I vår serie sommarkrönikor skrivna exklusivt för ARW av betydande nordiska intellektuella publicerar vi här en text av Johan Lundberg, författare, kulturskribent och docent i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. ”Man kommer att bli ordentligt besviken om man räknar med att staten  ska fortsätta att pumpa in pengar i verksamheter som endast är av intresse för dem som försörjer sig genom verksamheterna i fråga”, skriver Lundberg, som menar att humaniora på senare tid dränerats på dess publika ådra.

Om litteraturvetenskapens nytta

Victor Malms aktuella doktorsavhandling i litteraturvetenskap, Är det detta som kallas postmodernism? En studie i Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning, är ovanlig så till vida att den har recenserats i alla större dagstidningar.

När skedde det senast med en doktorsavhandling?

Delvis har det naturligtvis att göra med att ämnet för avhandlingen blev extra aktuellt i samband med konflikterna runt Svenska Akademien. Men det är inte hela förklaringen. Stor roll spelar det också att Malm profilerat sig som en läsvärd kritiker i just dagspressen, närmare bestämt i Expressen.

Vid den tid då jag själv doktorerade, i början av 1990-talet, var bisysslan som kritiker ingenting ovanligt för litteraturhistoriker. De litteraturvetenskapliga institutionerna och tidningsredaktionerna var kommunicerande kärl. Doktorsavhandlingar recenserades, åtminstone i Dagens Nyheteroch Svenska Dagbladet, regelmässigt. Till och med min c-uppsats recenserades för övrigt (välvilligt av Carl Fehrman; lätt raljerande av Anders Cullhed) i de rikstäckande morgontidningarna, när den i förkortad form publicerades i en antologi med Hjalmar Berman-studier. Det var 1988.

Dock kunde man redan i början av 1990-talet skönja en förändring.

Det finns en fin tradition av svensk litteraturforskning som håller på att glömmas: Henry Olsson, Fredrik Böök, E N Tigerstedt, Olle Holmberg, Algot Werin, Carl Fehrman, Staffan Björck, Magnus von Platen är några exempel. Dessa skrev för en större allmänhet, inte bara för specialister, och fick på så vis en betydelse för den litterära utvecklingen.

Så skrev Maria Schottenius i december 1993. Hon var då kulturchef på Expressen, men hade disputerat några år tidigare på en avhandling om Kerstin Ekman. Hon fortsatte:

Vem intresserar sig på allvar för litteraturforskning som inte har med innehåll och betydelse att göra [. . .]  Inte studenterna, inte offentligheten, i längden inte heller de anslagsgivande myndigheterna. Det är kränkande för den disciplin som mer än något annat befattar sig med de stora mänskliga frågorna att svensk litteraturvetenskap gått mot en så förtorkad specialisering och marginalisering.

I dag har humaniora nästan helt dränerats på den publika ådra som de namn som hon nämner representerade, och till vilka man för övrigt kan lägga till Uppsaliensare som Thure Stenström, Ingemar Hedenius, Lars Gustafsson, Victor Svanberg, Gunnar Brandell och så vidare. I många av de humanistiska ämnen där monografiskrivande tidigare var det självklara sättet att meritera sig har bokutgivning i bästa fall blivit en sidoverksamhet för de närmast sörjande.

Litteraturvetenskapliga böcker recenseras numera nästan enbart i vetenskapliga publikationer. Medan de senare för bara 20–30 år sedan framstod som ett slags lärlingsverkstäder, har deras status kommit att höjas i takt med att humanisterna har lagt sig platt inför naturvetenskapliga kriterier på vetenskaplighet. Detta har dock inte motsvarats av någon kompetenshöjning av redaktörssysslorna som sådana.

Nu beror humanioras minskade genomslag i dagspressen förvisso inte enbart på humanisterna själva – eller rättare sagt på humanioras utveckling. En förklaring för svenskt vidkommande är också det minskade utrymme som ägnas åt akademisk forskning på kultursidorna, vilka under de senaste decennierna har koncentrerats alltmer på det lättsmälta och klickvänliga.

Dock har humaniora också sig själv att skylla, genom att man kommit att i meriteringsavseende prioritera ett publiceringssystem, hämtat från naturvetenskaperna. Risken med det är att man sågar av den gren som man sitter på.

Ty naturvetenskaperna fungerar generellt sett på ett fundamentalt annorlunda sätt än humaniora. Inom de förra är det inomvetenskapliga publicerandet i tidskrifter som endast specialister läser blott den ena sidan av en verksamhet som är dels inåtvänd, dels publik. Den extroverta sidan består där av de vetenskapliga rönens omsättning i en verklighet utanför universitetet – det kan vara i form av medicinska produkter, någon komponent i en mobiltelefon och så vidare.

Men hur omsätts humanioras rön i en värld utanför universitetet? Det varierar naturligtvis. Pedagoger ägnade sig förvisso under årtionden åt att förstöra den svenska skolan. Arkeologi är i sin tur i viss mån ackumulativ: råkar man hitta en viss krukskärva eller en viss samling med lertavlor skulle det – rent principiellt – kunna innebära att delar av den antika historien måste skrivas om.

Att det på bred front bedrivs forskning som kan synas helt igenom introvert är i det fallet ett nödvändigt villkor för att verksamheten ska kunna resultera i någonting extrovert. I det avseendet föreligger kanske ingen principiell skillnad mellan arkeologi och vissa naturvetenskapliga ämnen. En upptäckt måste föregås av otaliga misslyckanden och grundstötar. Det ligger i sakens natur.

Men inom ett ämne som litteraturvetenskap ser det extroverta inslaget annorlunda ut. Där har kontakten med världen utanför universitetet traditionellt sett bestått i att man producerar text som kommer allmänheten till gagn.

Visst kan det finnas ett syfte med att i vetenskapliga tidskrifter publicera artiklar som inte läsas av någon annan än den person som anlitas i peer review-förfarandet. Det syftet skulle i så fall bestå i att ens rön på sikt blir till nytta för någon annan forskare, en forskare som sätter in dessa rön i ett större sammanhang – i en bok eller i en tidnings- eller tidskriftsartikel som når – och intresserar – allmänheten.

En del forskare inom humaniora skakar säkert på huvudet åt att jag förutsätter att ens verksamhet ska vara till gagn för någon utanför universitetet. Men vad jag menar är naturligtvis inte att det nödvändigtvis ska gå att omvandla forskningsrönen till ekonomiskt värde eller till mätbar praktisk nytta.

Men jag tror att man kommer att bli ordentligt besviken om man räknar med att staten – via det som Schottenius benämner ”de anslagsgivande myndigheterna” – ska fortsätta att pumpa in pengar i verksamheter som endast är av intresse för dem som försörjer sig genom verksamheterna i fråga.

Johan Lundberg