Unga ambitiösa akademiker måste fråga sig om de verkligen vill jobba i Danmark eller Sverige, där den akademiska friheten är uppenbart begränsad. Det säger den brittiske utbildningsforskaren Terence Karran i en intervju med ARW:s Erik J Olsson. Karrans forskargrupp har mätt hur mycket akademisk frihet lärare och forskare har inom EU. Forskningen har bl.a. lett till ändringar i den danska lagstiftningen.

Academic Rights Watch spelade in en intervju med Terence Karran, professor i högre utbildning vid Lincoln University (UK), i samband med att han gav en gästföreläsning om akademisk frihet vid Lunds universitet (inbjuden av vice-rektor Bo Ahrén). Intervjun med Karran publicerar vi nu på vår Youtube-kanal.

Bakgrunden är artikeln “Measuring academic freedom: a criterion referenced approach”, skriven av Karran och medarbetarena Klaus Beiter and Kwadwo Appiagyei-Atua. Studien, som troligen är den mest omfattande som gjorts av det rättsliga skyddet för den akademiska friheten inom EU, utkom 2017 i tidskriften Policy Reviews in Higher Education. Därefter gjorde Karrans forskargrupp en stor enkätundersökning av hur forskare inom EU upplever sin akademiska frihet.

Ett resultat av Karrans studier är att graden av akademisk frihet i Sverige är låg jämfört med de flesta andra EU-länder:

– Det som förvånade mig angående Sverige var att det fanns skydd för den akademiska friheten i konstitutionella dokument, men bara för forskningen, inte för undervisningen. Det är rätt ovanligt, nästan unikt, i ett europeiskt perspektiv, säger Karran.

Vad ligger då bakom det bristande skyddet?

– Anledningen kan vara att Sverige har setts som en demokratisk stat och har fungerat som sådan. Kanske är det så att man inte tyckt att det funnits behov av rättsliga skydd. Det faktiska skyddet har funnits där ändå. Det är åtminstone en förklaring.

Vad gäller undervisning är idealet enligt Karran att den som ska hålla i undervisningen har full kontroll över kurslitteraturen och hur kursen ska genomföras.

– Även i UK bestämmer lärarna kollektivt vilken kurslitteratur som ska användas, vilket kan leda till problem när nya lärare kommer in i systemet som inte haft något att säga till om. Men grundregeln måste vara att det är den undervisande läraren som bestämmer litteraturen. Självklart är det så att en professor i geologi vet bäst vilken litteratur som ska användas i en kurs i geologi, slår Karran fast.

Karran är kritisk mot European University Association (EUA) som lagt ett ensidigt fokus på institutionell autonomi – högskolans frihet från staten och andra påverkansfaktorer – som det viktigaste måttet på akademisk frihet:

– Institutionell frihet innebär frånvaro av kontroll, vilket inte nödvändigtvis innebär att forskare och lärare faktiskt kan utöva denna autonomi. Vidare tycks EUA allt mer betona friheten för managers att leda verksamheten snarare än lärares och forskares frihet. EUA:s tolkning av autonomi skiljer sig därför från den som akademiker normalt skulle skriva under på, säger Karran.

Det akademiska självstyret får ofta kritik från politiker som menar att beslutsprocessen blir ineffektiv och långsam. Men Karran menar att kritiken bygger på missförstånd då, som han uttrycker det, ”[s]peed was never of the essence of determining academic excellence”.

Karran tror inte heller på att inkludera allt fler personalgrupper i olika akademiska organ, vilket nu sker i Sverige:

– De flesta akademiska beslut kräver en akademisk bakgrund. Jag kan inte se att någon med bakgrund inom finans eller personaladministration kan fatta beslut i akademiska frågor med någon som helst trovärdighet. Detsamma gäller företrädare för det lokala näringslivet. De kan ingenting om hur akademin fungerar och måste därför få ’assistens’ av rektor, som därmed indirekt kan påverka deras uppfattningar i olika frågor, menar Karran.

ARW frågade Karran vad han ansåg vara de mest överraskande resultaten i studien från 2017.

– Det som överraskade mest var nog att ingen stat kom ens i närheten av att uppfylla kraven på akademisk frihet fullt ut. Vi såg också att det finns två grupper av nordiska länder. Finland och Norge ligger i mitten medan Sverige och Danmark tillhör slutgruppen avseende akademisk frihet i ett EU-perspektiv.

