På Högskolan Dalarna har lärare och forskare inte längre rätt att själva bestämma var deras artiklar och böcker offentliggörs. Enligt en ny handläggningsordning måste forskare deponera alla sina vetenskapliga arbeten i fulltextversion i den offentliga databasen DiVA för Open Access-publicering. ARW bedömer att föreskrifterna innebär ett ingrepp i forskarnas upphovsrätt och akademiska frihet. Högskolan Dalarna får en tidsfrist på tre veckor att bedriva självsanering.
Lärarundantaget innebär att forskare vid statliga lärosäten har rätt till resultatet av sin egen forskning. Det betyder att den enskilde forskaren bestämmer hur och i vilket sammanhang det färdigställda forskningsarbetet ska offentliggöras.
Tanken är att forskarna själva vet bäst vilka tidskrifter och förlag som erbjuder kvalificerad granskning och håller hög kvalitet. Särskilda granskare, utvalda av en kollegialt betrodd redaktör med stark ställning inom vetenskapssamfundet, blir genom sin kritik en del av den kollektiva forskningsprocessen. Forskarna vet också bäst vilka tidskrifter och bokförlag som har den rätta läsekretsen av insatta kollegor som kan tänkas uppmärksamma (och senare citera) publikationen.
Lärarundantaget skyddar alltså en väsentlig del av forskningens praxis och får anses vara i högsta grad kvalitetsdrivande.
Mot lärarundantaget står starka nationella och ekonomiska intressens krav på att all offentligproducerad forskning ska göras enkelt tillgänglig på internet genom så kallad öppen tillgång (Open Access). Regeringen och Vetenskapsrådet tror att öppen tillgång skulle ge större synlighet och genomslag för svensk forskning globalt och att det skulle främja innovation och nyttiggörandet av forskningen i samhället då näringslivet skulle få direkt tillgång till vetenskapliga resultat.
Näringslivets företrädare och högskolerektorerna, som tillsätts av regeringen och verkar genom lobbyorganisationen SUHF, hyser likartade förhoppningar. För att få stöd hos allmänheten hänvisar man statsmannamässigt till principen att offentligfinansierad forskning ska vara fritt tillgänglig för skattebetalarna på nätet, en princip som torde spela en försumbar roll i den egentliga grunden för motståndet mot lärarundantaget. Vidare har medborgare via universitets- och stadsbiblioteken redan tillgång till den forskning som högskoleanställda har tillgång till. Frågan gäller bara om allmänheten ska ha komma åt forskningen på datorn hemma eller behöva vara fysiskt närvarande på ett bibliotek.
Rättsläget är sådant att färdigställda artiklar och böcker visserligen är allmänna handlingar. Dock krävs, enligt lärarundantaget, forskarens uttryckliga tillåtelse för att en högskola ska få offentliggöra arbetena i en elektronisk databas. En högskola kan alltså inte rutinmässigt publicera forskares arbeten i en elektronisk databas utan att upphovsrätten överträds.
Problematiken aktualiserades nyligen då Stockholms universitet, utan att fråga författarna, skannade in och publicerade 1500 doktorsavhandlingar i den elektroniska databasen DiVA. När upphovsrättsfrågan restes var universitetet tvunget att göra en pudel och ta bort avhandlingarna. Dessutom anmälde en utsatt forskare fallet till Justitiekanslern (JK), som efter en ovanligt grundlig utredning konstaterade att ”tillgängliggörandena har skett olovligen” (sid. 5) med hänvisning till 2 § upphovsrättslagen. Händelsen uppmärksammades i en artikel i Svenska Dagbladet.
Denna förhistoria har dock inte avskräckt Högskolan Dalarna från att i ett beslut från 2016-02-01 införa vad som måste betraktas som elektronisk tvångspublicering i samma databas som Stockholmsärendet gällde.
I högskolans direktiv heter det:
För att tillgodose krav på arkivering och tillgänglighet av allmänna handlingar ska forskare vid Högskolan Dalarna deponera alla forskningspublikationer med anknytning till forskarens anställning vid högskolan i DiVA. Det innebär att en fulltextkopia i digital form ska deponeras så snart som möjligt efter publicering, vid behov i manusform.
Vidare:
Forskningspublikationer som deponeras i DiVA ska i normalfallet publiceras i fulltext och därmed göras fritt tillgängliga på internet (Open Access). Det är författarens ansvar att vid behov inhämta tillstånd för parallellpublicering hos tidskrift/förlag.
Ingenstans i skrivelsen nämns att lagen ger en författare rätt att avböja publicering av sina alster i elektroniska databaser. Istället lämnas den felaktiga uppgiften att ett publiceringskrav i DiVA, dvs. ett krav på elektroniskt offentliggörande, skulle följa enbart av det faktum att forskningspublikationer är allmänna handlingar. Att en myndighet lämnar felaktig uppgift om innehåll i rättsregel innebär en uppenbar överträdelse av grundlagens krav på saklighet och opartiskhet (1 kap 9 § regeringsformen).
Forskarna vid Högskolan Dalarna har reagerat starkt på de nya direktiven. Här är en kritisk synpunkt som vi fått in:
I Högskolelagens kapitel 1, § 6 står det att publiceringen är fri. Det är forskaren själv som ska bestämma hur, när och var forskningsresultat ska publiceras. Så om jag inte vill publicera mina verk i Högskolans databas så är jag väl inte skyldig att göra det. Det är forskaren som äger sina verk både enligt svensk sed och enligt artikel 27.2 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna enligt vilken ’Envar har rätt till skydd för de moraliska och materiella intressen, som härröra från varje vetenskapligt, litterärt eller konstnärligt verk, till vilket han är upphovsman’.
Det är bara att instämma. Enligt ARW:s bedömning innebär Högskolan Dalarnas publikationstvång ett upphovsrättintrång och tillika ett ingrepp i den akademiska friheten.
Att göra forskningsresultat direkt tillgängliga för allmänhet och näringsliv får inte ske till priset av att den akademiska friheten och det beprövade kollegiala systemet för att säkra forskningens kvalitet sätts ur spel. En högskola som vill främja öppen tillgång kan t.ex. utfärda rekommendationer i den riktningen eller ge stöd till forskare som önskar publicera på detta sätt. Det som inte är acceptabelt, vare sig akademiskt eller rättsligt, är att publicering med öppen tillgång görs till ett tvång.
ARW ger nu Högskolan Dalarna, som i ett annat sammanhang kritiserats av Sulf för att inte respektera lärarundantaget, en tidsfrist på tre veckor att ogiltigförklara handläggningsordningen. Om inget skett vid tidsfristens utgång den 9 april 2016, avser ARW anmäla fallet till Justitiekanslern. Det har kommit till vår kännedom att fler högskolor ställer krav på publicering med öppen tillgång, och vi planerar att återkomma till problematiken i framtida inlägg.
Liknande ärenden
Inspelning från Dalarna: professor i korsförhör efter kontakt med media
Rättsosäkerhet i Dalarna: rektor försökte mörka studenternas ledningskritik
Rättsosäkerhet vid Högskolan Dalarna: JK och Advokatsamfundet inleder förundersökning
Academic Rights Watch JO-anmäler Högskolan Dalarna: professors rättssäkerhet satt ur spel
EJO/MZ