Vår serie med sommarkrönikor författade av betydande svenska intellektuella fortsätter denna vecka med ett bidrag av Gerd V. M. Haverling, professor i latin vid Uppsala universitet. Lösningen på universitetens kris innefattar, enligt Haverling, att öka möjligheterna till ökad rörlighet för unga forskare, att reformera maktstrukturerna samt att möjliggöra ansvarsutkrävande för akademiska chefer som begår medvetna regelbrott, exemplevis vid tjänstetillsättningar

De svenska universitetens kris

De svenska universiteten är i kris – och krisen handlar om hur universiteten är organiserade, hur pengar och resurser fördelas, hur verksamheten bedrivs och hur makt utövas inom organisationerna. En del av de krissymptom som vi ser vid de svenska universiteten har vi även vid en lång rad utländska universitet: den i vissa kretsar starka önskan att tvinga universiteten att i första hand fokusera på sådant som ur ett kortsiktigt perspektiv kan uppfattas ”nyttigt” (d.v.s. t.e.x. sådant som kan tänkas generera ekonomisk vinst på kort sikt) och den på vissa håll utbredda intoleransen gentemot avvikande uppfattningar är sådana fenomen, som man har att brottas med vid universiteten även på andra håll i världen (en intressant diskussion om detta finns i Nuccio Ordines lilla bok L’utilité de l’inutile, Paris 2014, som en kollega i Lausanne rekommenderade när vi diskuterade problem av det här slaget).

Efter att ha varit verksam som student, doktorand, forskare och lärare inom detta system sedan 1970-talets mitt – och efter att ha tillbringat många år utomlands, bl.a. som lektor vid ett danskt universitet under ett antal år, kan jag dock konstatera att det även finns en del specifikt svenska problem vid de svenska universiteten, d.v.s. problem som har att göra med hur verksamheten är organiserad just i vårt land.

De problemområden som jag ser – och som jag vill diskutera i detta sammanhang – är framför allt 1) villkoren för den akademiska karriären och hur det går till när folk får sina ”fasta” anställningar som akademiska lärare och forskare och 2) hur universiteten är organiserade, hur pengar och resurser fördelas samt hur makt utövas inom universiteten. Allt detta har förstås avgörande betydelse även för den akademiska friheten och för kvaliteten i den verksamhet som bedrivs.

Beträffande den akademiska karriären och villkoren för den kan man konstatera att det nog aldrig har varit särskilt bekvämt att vara akademiker eller att göra akademisk karriär: förr var tjänsterna få och man fick ofta vänta mycket länge innan man kunde få anställning vid ett universitet (om man nu fick det) – men då fanns å andra sidan goda möjligheter utanför universiteten, t.ex. i form av de på den tiden ganska attraktiva gymnasielektoraten, som många professorer i de äldre generationerna hade innan de kunde tillträda en lärostol vid ett universitet (och en och annan gymnasielektor som aldrig fick någon universitetsprofessur hade sådana vetenskapliga meriter att vederbörande tilldelades professors namn). Numera är antalet tjänster vid universiteten betydligt större – och dessutom har vi fått ganska många nya universitet: vi har fått ett betydande antal universitetslektorer och flera olika möjligheter för nydisputerade forskare att ta sig vidare i karriären.

Men just detta att det finns flera konkurrerande karriärvägar för de unga är ett problem – vi har postdok-tjänster och forskningsanslag som inte ger särskild förtur till framtida lektorat och vi har motsvarande typer av tjänster som gör det (bl.a. men inte endast de s.k. biträdande lektoraten). Det där är enligt förstås mindre lyckat: villkoren för att få en ”fast” en tjänst skall vara lika för alla och det är de inte nu – den unge forskare som får forska vidare med hopp om förtur till ett lektorat kanske inte nödvändigtvis presterar bättre forskning än den mindre gynnade kollega som lyckas forska vidare med hjälp av någon annan form av forskningsanslag. Det rimliga är förstås att bedöma vad som faktiskt blev resultatet av forskarmödorna – d.v.s. att låta alla yngre forskare som har kommit en bit i karriären konkurrera på lika villkor om de tjänster som finns!

