Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet, inleder vår nya serie sommarkrönikor exklusivt skrivna för Academic Rights Watch av betydande intellektuella. I krönikan riktar Enkvist skarp kritik mot genusvetenskaplig aktivism: ”Trots att bevis framlagts på att det inte föreligger någon diskriminering, håller regeringen och genusvetare fast vid tidigare påståenden, vilket betyder att grupper som är likgiltiga inför forskningsresultat har inflytande över svenska universitet”, skriver hon.

Vissa kallar det att vara försiktig eller att ligga lågt. Man rättar in sig i ledet för att inte riskera möjligheten att få arbeta på sitt specialområde och att avancera på arbetsplatsen. Tystnad breder ut sig. Universitetslärare är normalt talföra, men få vill uttala sig om jämställdhetsintegrering offentligt. De följande raderna vill applicera verktyget maktanalys på svenskt universitet för att förstå den aktuella situationen. Texten tar avstamp i ett antal fakta framförda i Genusdoktrinen, där Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn dokumenterar läget 2020.[i]

Jämställdhetsintegrering dök upp under den borgerliga regeringen 1994, men sedan dess har innebörden i begreppet förskjutits från lika möjligheter för män och kvinnor till lika utfall. När det gäller den aktuella jämställdhetsintegreringen är den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson, minister för forskning och högre utbildning i regeringen Löfven I, och hon förnekar, när hon intervjuas i Genusdoktrinen, att det rör sig om en politisering.[ii] Under regeringens satsning 2016-2019 har universitetens rektorer och högsta tjänstemän gått kurser i jämställdhetsintegrering. Lärosätena har avkrävts jämställdhetsplaner som skulle passera Nationella sekretariatet för genusforskning för bearbetning. Nu sysselsätter jämställdhetsfrågor handläggare, kursansvariga, prefekter, dekaner och rektorer. Jämställdhetsintegreringen förstärks av ändringar i diskrimineringslagen från 1 januari 2017, så att arbetsgivare är skyldiga att vidta långtgående och aktiva åtgärder för att förebygga risker för att någon persons möjligheter begränsas.[iii]

Genusteori hör idémässigt till socialkonstruktivismen som bygger på tankegods som varit i omlopp länge, men företeelsen och termen fick ny fart i Sverige på 1990-talet och har nu upphöjts till statens officiella ståndpunkt. Idéerna finns formulerade exempelvis i propositionen Jämt och ständigt från 2002: ”Regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ’sociala konstruktioner’, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi”.[iv] Allt kan ändras och ”konstrueras” på annat sätt. Inget är givet. Socialkonstruktivismen har gemensamma drag med postmodernismen och ifrågasätter om sanning finns och om vetenskap kan ge säker kunskap, och den utmanar universitetets ethos, sanningssökandet.

Regeringens rådgivare när det gäller jämställdhetsintegrering har kommit från genusvetenskap, men gränsen är oklar mellan feminismen, som är politisk, och genusvetenskapen, som har vetenskapliga anspråk. En genusvetare formulerar det så att hennes disciplin vill få bort synen på vetenskap som objektiv och i stället hävda att också vetenskap är politisk. Det finns inga neutrala fakta och ingen neutral vetenskap.[v] Detta kortsluter diskussionen, och genom att diskutera om genusvetenskap är politisk blir man omedelbart anklagad för att vara politisk. Detta bidrar till att lärare och forskare som inte hör till de redan övertygade undviker ämnet – och tystnad utbreder sig.

I samband med regeringens genusoffensiv har lärare och forskare varit splittrade. Det har märkts att de inte har någon gemensam organisation som skulle kunna föra deras talan. Fackföreningars mandat är ju ekonomiskt och inte etiskt. Som grupp bär universitetslärarna dessutom en viss skuld, eftersom de inte har sagt ifrån, när motsvarande doktriner införts i grund- och gymnasieskolorna. Det som ännu mer komplicerar situationen är att diskussionen inte gäller jämställdhet utan det som görs i jämställdhetens namn. Det som gör situationen ytterligare tillspetsad i Sverige är att i princip all högre utbildning och forskning är helstatlig.