Karran menar att detta riskerar att påverka möjligheten att rekrytera framstående unga forskare:

– Som ung ambitiös akademiker måste man fråga sig om man verkligen vill jobba i Danmark eller Sverige, där den akademiska friheten är uppenbart begränsad. Svaret är antagligen nej. Om man tittar historiskt på situationen har akademiker tenderat att flytta till länder och institutioner där de har kunnat åtnjuta akademisk friheten och därmed kunnat producera akademisk arbeten av högsta kvalitet.

Det leder till sambandet mellan akademisk frihet och kvalitet, som Karrans aktuella forskning är inriktade på.

– Vi jämförde grad av akademisk frihet med position på Times Higher Ranking. Resultatet är att de institutioner som har störst akademisk frihet också tenderar att vara högst rankade. Det tycks finnas en godartad cirkel mellan skyddet för den akademiska friheten och akademisk excellens.

En annan nygjord studie undersökte forskarnas upplevda akademiska frihet.

– Vi fann, angående Sverige, att många anger att de utövar självcensur. Man måste fråga sig om det är hållbart i längden att mer än en på tio lärare och forskare anger att de inte öppet kan säga sin mening. Många upplever också att de utsätts för trakasserier.

Är det då så att länder där det rättsliga skyddet är starkt också är länder där den upplevda graden av akademisk frihet är hög?

– Det är mer komplext än så. Den faktiskt upplevda akademiska friheten förändras långsamt. Så även om lagen ändrats kan det ta lång tid innan det blir kännbart för den enskilde forskaren. Vad gäller Sverige ändrades lagen 2011 [autonomireformen, red. anm.] och det kan ta viss tid innan detta går upp för individuella akademiker.

Frågan om det är önskvärt att ha ett 100-procentigt skydd för den akademiska friheten. Betyder inte det att akademin isoleras från samhället?

– Det har nog aldrig hänt att akademin helt isolerat sig från samhället. På Nya Zealand finns en lag som säger att akademiker ska vara samhällets kritiker och samvete, så att regeringar kan korrigeras när fel begås. I denna mening är akademisk frihet något som åtnjuts av få men är till gagn för alla. Det kan vara svårt att uppnå ett 100-procentigt skydd för den akademiska friheten men jag tror att om vi lyckades uppnå detta skulle det vara till samhällets bästa, menar Karran.

Vi återkom till frågan om olika tidsperspektiv. Är bristen på akademisk frihet i Europa delvis en effekt av kortsiktigt tänkande exempelvis i politiska kretsar?

– Ja, en del av problemet är att politiker har väldigt kortsiktiga möjligheter.  De måste alltid tänka på nästa val. Utvecklingen av kunskap äger å andra sidan rum inte över fyra års tid utan 400 års tid. Vi tvingas nu att hela tiden åstadkomma forskning som är kortsiktigt nyttig.

– Det har lett till att vi inte längre publicerar böcker – det tar för lång tid. Böcker läses inte längre av akademiker själva, utan i bästa fall av studenter.  Vi uppmuntras i stället att skriva 3-4 artiklar, vilket är bättre för meritförteckningen.

Vilken påverkan har då Karrans egen forskning om akademisk frihet fått?

– Efter mina tidigare arbeten, som visade att Danmark hade lite akademisk frihet i ett europeiskt perspektiv, klagade danska akademiker hos Unesco för brott mot Unescos rekommendationer för högre utbildning, som Danmark hade skrivit på. Regeringen kände sig därmed tvungen att inrätta en internationell utvärderingskommitté. Denna kom fram till att lagarna kring akademisk frihet måste ändras i Danmark. Så denna typ av forskning kan leda till konkreta förändringar, säger Karran.

Vad kan man slutligen göra för att öka den akademiska friheten, rent konkret?

– Något som var slående i våra studier av upplevd akademisk frihet var att en stor andel akademiker sade sig inte veta vad akademisk frihet innebär. I Sverige sade sig nästa 2/3 av alla som svarade sig inte vet vad akademisk frihet är. Så en väldigt viktig sak är att göra folk medvetna om detta. De visste inte heller om det fanns något officiellt dokument om detta och kände inte till det rättsliga skyddet.

– Om inte akademikerna själva vet vilka rättigheter de har kan de inte heller bidra till att skydda rättigheter. Även rektorer kan bidra till att öka medvetenheten mot bakgrund av att akademisk frihet är en grundpelare för akademisk excellens. Akademisk frihet kan mycket väl vara en del av en högskolas varumärke, säger Terence Karran till Academic Rights Watch.

JSS/MZ

Liknande ärenden

ARW lanserar internationell sajt: ”svenska akademiker behöver omvärldens stöd”

Ny brittisk studie: akademisk frihet i Sverige på europeisk bottennivå