställningsbeslut i anslutning till semestrar är ett gammalt knep för att undvika onönskade sökande respektive överklaganden. Seriösa högskolor gör inte på det sättet. Adamson gjorde här själv en miss: han borde ha lämnat in sitt skriftliga anspråk på företrädesrätt 2014 och bifogat det ansökan. Anspråket lämnas in först 2015-01-20.
Det har kommit till vår kännedom att det finns en högst relevant förhistoria till ärendet. I slutet av 2009 inkom två skrivelser till dåvarande dekanen för Hälsa och Samhälle Margareta Östman. Avsändaren var i ena fallet Carin Björngren Cuadra och Linda Lill, i det andra fallet Enrique Perez. (Tack till registrator för skyndsamt utlämnande av handlingarna!) I båda fallen ifrågasätter brevskrivarna kollegan Aje Carlboms mångfaldskritik i en artikel i Newsmill. (Efter att Newsmill lagts ner publicerades inlägget på en norsk sajt.)
Carlbom menar bl.a. att ”muslimska kvinnor, iklädda niqab eller vanlig slöja, kommer att få det mycket svårt att bli accepterade på arbetsplatser som har att göra med utbildning eller socialisation av infödda sekulariserade barn”. Han skriver också att ”[r]isken med att anställa kvinnor som bär slöja i yrken som har att göra med icke-muslimska barn är att föräldrar flyttar barnen till andra institutioner för att de inte sympatiserar med islamiska värderingar”, och vice versa.
Björngren Cuadra och Lill invänder att Carlboms text ”ger uttryck för åsikter som vi anser kan vara svåra att hantera i de utbildningar som HS [Fakultenen för hälsa och samhälle] bedriver”. De oroar sig också över ”vilka konsekvenser innehållet i texten kan få för högskolans relationer med det så kallade mångkulturella samhället och om åsiktsyttringarna är förenliga med högskolans policy i frågor som rör likabehandling”.
Perez ger uttryck för liknande förbehåll. Enligt honom är konsekvensen av Carlboms åsikter att ”vi inte kan ha studenter som bär slöjan, annars skulle det vara ett bedrägeri”. Perez insinuerar också, utan angivande av konkreta skäl, att Carlbom ”redan blivit anklagad av studenter för att behandla de[m] illa”. Redan titeln på Perez skrivelse – ”Vad gör Aje Carlbom i Social arbete?” – ifrågasätter det lämpliga i att Carlboms fortsätter att verka som lärare och forskare vid institutionen mot bakgrund av dennes åsikter om mångkultur.
Det är samma Carin Björngren Cuadra som, enligt protokollet, några år senare skulle representera arbetsgivaren i turordningsförhandlingarna, där såväl Linda Lill som Enrique Perez undantogs trots att de berördes av arbetsbristen och där Göran Adamson, liksom Carlbom mångfaldskritiker, förlorade jobbet.
Vår bedömning, mot bakgrund av dessa samlade indicier, är att det finns en grupp på institutionen som ser det som en uppgift att, med stöd i högskolans mångfaldspolicy, främja etnisk mångfald i samhället. Gruppen, som ogillar oliktänkande, ser mångfaldskritik som ett hot mot den egna verksamheten och vill rensa bort all forskning och undervisning som går i denna riktning.
Gruppen har så pass starkt stöd uppifrån, troligen upp till nuvarande dekanen Tapio Salonen, att den kan intervenera i viktiga beslutsprocesser. En medlem, Linda Lill, blir kort efter uppsägningarna av Salonen utsedd till prefekt. Man har tidigare ifrågasatt Carlboms yttrandefrihet och lärarskap för hans åsikters skull; men stödet för honom i organisationen visade sig vara för starkt. När beskedet om nedskärningar kommer mobilerar man ånyo sina kollektiva krafter, denna gång med siktet inställt på Adamson. En policy som var tänkt att främja etnisk mångfald har så bidragit till inskränkt yttrandefrihet, i strid med svensk grundlag, och mindre intellektuell mångfald vid högskolan.
Vi har däremot ingen anledning att tro att det skulle finnas stöd för behandlingen av Adamson på högsta nivå. Rektor Stefan Bengtsson kan alltså mycket väl svara sanningsenligt när han i Lokaltidningen förnekar kännedom om att det inte skulle gå rätt till längre ner i organisationen. Ledningen bör dock betänka riskerna med att ha som policy att uppnå ett bestämt utfall när det gäller mångfald. Man bör fråga sig om fokus inte istället bör ligga på att förebygga diskriminering, t.ex. vid anställningsförfaranden.
Efter uppsägningen har Adamson verkat ”i exil”, som någon uttryckte det, vid Köpenhamns universitetet. Han antogs 2015-03-19 som oavlönad docent vid Malmö högskola, efter uppskattande utlåtanden från internationell expertis. Enligt uppgift i Lokaltidningen har han därefter fått fast anställning vid en annan, ännu ej namngiven, svensk högskola.
Också relevant
ARW har i en rad ärenden tagit upp frågan om akademikers yttrandefrihet. I ett fall skapade Högskolan i Gävle genom kreativ bokföring arbetsbrist i en enhet för att kunna säga upp interna kritiker. Ett annat ärende som liknar detta utspelades vid Lunds universitet (”twitterprofessorn”). Frågan gällde huruvida en professors kontroversiella twittrande om politiska ting kunde tänkas skada universitets rykte och därför skulle förbjudas. JO kom fram till att så inte var fallet. JK har nyligen slagit fast, angående Högskolan Dalarna, att offentliganställda inte har någon plikt att vara lojala med arbetsgivaren i fråga om yttranden. JK har tidigare konkluderat att de enda yttranden som en högskola kan reglera internt är sådana som en kommunikationsansvarig, t.ex. kommunikationschefen, gör i sin funktion.
EJO/MZ