Socialkonstruktivismen vill konstruera ett annat samhälle där ett av genusmålen är att män och kvinnor ska finnas i lika mån på alla typer av tjänster. Om verkligheten inte uppvisar den likhet som ideologin kräver, anses diskriminering föreligga. Detta tänkande har i Sverige förts in på alla områden av offentlig verksamhet, och vid universiteten har uppmärksamheten speciellt riktats mot kravet att det ska vara lika många män som kvinnor på professorstjänster och lika många kvinnliga som manliga författarnamn på universitetens litteraturlistor. Kvaliteten i universitetets egentliga ändamål, dvs. studier och forskning, prioriteras lägre än den här korrigeringen av verkligheten. Det förekommer också försök att omdefiniera begreppet kvalitet till att betyda jämlikhet.

Vår situation är nu den att regeringen med stöd av en ideologi som påstår sig vara vetenskaplig har infört genusteori på bred front i skolor, på universitet, i forskning och i kulturlivet. Det avgörande steget för universiteten har varit att regeringens uppdrag att organisera jämställdhetsintegreringen har gått till mycket radikala grupper vid det Nationella sekretariatet för genusforskning. Enligt dem döljer man manliga härskarstrukturer när man vid tjänstetillsättning bygger på bevisad vetenskaplig kompetens. De menar att ”symboliskt våld” finns överallt och att det skulle pågå ett lågintensivt patriarkaliskt krig.[vi] Det anses diskriminerande att inte uttryckligen stödja kvinnor, något som benämns ”könsneutral könsdiskriminering” eller ”indirekt könsdiskriminering”.[vii] Att regeringen stöder en viss teori är ett nytt steg och nytt är också kravet på viss könsfördelning i betygsnämnder, påpekar Bo Rothstein från Göteborgs universitet.[viii]

Genusvetenskaplig aktivism i Sverige inriktar sig ofta på påstådd diskriminering av kvinnor som söker professurer och på att kräva att forskargrupper ska ha könsblandad sammansättning, vilket sägs göra dem mer produktiva. Nu har emellertid svenska forskare gjort undersökningar som visar något annat:

• Guy Madison vid Umeå universitet har undersökt meriteringen hos de professorer som tillsattes vid de sex största universiteten i Sverige 2009 – 2014, sammanlagt 1345 stycken. I genomsnittligt var de manliga sökande som tillsattes mer meriterade än de kvinnliga, om man mäter merit genom antal publikationer och citeringar av andra forskare.[ix]Resultatet stöder alltså inte tanken att kompetenta kvinnor diskrimineras.
• Ulf Sandström vid KTH har kontrollerat en brittisk studie som använts i Sverige för att kräva att forskningsgrupper ska vara könsblandade. Sandströms undersökning visade att någon positiv effekt inte kunde ses och att forskarna i fråga hade dragit felaktiga slutsatser av sitt material. Sandström förklarar felets uppkomst med att rapportförfattarna hade utgått från det resultat de velat ha.[x]

Trots att bevis framlagts på att det inte föreligger någon diskriminering, håller regeringen och genusvetare fast vid tidigare påståenden, vilket betyder att grupper som är likgiltiga inför forskningsresultat har inflytande över svenska universitet. Myndigheterna anser samtidigt inte att det är ett problem att det i veterinärmedicin och vårdvetenskap finns fler kvinnor än män. Inte heller är man bekymrad över att den nya Jämställdhetsmyndigheten år 2018 hade bland sina anställda 51 kvinnor och 17 män. Dessutom hade de ingen jämställdhetsplan.[xi]

Genusaktivism i kombination med den nya diskrimineringslagstiftningen har skapat en angiveriatmosfär. Vi har fått ”affärer”, där lärare anmäls av studenter därför att det påstås föreligga en risk att någon skulle kunna ta illa upp av någon formulering vid en föreläsning. Lagstiftningen har åstadkommit en total omvändning av det som brukade framhållas som en viktig effekt av universitetsutbildning, nämligen kontakten med nya sätt att tänka. Aktivistiska studenter med minoritetsuppfattningar kan få ett oproportionerligt inflytande. Det räcker med ett enda mail från en enda student till en kursledning för att en lärare ska ifrågasätts.[xii] Alla lärare vet att det kan vara deras tur nästa gång.

Forskningsråden har också jämställdhetsintegrerats, och forskarna ska vid ansökan fylla hur deras projekt tagit hänsyn till bland annat genus.[xiii] Eftersom konkurrensen är hård, får inget projekt stöd som inte uppfyller de ideologiska kriterierna. Många upplever skyldigheten att fylla i rutan med genusrelevans som obehaglig, som att behöva avge en lojalitetsförklaring, och skäms inte sällan inför sig själva, när de rättar sig efter kravet.

