Situationen vid Stockholms konstnärliga högskola börjar likna rena cirkusen sedan en kritiserad anställning som professor undanröjts av Överklagandenämnden för högskolan. Nu ska hela processen göras om. Den redan anställda professorn kvarstår dock på sin tjänst – och deltar samtidigt som sökande i det nya förfarandet. Dessutom har nya detaljer framkommit som gör att rektor framstår som jävig och därför inte längre kan besluta i den nya tillsättningen, men som ARW kan visa är det just vad hon gör.

Som vi tidigare rapporterat undanröjde Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH) en anställning som professor i konstnärliga praktiker med vicerektorsuppdrag vid Stockholms konstnärliga högskola (SKH). Anledningen var att SKH, i strid med den egna anställningsordningen, inte involverat några sakkunniga i tillsättningen. Klagande var Per Zetterfalk.

Tidigare har sådant alltid lett till att den felaktigt anställde inte längre kunnat kvarstå som tjänsteinnehavare. Men denna gång hände något nytt. SKH hänvisade till att Cecilia Roos, som fick professuren, skrivit anställningsavtal med högskolan. Enligt ett omdebatterat beslut i Arbetsdomstolen (AD) är detta nämligen tillräckligt för att kvarstå som tjänsteinnehavare, trots att själva anställningsbeslutet undanröjts. Det är alltså skillnad mellan avtal och beslut, där båda var för sig kan grunda en statlig anställning, enligt AD.

Om ingen hade protesterat hade detta säkert varit slutet på historien. Men det offentliga missnöjet med SKH:s agerande blev till slut för stort, vilket föranledde högskolans rektor Paula Crabtree att besluta om en ny professorstillsättning. Möjligen har även påtryckning från UKÄ spelat in (se nedan). Den nya tillsättningen uppvisar nu även den alla tecken på att urarta.

Men först ska vi dela med oss av nya uppgifter som framkommit angående omständigheterna kring Roos anställning. Uppgifterna kastar en skugga över rektors inblandning i ärendet.

Ett slående faktum är, som framgår av rekryteringsgruppen protokoll (se länk nedan), att rektor själv deltog i rekryteringsgruppen – tillsatt av sig själv, för övrigt. Hon deltog alltså såväl i rekryteringsgruppens förslag att anställa Roos som i det senare bekräftande rektorsbeslutet. Det är ovanligt inom högskolan att samma person inom ramen för samma ärende sitter som beslutsfattare på flera olika nivåer. Vi kan inte erinra oss något tidigare fall.

Vidare: Zetterfalk provföreläste på eftermiddagen den 28 november 2016 och blev därefter intervjuad. De övriga i tätgruppen proföreläste tidigare samma dag. Rekryteringsgruppens protokoll, signerat och klart, är daterat den 29 november 2016, dvs. dagen efter. Gick inte det väldigt snabbt för att vara på en högskola? Var beslutet redan fattat långt tidigare och intervjuerna blott ett pliktskyldigt spel för galleriet?

En annan intressant omständighet är att såväl rekryteringsgruppen som rektor, den senare i sin kommentar till ÖNH angående Zetterfalks överklagan, förteg det faktum att Zetterfalk är disputerad medan Roos är odisputerad. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att UKÄ i en tidigare utvärdering av SKH särskilt framhållit vikten av att anställa fler disputerade lärare med riktig forskarutbildning:

En kanske ännu större utmaning är dock att än så länge väldigt få handledare, enligt ansökan tre stycken, själva har disputerat på konstnärlig grund eller på vetenskaplig grund med konstnärliga praxisbaserade projekt. I det unga och framväxande fält som konstnärlig forskning utgör finns det i viss mån ännu anledningar och förklaringar till denna situation, som i en mer traditionell forskarmiljö skulle vara otänkbar. Det är dock en situation som kräver en tydlig strategi för förbättring, och vi ser det som högst angeläget att SKH framgent lägger stor vikt vid att säkra nödvändig konstnärlig forskarkompetens och erfarenhet vid rekrytering av nya lärare.

Att anställa en disputerad forskare som Zetterfalk ter sig mot bakgrund av denna analys av största vikt.

Sist men inte minst visar det sig att Roos tidigare anställning som professor vid SKH var tidsbegränsad och på väg att löpa ut vid tidpunkten för hennes nya anställning. Hennes gamla tjänst gällde fram till december 2017. Hon blev anställd på den nya tjänsten den 1 januari 2017.

Dessförinnan hade Roos haft ytterligare en tidsbegränsad anställning 2008-2012. Hennes sammanlagda anställningstid som professor vid SKH skulle bli 10 år. Jämför detta med följande avsnitt ur utlysningstexten (vår kursivering):

Anställningen är på heltid och tidsbegränsad till tre år med möjlighet till förlängd anställning utan ny utlysning till maximalt tio år. (Om sökande som redan varit tidsbegränsat anställd vid SKH i enlighet med HF i 10 år kommer ifråga för anställningen gäller anställningen tillsvidare).

Roos blev mycket riktigt tillsvidareanställd på den nya professuren.

