Finns det ett samband mellan hur mycket akademisk frihet lärare och forskare har och var universitetet placerar sig på Times-rankningen? En ny studie av den brittiske utbildningsforskaren Terence Karran indikerar att så är fallet. Lärare vid de högst rankade brittiska lärosätena svarade genomgående att de har mer akademisk frihet är lärare vid de lägst rankade lärosätena, såväl vad gäller forskning som undervisning. De högst rankade åtnjuter också en högre grad av autonomi och kollegialt styre.

Tendensen i Sverige är att den akademiska friheten alltmer nedmonteras till förmån för toppstyre och managervälde. Academic Rights Watch (ARW) har de senaste åren dokumenterat åtskilliga exempel på denna utveckling efter ”autonomireformen”. Förhoppningen är bl.a. att verksamhetens kvalitet ska förbättras om högskoleledningars möjligheter att styra verksamheten stärks. Högskolans regeringstillsatta ledare anses nämligen ha ett osvikligt sinne för vad som är bra forskning och utbildning.

Ett extremt exempel på denna form av New Public Management (NPM) är förre Stockholmsrektorn Kåre Bremers Ledningsutredning, som förespråkar en ren linjestyrning där lärare och forskare inte längre deltar i beslutsprocesserna, utan i bästa fall får ”höras” innan beslut fattas.

Förutom att ett NPM-styre flagrant strider mot internationella överenskommelser på området, inte minst Unescos rekommendationer för personal inom den högre utbildningen (1997), är det feltänkt att tro att toppstyrning generellt kan användas för att framtvinga hög kvalitet i verksamheten. Men när man påpekar detta för politiker och andra beslutsfattare talar man oftast för döva öron.

Därför är det utmärkt att det nu finns en aktuell kvantitativ studie på området vars slutsats är just att kvalitet och akademisk frihet är positivt relaterade storheter. Att bortse från denna studie är möjligen något svårare än att avfärda mer kvalitativa resonemang och hänvisningar till sunt förnuft. Det rör sig om en studie av den brittiska utbildningsforskaren Terence Karran och Lucy Mallinson (”Academic Freedom and World-Class Universities: A Virtuous Circle?”, Higher Education Policy, 2018).

Metoden är att jämföra ett universitets position på Times-rankningen, som Karran och kollegan menar kraftigt förbättrats på senare tid, med lärarnas svar på en online-enkät om deras upplevda akademiska frihet. Enkäten, som skickades ut i december 2016, besvarades av 2239 lärare vid 91 lärosäten i Storbritannien. Universiteten delades in i fem grupper (kohorter), där grupp 1 innehåller de högst rankade och grupp 5 de lägst rankade. Uppgiften i enkäten var att skatta graden av akademisk frihet på det egna lärosätet på en skala mellan 1 (mycket låg) och 9 (mycket hög).

Det visade sig att lärarna vid de högst rankade universitetet i genomsnitt uppgav att de har en hög eller mycket hög grad av akademisk frihet, medan detta mer sällan var fallet vad gäller lärarna vid de lägst rankade universiteten.

Vid de högst rankade lärosätena var det bara 5,3% som uppgav att de hade mycket lågt skydd av den akademiska friheten. Vid de lägst rankade uppgav hela 18% att de hade mycket lågt skydd. Skillnaderna framgår ännu tydligare om man sammanför svaren i tre grupper. 36,8% vid de högst rankade lärosäten uppgav att de hade en generellt hög grad av akademisk frihet (7-9), medan samma siffra för de lägst rankade bara var 10,3%. En uppdelning i de mer specifika frågorna om forskningens respektive utbildningens frihet gav likartat resultat. Resultaten är statistiskt signifikanta. Karran och Mallinson observerar i studien också att de högst rankade universiteten generellt har mer autonomi och kollegialt styre än de lägst rankade, då de förra tillkom innan de brittiska högskolereformerna på 80- och 90-talet, som liksom i Sverige gick i NPM:s tecken.

Ett statistiskt samband innebär inte nödvändigtvis ett orsaksförhållande. Karran och Mallinson argumenterar emellertid att det tycks finnas en ”god cirkel” mellan akademisk frihet och hög kvalitetet. Det förra lockar fler framstående forskare och begåvade studenter, som tar med sig ett starkt akademiskt etos som stärker kvaliteten. Högre kvalitet lockar sedan ännu fler begåvningar osv. Karran och Mallinsons avslutar med konstaterandet att ”increased funding is unlikely to be cost effective, unless it is accompanied by governance structures which facilitate academic freedom and a scholarly ethos conducive to institutional excellense”. Något för våra politiker att ta till sig om de mot förmodan skulle få för sig att öka högskolornas basanslag.

Se ARW-intervju med Terence Karran här.

Se ARW-ordföranden Erik J Olsson föreläsningsserie om New Public Management här.

EJO/JSS/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

ARW-TV med Terence Karran: bristande akademisk frihet gör Sverige oattraktivt för unga forskare

ARW-TV med Sven-Eric Liedman: ”New Public Management stort hot mot akademisk frihet”

Ny brittisk studie: akademisk frihet i Sverige på europeisk bottennivå

Botten nådd? Regeringens utredare vill införa Tredje rikets styrmodell inom högskolan