Genusdoktrinen inriktar sig på statens införande av genusideologin snarare än på genusvetenskapen som akademisk disciplin. Genusvetenskapens vetenskapliga status är ändå ett problem. Det är oklart var avgränsningen mellan ideologi och vetenskap går. Genusvetenskapen avviker från vetenskaplig praxis på punkt efter punkt. En av dess centrala teser är att samhället består av förtryckande maktstrukturer, men detta är svårt att både bevisa och falsifiera. Termen normkritik uttrycker just synen att samhället uppbyggt kring förtryckande maktstrukturer, men termen själv utsätts inte för kritik. Kritik och ifrågasättande är centralt i vetenskap.

Vi ska gå vidare genom att tillämpa socialkonstruktivismens maktperspektiv på socialkonstruktivismen själv och se hur makt kan påverka vetenskapligt tänkande. I Sverige är företrädarna för genusteorin lierade med den politiska och administrativa makten. De har stort inflytande, får bidrag och ger kurser för andra lärare. Denna maktposition kan ha stärkt deras brist på intresse för att ta till sig resultat från andra ämnen som biologi, psykologi och filosofi, som ifrågasätter om olikhet alltid är orättvisa. Specifik kritik mot genusteorierna kommer från ämnet biologi och en av många kritiker är evolutionsbiologen Bret Weinstein. Från psykologi kan man nämna Robert Sapolsky och Steven Pinker. Den senare har skrivit den välkända studien Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur från 2002. Inom filosofiämnet finns kritik mot socialkonstruktivism från Ian Hacking, Peter Boghossian, Mario Bunge, Susan Haack, Ophelia Benson, Jeremy Stangroom och många fler.

Idéerna om att samhället består av maktstrukturer kan spåras till filosofen Michel Foucault. Olikhet ses som förtryck. Den italienske marxisten Antonio Gramsci hade redan tidigare uppmanat de sina att göra revolution och ta makten genom att ta över samhällets institutioner. Postmarxisterna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe har uppmanat vänstern att skaffa sig hegemoni genom att förena klasskampsperspektiv med identitetspolitik. Deras ofta citerade text från 1985 heter just Hegemony and social strategy.[xiv] Svenska aktivister menar att det inte är nog att jämställdhet är inskriven i lagen och försvarad av byråkratin utan de önskar att maktperspektivet prioriteras tydligare. De vill uppenbart att jämställdhet överordnas andra perspektiv.[xv]

 Socialkonstruktivister bryter avsiktligt med etik och tradition inom utbildning och forskning, eftersom de inte så mycket vill studera verkligheten som ändra den. Bakom målet med jämställdhet mellan kvinnor och män ligger en totalt ny syn på utbildning, kultur och samhällsliv, där alla företeelser ses från ett maktperspektiv. För att förstå varför genusoffensiven gör många lärare och forskare illa till mods kan man påminna om ett par observationer hos Hannah Arendt som här får representera den traditionella inställningen. Hon kläder i ord varför sanning, fakta och oberoende universitet är viktiga och hur allt detta speglar förhållandet mellan individ och stat.

Arendt tvekar inte att säga att sanning finns. ”Sanning skulle man begreppsligt kunna definiera som det vi inte kan ändra. Metaforiskt är sanningen den mark vi står på och den himmel som breder ut sig över oss.”[xvi]

Hon tror därför också att fakta finns och att det är en viktig del av medborgarnas frihet att kunna få söka efter och fastställa fakta. Utan fakta finns ingen ärlig offentlig debatt. Arendt är medveten om att det finns situationer där vetenskapsmän kan tvista, men när politiska instanser bortser från fakta, förlorar de sin auktoritet.[xvii]

Det leder till eftertanke att Arendt påpekar att för de regimer som baserar sig på ideologier och inte söker sanning och fakta är den ideale undersåten ”någon som inte längre ser någon skillnad mellan fakta och fiktion (dvs. att erfarenhet är verklig) och inte mellan sant och falskt (dvs. våra referenser i tänkandet).”[xviii] Ideologier omfattar också att inte tro på det man faktiskt har sett och själv konstaterat, om detta inte passar in i ideologin.