Det sammantagna intrycket är att anställningen av Roos var riggad av rektor i syfte att ge Roos en tillsvidareanställning som professor vid SKH och att detta var angeläget därför att Roos tidigare anställning som professor var på väg att löpa ut.

Crabtree framstår därför som jävig i det nya anställningsförfarandet. Alltså kan hon vare sig ingå i rekryteringsgruppen eller fatta några beslut i ärendet, särskilt som högskolan meddelat att Roos är sökande även i den nya processen.

Inser då Crabtree själv att hennes tidigare inblandning gjort henne jävig? Nej, inte alls. Hon fortsätter att besluta även i det nya förfarandet. Därom vittnar exempelvis hennes beslut att utse sakkunniga, varvid hennes partiskhet ånyo ger sig tillkänna.

I beslutet att utse två sakkunniga för det nya förfarandet – Anthony Dean och Nina Malterud – står nämligen att båda är professorer, men inte vad de är professorer i, vilket ju är högst relevant i sammanhanget. Bara det är inte så lite misstänkt.

Närmare efterforsknings visar att medan Dean faktiskt är professor i ett för SKH och professuren relevant ämne (enligt högskolans hemsida cirkus, dans, film, media, opera och scenkonst) gäller detta inte Malterud, som är (emeriterad) professor i keramik, ett ämne som har mycket lite med den aktuella tjänsten att göra. Malterud är å andra sidan en gammal bekant till Crabtree. Crabtree var dekan under Malteruds rektorsskap i Bergen på 2000-talet och efterträdde sedan Malterud som rektor vid samma lärosäte.

Varför välja en sakkunnig som inte är kunnig i saken?

Mycket tyder alltså på att den nya processen är tänkt att bekräfta Roos som professor, möjligen med Malteruds särskilda assistans. I så fall kommer man att konstatera att Roos redan har en anställning. Då en person inte kan ha två statliga heltidsanställningar samtidigt fattas sedan ett myndighetsbeslut till Roos förmån.

I den osannolika händelsen att Zetterfalk får (den nya) professuren kommer det att konstateras att det inte finns ekonomiskt utrymme för två tjänsteinnehavare. En måste sägas upp. Enligt lagen om anställningsskydd gäller i så fall att Zetterfalk som kom sist in blir den första att få gå. Kvarstår gör sedan Roos.

På grund av denna nedstämmande förutsägbarhet har ARW argumenterat att den nyordning som skapats av Arbetsdomstolens tvivelaktiga dom i grunden gör överklaganden av anställningsbeslut meningslösa.

Sulf:s förhandlingschef Robert Andersson menar tvärtom. Enligt honom är Arbetsdomstolens dom bra därför att den medger att fler kan bli anställda på samma tjänst. Förutom den som först fick tjänsten kan ju även den som med framgång överklagar få en tjänst. Om Andersson har rätt och Zetterfalk eller någon annan Roos-konkurrent får (den nya) professuren, får SKH två professorer som båda har vice-rektorsuppdrag, där båda kvarstår på tjänsterna.

UKÄ som granskat SKH:s hantering av överklagandet har nyligen meddelat att man inte vidtar någon åtgärd efter högskolans beslut att sakkunnigpröva alla som önskar kvarstå som sökanden på tjänsten.

Vi avslutar med en kuriositet. I ett tidigare inlägg där vi analyserade SKH:s vägran att upphäva Roos anställning skrev vi följande, angående SKH:s styrelseordförande:

Styrelseordföranden Kåre Bremer lade 2015 fram den så kallade ledningsutredningen där han argumenterade för ett långtgående NPM-styre av högskolan med näringslivet som förebild. ARW har kallat den modell som Bremer förespråkar ”tredje rikets styrmodell” då likheten med den högskolereform som infördes vid det nationalsocialistiska maktövertagandet 1933/34 är påfallande. Bremer om någon borde alltså vara negativt inställd till möjligheten att överklaga anställningar vid högskolorna.

Nyligen kunde vi dokumentera att detta var mitt i prick. Det har nämligen framkommit att Bremer redan 2006 uppmanade utbildningsministern att, med Bremers eget ord, ”skrota” ÖNH. Bakgrunden var att Bremer var missnöjd med ett bifallet överklagande av ett lektorat:

Överklagandenämnden har med sitt beslut saboterat högskolans strategiska rekryteringsarbete. Högskoleförordningens detaljstyrning av läraranställningar och därtill en Överklagandenämnd som med denna typ av beslut griper in i lärosätenas styrning av verksamheten har blivit ett verkligt problem. Universitet och högskolor måste precis som andra myndigheter själva få ansvaret för sin personalrekrytering utan pekpinnar och tillrättavisanden uppifrån. Herr/fru utbildningsminister in spe, skrota snarast såväl detaljregleringen i högskoleförordningen som Överklagandenämnden för högskolan!

Bremers skrivelse finns här (se sista sidan).

Ingen betydande skugga faller över den person som gynnats av ett felaktigt anställningsbeslut. Kritiken i detta inlägg riktar sig mot personer i beslutsfattande ställning.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

Kvotering i praktiken? Uniarts tillsatte kvinnlig professor utan sakkunnigutlåtanden

ARW analyserar: grundlagsbrott när Stockholms konstnärliga högskola trotsar Överklagandenämnden