Akademiuppropet visade att sexuella trakasserier förekommer ofta inom högskolan. Därför måste det nu till kraftfulla politiska grepp för att komma tillrätta med problemet (läs jämställdhetsintegrering). Sant? Nej, tvärtom: flera statliga undersökningar visar entydigt att sexuella trakasserier knappt förekommer på högskolan. Däremot uppger i en ny studie 18,3 procent av de tillfrågade att de har praktiserat självcensur på grund av sina akademiska åsikter, och hela 60 procent att de, mot bakgrund av kravet att söka externa medel, inte längre befattar sig med de forskningsfrågor som de anser mest relevanta. ARW reder ut och föreslår omprioriteringar.

Akademiuppropet fick stor uppmärksamhet när det publicerades i SvD tillsammans med ett antal beskrivningar av grova sexuella övergrepp inom akademin och 2 400 namnunderskrifter. Det är viktigt att inte relativisera berättelserna eller ifrågasätta deras autenticitet. Så här skrev kvinnorna:

Vi kräver att den sexism som kvinnor utsätts för inom akademin tas på allvar och får ett slut. Under tre dagar har kvinnor hört av sig till akademikeruppropet med berättelser om sexuella övergrepp, maktmissbruk och psykiskt våld. Många vittnar om att man anmält förövare och berättat för chefer utan att någonting förändrats. Berättelserna är många och av olika karaktär, men i många fall väldigt lika – och känslor av skam och förnedring genomsyrar samtliga berättelser. Universitetsvärlden är hierarkiskt uppbyggd och ibland sägs det att dess strukturer är svåra att förändra. Men vi accepterar inte längre detta som en förevändning för att tillåta fortsatta sexuella trakasserier och sexism. Vi kräver förändring.

Frågan om övergrepp är naturligtvis allvarlig och just därför är det extra viktigt att den hanteras med vetenskaplig noggrannhet. Högskoleministern var inte sen att reagera, vilket uppmärksammades i en artikel i Universitetsläraren:

Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning, menar att #Akademiuppropet har visat att sexuella trakasserier är alltför vanligt förekommande och att det påverkar möjligheterna för studenter att fullfölja sina studier och anställda att utföra sina arbetsuppgifter.

Hellmark Knutsson tillägger:

Men på ett möte med UHR, Universitetskanslersämbetet och Vetenskapsrådet i december kom det fram att vi har en svag bild av hur vanligt förekommande sexuella trakasserier är och hur universiteten och högskolorna jobbar med det här, därför behövs det en kartläggning.

Aleksandra Sjöstrand, ansvarig på UHR, säger i samma artikel:

Uppenbarligen är mörkertalet mycket stort, det har #metoo visat. Samtidigt har alla lärosäten en policy men väldigt få ärenden kommer in. Vad beror det på? Vi vill på något sätt belysa det som inte syns. Därför måste vi närma oss frågan från olika håll, bland annat genom att kontakta högskoleledningar och forskare som studerat sexuella övergrepp.

Göteborgs universitetets rektor drar i en intervju på GU:s hemsida liknande slutsatser:

Eva Wiberg anser att #Metoo och #Akademiuppropet, med dess berättelser om övergrepp och sexuella trakasserier, men även andra typer av maktmissbruk och psykiskt våld, också är ett uttryck för den strukturella ojämställdhet som finns överallt i samhället.

Det finns bara ett problem med detta, men det är fatalt: en rad statliga studier hade redan innan #metoo och #akademiuppropet kommit fram till att sexuella trakasserier inte förekommer inom högskolan i den utsträckning som de här uppropen antyder och att det nästan aldrig är fråga om sexuellt tvång.

Låt oss ta det kronologiskt. År 2000 gjorde Statistiska centralbyrån en studie av arbetsmiljön vid Umeå universitet. Sammanlagt svarade 1 395 anställda anonymt på enkäten. Med sexuella trakasserier avsågs i enkäten ”ovälkomna närmanden eller kränkande anspelningar kring sådant som man normalt förknippar med sex”. Resultatet blev som följer: ”Mer än var sextonde kvinna och var hundrade man uppger att de under de senaste tre åren varit utsatta för sexuella trakasserier från sina arbetskamrater. Mer än en kvinna av femtio har också utsatts för sexuella trakasserier från sina chefer/överordnade.” Ingen av dessa mer än tusen personer angav att han eller hon blivit ”tvingad till någon sexuell handling”, utan det handlade om ovälkommet tafsande/förslag.

Vi går vidare till en arbetsmiljöundersökning från Karolinska institutet från 2009, som bygger på enkätsvar från 3 400 anställda. I studien användes följande definition: ”[m]ed sexuella trakasserier avses ett uppträdande i arbetslivet av sexuell natur som kränker en arbetssökande eller arbetstagares värdighet.” Resultatet är återigen att en mycket liten andel, 1-2 procent, uppger att de själva blivit utsatta eller iakttagit att andra utsatts för kränkande beteenden.