Biträdande lektorat, som ju ger förtur till lektorat, är således ett problem – men egentligen inte det största problemet. Det största problemet är myglet med LAS-lagstiftningen, som har givit de härskande ute på institutionerna närmast obegränsade möjligheter att avgöra vem som får göra karriär och vem som inte får det. Med hjälp av LAS kan man nämligen ge en tjänst till någon helt lagligt och utan att den gynnade tvingas utsättas för konkurrens – genom att låta vederbörande få tillräckligt mycket undervisning under tillräckligt lång tid. Men det har också hänt att man har lyckats begagna sig av lagstiftningen genom att helt enkelt ljuga och påstå att någon ”måste” bli anställd genom LAS trots att så inte är fallet: i Göteborg ledde det till den ökända traditionen att ”lasa in” folk i förtid, d.v.s. innan den enligt lagstiftningen erforderliga mängden av tjänstgöring för universitetet hade genomförts! – LAS-lagstiftningen har ett i och för sig gott syfte, men den fungerar inte i den akademiska världen och måste därför ändras.

Att det är olämpligt och att det innebär ett hot mot verksamhetens kvalitet om vänner och f.d. handledare på det här sättet får för stort inflytande över kompisars och f.d. elevers karriärer är välkänt inom den akademiska världen. Det är tvärtom av vital betydelse att akademiker blir bedömda av så många utomstående personer som möjligt. Därför har man i flera länder speciella regler för att motverka den formen av nepotism, bl.a. regler som går ut på att den som har disputerat vid ett visst universitet inte får ha sin första tjänst vid just det universitetet utan skall söka sig vidare till ett annat.

Att sådana regler saknas i vårt land har lett till en skrämmande låg grad av akademisk rörlighet. I vissa fall har de som vågat söka sig bort från sina hemmainstitutioner efter disputationen – och på så vis givit prov på mod och självständighet –  missgynnats efteråt. Jag var själv Humboldstipendiat i München under åren 1990 och 1991, vilket var av avgörande betydelse för min utveckling som forskare och för mina internationella kontakter som forskare. Vid ett möte i Lund för f.d. Humboldtstipendiater i Norden 1996 kunde emellertid flera tidigare Humboldtianer från Sverige vittna om att det, när de kom hem igen, inte längre fanns plats för dem i gemenskapen på hemmainstitutionen och de såg sig tvingade att söka sig bort från den akademiska karriären. Just för mig blev det inte så, men det är förstås helt bakvänt om det i vissa fall lönar sig bättre att klamra sig fast vid hemmainstitutionen och nätverken där än att pröva sina vingar i ett internationellt sammanhang!

Problemet är alltså nätverkens makt – som har blivit så mycket större genom diverse olika reformer och lagar som har kommit till på senare decennier. En av dessa är LAS – men en annan är befordringsreformen, som också kan missbrukas till fördel för kompisar och på den akademiska kvalitetens bekostnad. Man kan t.ex. se till att någon blir anställd som adjunkt: det kan ske även efter en disputation och har den ”fördelen” att man slipper besvärande inblandning från externa sakkunniga – sedan är det ganska enkelt att befordra en adjunkt som har lyckats disputera till lektor!

Tack vare befordringsreformen har vi även fått professorer som aldrig har konkurrerat om en tjänst – det visar för all del att i varje fall en del av dem som anställts på ett oegentligt sätt är folk med viss kapacitet för vetenskap, men sannolikt skulle den vetenskapliga nivån på samtliga akademiska lärare ha varit högre om alla hade fått sina anställningar genom öppen och ärlig konkurrens. Genom detta har en och annan ännu bättre meriterad person berövats möjligheten att söka en professur: där det finns vinnare finns även förlorare – och ibland är det så att det egentligen är förloraren som har de bättre meriterna.

Befordringsreformen är m.a.o. ett av problemen och behöver därför reformeras. Det som är bra med reformen – att lektorer som är riktigt duktiga forskare kan få en finare titel – bör kunna behållas samtidigt som man inskränker möjligheterna till befordran: ingen bör t.ex. kunna bli lektor utan att ha konkurrerat om ett lektorat, vilket skulle utesluta möjligheten att få professortiteln utan att någonsin ha konkurrerat om en akademisk tjänst.

Förhållandet mellan en befordrad professor och en professor som har fått sin tjänst i konkurrens bör också klargöras. Enklast sker det genom att man, som man länge har gjort i Uppsala, gör en skillnad mellan programprofessorer, som har  rekryterats till sina lärostolar i öppen konkurrens, och befordrade professorer, som är lektorer med särskilt god vetenskaplig kompetens. Det här betyder att en befordrad professor mycket väl kan tänkas söka (och ofta om än inte alltid få) lärostolen när dess innehavare har gått i pension – något som det finns åtskilliga exempel på vid Uppsala universitet.

