Sommarkrönika av Ann Heberlein: När friheter hamnar i konflikt

Ann Heberlein, teologie doktor i etik, är nästa författare som bidrar till vår serie sommarkrönikor exklusivt skrivna för ARW av betydande svenska och nordiska intellektuella. I ett samhälle som värderar yttrandefrihet högt måste man också stå ut med yttranden och åsikter som är fula, grova, störande och stötande, skriver Heberlein, som menar att en aktuell dom i Europadomstolen sänder fel signaler om förhållandet mellan religions- och yttrandefrihet i ett sekulärt samhälle.

 När friheter hamnar i konflikt

Artikel 1 i FN:s allmänna förklaring till de mänskliga rättigheterna slår fast att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Yttrandefriheten är an av dessa rättigheter som alla människor äger i kraft av att vara just människor. Artikel 19 stipulerar varje människas rätt till ”åsikts och yttrandefrihet”, och artikel 18 slår fast varje människas rätt till ”tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”.

Ibland hamnar dessa friheter i konflikt med varandra: Yttrandefriheten hotas av hårda tolkningar av religionsfriheten, det vill säga då religionsfrihet tolkas som rätten att slippa få sin religion eller religiösa övertygelse kritiserad. Hädelselagar, alltså förbud mot blasfemi, det vill säga att genom ord eller handling kränka något som anses heligt, som en gudom eller religiösa företrädare, är ett exempel på detta. I Sverige var det förbjudet att häda kristendom fram till 1970 då lagen upphävdes med motiveringen att ett särskilt skydd av religionsfriheten inte motiverade inskränkningar i tryck och yttrandefrihet.

Hädelselagar existerar dock fortfarande i en del länder i världen, och allt oftare hävdas inskränkningar i yttrandefriheten också i Sverige med hänvisning till respekt för religion och helighet. I praktiken kan det få svåra konsekvenser att uttrycka sig på ett sätt som någon religiös grupp uppfattar som blasfemiskt. Det är Lars Vilks oblida öde ett tydligt exempel på. Diskussionen kring Elisabeth Ohlsson Wallins Ecce Homo är ett annat exempel på det.Låt mig exemplifiera mitt resonemang angående konflikten mellan religionsfrihet och yttrandefrihet med utgångspunkt i fallet ”Frau H”, som avgjordes i ECHR (European Court of Human Rights) hösten 2018. [Ett referat av domen i Daily Mail finns här och själva domen hittar man här.]

Frau H, en 47-årig kvinna hemmahörande i Wien, deltog 2009 vid två föreläsningar om islam, arrangerade av partiet FPÖ. Vid några tillfällen uppges Frau H ha nämnt att profeten Muhammed påstås ha äktat en sexårig flicka, Aisha. Äktenskapet ska enligt legenden ha fullbordats då flickan var nio år gammal. Fru H uppges i samband med denna utsaga ha påstått att Muhammed ”gillade att göra det med barn” samt retoriskt frågat auditoriet följande: ”En 56-årig man och en sexåring? Vad ska vi kalla det, om inte pedofili?”.

I februari 2011 dömdes Frau H av tingsrätten i Wien för att ha talat nedsättande om en religion och förolämpat dess anhängare. Straffet blev böter på 480 euros. Frau H har överklagat domen i flera instanser, bland annat hovrätten i Österrike, eftersom hon menar att domen kränker hennes yttrande och åsiktsfrihet.

I oktober 2018 föll dom i ECHR (European Court of Human Rights), en instans som hanterar misstänkta kränkningar av de mänskliga rättigheter som stipuleras i EU:s konvention om mänskliga rättigheter. ECHR ogillar Frau H:s överklagande och anser inte att någon kränkning av artikel 10, vilken reglerar individens yttrandefrihet, i den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter skett. I ett uttalande angående domen skriver ECHR att de inte finner några problem med den ursprungliga domen från Wien. Tvärtom menar de att domen varsamt balanserar Frau H:s yttrandefrihet mot andras rätt att inte få sina ”religiösa känslor” kränkta.

Vidare befinns domen legitim då den syftar till att ”bevara den religiösa freden i Österrike”. ECHR anser att den Österrikiska domstolens beslut att fälla Frau H för sitt yttrande om profeten är rimligt eftersom ett dylikt uttalande kan röra upp känslor och bidra till fördomar. Frau H:s uttalande bedöms som generaliserande och ECHR menar att hennes yttrande sannolikt kan uppväcka rättfärdigad ilska hos muslimer.

Låt oss reflektera över denna dom. Domen säger att den religiöses rätt att inte få sin religion kritiserad, hånad eller kränkt väger tyngre än den andres rätt till åsikts- och yttrandefrihet. Två mänskliga rättigheter – religionsfriheten och yttrandefriheten – vägs här mot varandra, och en extremt långtgående tolkning av religionsfriheten trumfar yttrandefriheten. Det är ytterst allvarligt. Domen innebär att sekulära individer förväntas anpassa sig till troende individers föreställningar. Det sänder helt fel signaler till religiösa fanatiker. Det är inte vi som ska anpassa oss efter deras föreställningar. Det är de som ska anpassa sig till ett sekulariserat samhälle.

I en sekulär stat står religiös lag inte över juridisk lag. Det är lagboken som avgör vad som är rätt och fel, inte någon helig skrift. Religionsfrihet råder – men religionsfriheten kan omöjligt trumfa andra rättigheter. I en sekulariserad kultur vilar samhället på den världsliga lagen, inte på någon gudomlig sådan. Religionen påverkar därför inte ickereligiösa områden, som lagstiftning, undervisning i skolan (som i Fru H:s fall), sjukvården. Religiösa argument och religiösa värderingar är helt enkelt inte giltiga i andra sammanhang än just religiösa sammanhang. Det är en utmärkt princip som bör vara grundläggande för alla demokratier, ty i demokratier är inte argument som bara en liten del av befolkningen anser vara giltiga gångbara. I en sekulär stat råder religionsfrihet. Det innebär att var och en är fri att utöva sin religion, liksom det innebär varje individs rätt att slippa religiös påverkan och indoktrinering. Den religiöse får rätta sig efter det de sekulära lagarna, inte tvärtom.

Särskilt förbryllande – och oroväckande – menar jag att ECHR:s påstående att Frau H:s uttalande ”sannolikt kan uppväcka rättfärdigad ilska hos muslimer” är. Det som oroar mig är att ECHR anser att det är rättfärdigat att reagera med ilska når någon hånar, kritiserar eller smädar en Gud, profet eller någon annan mytisk figur. Har alltså de fanatiker som vill döda Lars Vilks på grund av sin ilska över hans bild av profeten som rondellhund rätt? Är deras ilska verkligen rättfärdigad? Och terrordådet mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo – var det begripligt och rättfärdigat?

Jag anser att man ska hantera sina friheter med varsamhet. Frihet förutsätter – och kräver – ansvar. Man behöver alltså inte kränka den andres tro, utseende eller uppfattning bara för att man får. Men, i ett samhälle som värderar yttrandefrihet högt måste man också stå ut med yttranden och åsikter som är fula, grova, störande och stötande. Den som lever här, i Europa, måste lära sig att leva med det. Att skämta om eller kritisera Gud, Allah eller andra religiösa figurer ingår i en lång tradition av att häckla makten och auktoriteter och det är en rättighet värd att värna.

Ann Heberlein