Sanning och fakta är det centrala för verksamheten vid universitet och domstolar, och dessa har därför en viktig roll i en demokrati. Demokratier behöver fria universitet och självständiga domstolar, bland annat därför att det stärker den politiska maktens legitimitet att det finns gränser för den, poängterar Arendt.[xix]

Den här synpunkten kan vara en av de viktigaste när det gäller den svenska jämställdhetsintegreringen. Genusteorin har rätt i det här fallet: det handlar om makt. Vi kan nämligen se att den svenska regeringen har alltför stor makt över universiteten för sitt eget bästa. Regeringen har makt över utnämningar till universitetsrektor och till forskningsråden. Den har lagstiftande makt och ekonomisk makt över universiteten. Kort sagt har regeringen en total makt över högre utbildning och forskning. Den har en sådan makt att när den inför något som är skadligt finns det ingen instans som kan hindra den från att skada sig själv och landet. Det är dock skakande att inse att försök inte gjorts vare sig från andra partier, från medierna eller från fristående samfund och stiftelser. Förmodligen har detta att göra med benämningen jämställdhetsintegrering. Få har förstått vad termen står för.

I en videointervju den 27:e maj frågade journalisten Jörgen Huitfeldt i Kvartal författarna till Genusdoktrinen hur det var möjligt att Sveriges professorer accepterat jämställdhetsintegreringen. Lite längre fram i intervjun framkastade han att universiteten och forskningsråden väl måste tro att forskningen skulle bli bättre av jämställdhetsintegrering. Med den maktanalys som här har skisserats kan man förklara tystnaden från alla berörda ‒ främst rektorer, professorer och forskningsråd  ‒  med regeringens totala makt över universiteten. Denna makt minskar respekten både för regeringen och för universiteten, precis som Arendt påpekade.

Universitetslärare försvarar akademisk frihet med att den friheten är grunden för akademisk kvalitet. Jämställdhetsintegreringen är ett kraftigt ingrepp i den akademiska friheten, och motsägelsefullt nog kommer ingreppet från makthavare som borde förstå att de har intresse av akademisk frihet. Jämställdhetsintegreringen har visat att ingen grupp har ryckt ut till försvar för universitetet som institution. De av oss som menar att sanning, fakta och vetenskaplig metod finns och är viktiga måste själva sköta försvaret. I kommande sammandrabbningar med administrationen och regeringen har universitetslärare dock en fördel, och det är att vi kan ta till den standardfråga vi är vana vid att använda med studenterna: Vilka bevis finns det?

Inger Enkvist

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

[i] Arpi, Ivar & Wyndhamn, Anna-Karin (2020). Genusdoktrinen. Stockholm: Fri tanke.

[ii] op. cit. s. 280.

[iii] op. cit. s 21-22.

[iv] Citerat efter Arpi & Wyndhamn s. 19.

[v] op. cit. s 25.

[vi] op. cit. s 111.

[vii] op. cit. s. 294.

[viii] op. cit. s.281-282.

[ix] op. cit. s. 255-256.

[x] op. cit. s. 299-302.

[xi] op. cit. s. 264-266.

[xii] op.cit. s. 15-50.

[xiii] op.cit. s. 274.

[xiv] Enligt Google Scholar är boken citerad 16000 gånger, vilket påpekas av Arpi och Wyndhamn. Det kan tilläggas att Laclau och Mouffe i förordet till upplagan från 2001 framställer ”diskursen” som ett vapen i den politiska kampen.

[xv] Alnebratt, Kerstin & Rönnblom, Mia (2016). Jämställdhet som byråkrati. Stockholm: Leopard. Författarna har spelat en aktiv roll i svensk jämställdhetspolitik. De hänvisar till Michel Foucault och Chantal Mouffe för att understryka maktperspektivet (s. 14-16.). Författarnas syfte är inte bara jämställdhet: ”Jämställdhetsintegrering fungerar inte för genomgripande samhällsförändring” (s. 148). De vill se identitets- och rättvisepolitik och beklagar att ”liberala tankegångar, med representation, rättigheter och metoder i centrum, har vunnit terräng i svensk jämlikhetspolitik och hur detta omöjliggör en genomgripande politisk kamp för social rättvisa” (s. 151).

[xvi] Arendt, Hannah (2004). Mellan det förflutna och framtiden. Göteborg: Daidalos. (Between Past and Present, 1954). s. 278.

[xvii] Arendt, Hannah (1986). Zur Zeit. Politische Essays. Hamburg: Rotbuch Verlag.

[xviii] Arendt, Hannah (2004). The Origins of Totalitarianism. New York: Schocken. Först utgiven 1948. s. 610. (egen översättning)

[xix] Arendt, Hannah (2004). Mellan det förflutna och framtiden. s. 275.