Det är viktigt att upprätthålla en sådan skillnad mellan de båda professorskategorierna för att verksamheten skall fungera väl. Det är nämligen inte alltid så lätt för akademiker att visa uppskattning för sina kollegers kompetens och kunnighet (särskilt inte i konkurrenssituationer av olika slag), men för många ämnen med relativt få tjänster vid universiteten är det mycket viktigt att innehavarna av dessa är personer som har förstånd nog att uppskatta och uppmuntra även annan duktighet än den egna. Men den i konkurrens rekryterade professor som gör det bör förstås då inte därigenom riskera att få sina egna villkor försämrade genom att den befordrade kollegan, t.ex. med hjälp av starkare förankring i de lokala nätverken (rekryterade professorer torde oftare ha hämtats utifrån än befordrade och därmed ha svagare sådan förankring), tilltvingar sig bättre villkor på lärostolsinnehavarens bekostnad.

Klara och tydliga regler för rekrytering till tjänster och för tjänsteinnehavarnas olika befogenheter är därför av största vikt. Det är också av största vikt att de lokala nätverkens makt minimeras och att våra professorer och lektorer har fått sina tjänster efter utomstående bedömning – och inte med hjälp av kompisar inom den egna organisationen.

Vid de svenska universiteten har det traditionellt funnits ett kollegialt styre, d.v.s. ett styre präglat av att medarbetarna har utövat inflytande över det som sker. Denna akademiska styrelseform har på senare år trängts tillbaka av en linjestyrning hämtad från det privata näringslivet: i stället för den tidigare jämförelsevis demokratiska styrelseformen har, i en strävan att efterlikna det privata näringslivets förmodade effektivitet, en sorts diktatorisk styrelseform införts, där ledare väljs i linje – d.v.s. högre chefer utser chefer på lägre nivåer – och där dessa ledare sedan förses med mycket omfattande maktbefogenheter.

Vid mitt nuvarande universitet, Uppsala universitet, menar man sig kunna förena dessa båda styrelseformer såtillvida att det skall finnas ett ”kollegialt” inslag när personer väljs (eller snarare föreslås) till ledande befattningar och en linjestyrning som sedan utövas av dessa personer när de väl på detta sätt ”valts” och sedan utsetts, i linje, av överordnade chefer i systemet. – Problemet med den beskrivningen är dock avsaknaden av medarbetarinflytande i den ”kollegiala” delen: detta kan nämligen ofta domineras av vissa grupperingar och individer, vilket innebär att inte alla medarbetare har samma inflytande över vilka förslag som läggs fram. Det kan t.ex. gå till så att en arbetsgrupp som skall ta fram förslag till ledningsgrupp endast förankrar detta inom en viss krets av medarbetare och inte inom hela medarbetargruppen. På så viss kan en viss gruppering tillvarata sina intressen på övriga medarbetares bekostnad.

Till saken hör att man de senaste 20 åren har skapat mycket stora institutioner vid våra universitet, institutioner som ofta är mycket heterogena och hyser många olika ämnen och forskningsinriktningar. Det innebär att den styrande klicken inte har insikter och kunskaper i mer än en mycket begränsad del av dessa ämnen – och att viktiga beslut kan komma att träffas av personer som inte vet eller förstår vad deras beslut kan leda till.

I akademiska miljöer som styrs på det här sättet uppstår snart flera olika sorters problem. För det första riskerar en del ämnen och vetenskapliga intressen att behandlas sämre medan andra, med mer intlytande i den styrande klicken, behandlas bättre på andras bekostnad. För det andra uppstår lätt en tystnadskultur präglad av medarbetarnas rädsla – att kritisera även uppenbara missförhållanden och därmed stöta sig med den ledande klicken kan visa sig vara ofördelaktigt (och t.ex. leda till lägre lön eller andra försämringar i förutsättningarna) och ibland direkta hotelser (om t.ex. avskedande). I en sådan miljö får man inte bara en uppenbar brist på kollegial/demokratisk legitimitet – utan även betydande problem beträffande den rent vetenskapliga diskussionen och bedömningen av olika prestationer. I miljöer som i så hög grad präglas av vad som får sägas och vad som inte får sägas blir det nämligen även svårt att föra en saklig diskussion om vetenskaplig kvalitet.