Hur står det då till på Göteborgs universitet? En studie av arbetsmiljön från 2015, med 3 666 medverkande, ger svaret: ”Av svarspersonerna uppger 1,6 procent att de under det senaste året har blivit utsatta för sexuella trakasserier på arbetsplatsen, vid något eller vid flera tillfällen. Förekomsten bland kvinnor är klart högre (2,1 procent) än bland män (0,7 procent). Förekomsten vid de fyra tidigare undersökningarna var följande – 2002: 2,7 procent; 2005: 1,3 procent; 2008: 1,0 procent och 2011: 1,0 procent.”

Hur är det då möjligt att Akademiuppropet kan ge en bild av en närmast epidemisk situation?

Svaret är i korthet att medan en kompetent utförd enkätundersökning kan göra anspråk på vetenskaplighet gäller detta inte för ett Facebook- eller Twitter-upprop. Det finns en mängd anledningar till att personer som aldrig observerat något, än mindre blivit utsatta själva, ändå skulle skriva på uppropet, inte minst för att ge verkligt utsatta kvinnliga kollegor sitt stöd. Motsvarande felkällor finns inte för anonyma enkäter som efterfrågar den anställdes egna upplevelser.

Vad gäller just Akademiuppropet finns det faktiskt ytterligare skäl att förhålla sig skeptisk. Johan Söderman och Alexandra Kreus, docent respektive doktorand vid GU, som följt uppropet på sociala medier beskriver i ett debattinlägg i Göteborgs-Posten bakgrunden:

Med insyn i ett av dem, #akademikeruppropet, går det dock att se hur gruppen initierades först efter att SvD efterlyst tips om sexuella trakasserier inom universitets- och högskolevärlden. Inom loppet av några dagar blev 9 000 kvinnor tillagda och efterfrågades att mejla berättelser om sexism inom akademin till gruppens administratörer.

Här lämnas den anmärkningsvärda uppgiften att den dagstidning som senare skulle publicera uppropet på stora uppslag själv initierade kampanjen och därmed i viss mening skapade sina egna nyheter. Fake news? Söderman och Kreus ställer den relevanta frågan om det ens hade blivit ett upprop utan mediernas inblandning. Vidare:

Under de dagar då uppropet förbereddes skrevs att man hade kontakt med alla stora dagstidningar, att de låg på men att fler berättelser efterfrågades. Det framstod som att det kunde finnas en oro för att berättelserna från akademikeruppropet varken var tillräckligt många eller slagkraftiga i jämförelse med andra gruppers.

Söderman och Kreus fortsätter:

I akademikergruppen förekom flera inlägg med andrahandsuppgifter och namngivningar av personer, institutioner och lärosäten samt kommentarer där det framgick att vissa skickat in fler än en berättelse. Det upprop som skrevs under av 2 400 av de 9 000 gruppmedlemmarna och publicerades i SvD angavs vara baserat på 300+ berättelser från samtliga fakulteter och lärosäten i Sverige. Här finns dock ingen insyn som gör det möjligt att granska dessa utsagor, och därmed finns en risk att det som nu debatteras är en tillspetsad version, därtill bestående av okänd grad andrahandsuppgifter.

Om det Söderman och Kreus skriver är rätt, är akademiuppropet t.o.m. mindre trovärdigt än ett genomsnittligt upprop då det delvis rörde sig om en mediekonstruktion. I alla händelser har uppropet inget vetenskapligt värde vad gäller att belägga omfattningen eller arten av sexuella trakasserier inom akademin. Detta till skillnad från enkätstudierna ovan som utförts enligt vetenskaplig metod.

En konsekvens av detta är att akademiuppropet inte kan användas för att motivera olika statliga policy-initiativ inom akademin, såsom satsningen på s.k. jämställdhetsintegrering. Det finns naturligtvis starka skäl att arbeta för ökad jämställdhet inom högskolan. Det kan t.ex. ske genom att stärka det meritokratiska systemet, vilket också föreslås i GU:s jämställdhetspolicy. Däremot tyder all empiri på att sexuella trakasserier inte förekommer i stor utsträckning inom högskolan, även om varje enskilt övergrepp givetvis är ett för mycket.

Jämför detta med vad som nyligen framkommit i en enkätundersökning i Sverige gjord av den brittiske utbildningsforskaren Terence Karran och redovisad vid ett seminarium vid Lunds universitet den 5 mars 2018. I studien uppgav 18,3 procent av de tillfrågade att de har praktiserat självcensur på grund av sina akademiska åsikter, och hela 60 procent att de, på grund av kravet att söka externa medel, inte befattar sig med de forskningsfrågor som de anser mest relevanta.

Här blottläggs den svenska högskolans djupare problem. När ska högskoleministern och andra politiker ta itu med dem?

EJO/JSS/MZ