En del av problemet är att de personer som hamnar i maktpositioner vid våra universitet ofta är personer med förhållandevis svaga vetenskapliga meriter och som själva inte har några vidare erfarenheter av att vara verksamma vid andra universitet eller av att göra karriär i öppen konkurrens. Sådana personer har helt naturligt inte samma möjligheter att se felen i förhållandena vid den egna institutionen eller betydelsen i akademisk rörlighet och öppen konkurrens till akademiska tjänster.

Att det blir så har delvis att göra med skapandet av stora mångämnesinstitutioner, som har lett till helt andra villkor för den som verkar som prefekt. På de mindre institutioner som tidigare fanns, där ibland endast ett och ibland ett fåtal närbesläktade ämnen fanns med, hade prefekterna god kunskap om verksamhetens såväl pedagogiska som vetenskapliga utfordringar. Ofta var prefekten en av institutionens ledande professorer. Men med inrättandet av storinstitutionerna har uppdraget som prefekt blivit betydligt mer betungande och omöjligt att förena med rollen som rekryterad professor och ämnesföreträdare och därmed har vi allt oftare fått prefekter med förhållandevis svag vetenskaplig bakgrund. Ibland har dessa nya prefekter fungerat väl – men så är inte alltid fallet och ibland har sådana nya prefekter givit mer makt åt de inte sällan osunda maktkonstellationerna och nätverken ute på institutionerna.

Diskussionen om förhållandena vid universiteten präglades under lång tid av kritik mot det så kallade professorsväldet – men den sortens kritik är enligt min bestämda uppfattning inte alls befogad numera. Problemet vid dagens universitet är nämligen inte alls att de personer som har de främsta vetenskapliga meriterna har för stor makt utan snarare att de ofta har alldeles för liten eller ingen alls. För att verksamheten vid universiteten skall styras på rätt sätt – vilket inte är fallet för närvarande – bör därför maktstrukturerna ses över och större inflytande ges de personer som har de starkaste vetenskapliga meriterna och de bredaste erfarenheterna av olika akademiska miljöer, d.v.s. framför allt till de rekryterade professorerna.

Inga människor – eller kategorier av människor – är ofelbara, men för att ett universitet skall fungera väl bör de personer som har de starkaste meriterna inom vetenskapen och som dessutom har konkreta erfarenheter av hur sådan verksamhet kan bedrivas på även andra håll ha mer att säga till om än de personer som saknar eller har endast svaga meriter av det slaget.

För att lösa universitetens kris bör man således vidta ett antal åtgärder:

• För det första bör man se över villkoren för den akademiska karriären så att man i mycket högre grad än nu uppmuntrar rörlighet mellan olika miljöer och inskränker nätverkens inflytande i samband med tjänstetillsättningarna. Den ledande principen för den akademiska karriären skall vara oberoende och utomstående granskning – inte kompisstyre!
• För det andra bör man se över maktstrukturerna vid universiteten. Inrättandet av stora mångämnesinstitutioner har kanske medfört ekonomiska besparingar – men stora nackdelar i övrigt, eftersom ledande befattningar som t.ex. prefekt har blivit svårare för att inte säga direkt omöjliga att förena med rollen som professor och ansvarstagande ämnesföreträdare. Detta har gett oss prefekter som ofta har mycket svaga vetenskapliga meriter, något som i sin tur har stärkt de lokala nätverkens betydelse och makt på institutionerna. Detta är osunt och i stället bör mer inflytande hamna i händerna på de personer som har de främsta vetenskapliga och akademiska meriterna.
• En tredje åtgärd innebär att de chefer – nuvarande och tidigare – som helt uppenbart och fullt medvetetet har förbrutit sig mot lagar, regler och moral vid våra universitet (bl.a. i samband med tjänstetillsättningar) bör få någon form av straff. Det är mycket demoraliserande för en organisation om uppenbara brott på chefsnivå inte beivras.

Sundare villkor för den akademiska karriären och sundare maktutövning vid våra universitet krävs för att vi skall kunna ha universitet värda namnet – universitet vid vilka akademisk frihet råder och vid vilka yttrandefriheten garanteras så att uppenbara olagligheter kan förhindras genom att sådant påtalas och vid vilka kvaliteten i undervisning och vetenskap granskas genom öppen debatt och granskning. Utan fri debatt och kritik har vi inte någon vetenskap värd namnet!

Gerd Haverling