ARW:s serie sommarkrönikor fortsätter med en text av teologie doktor Lotta Knutsson Bråkenhielm som tar upp den utbredda rädslan för biologiska förklaringar. ”Att avfärda det forskningsstöd som finns för biologiska könsskillnader som rasbiologi är knappast ett rationellt förhållningssätt”, skriver hon.
I ett tv-inslag från 2019[1] debatterar psykiatern och författaren David Eberhard med den socialdemokratiska politikern Veronica Palm de löneskillnader som finns mellan män och kvinnor. De är båda överens om siffrorna men inte huruvida det beror på lönediskriminering. Eberhard menar att skillnaderna i hög grad beror på olika livsval och yrkesval, och således inte kan förklaras enbart utifrån diskriminering. Att män och kvinnor väljer olika beror i sin tur på att vi är biologiskt olika, påpekar han. Palm som hela tiden sett märkbart irriterad ut, avfärdar föraktfullt och tvärsäkert denna förklaring: att kvinnor tjänar mindre beror enbart på att de socialiseras in i ett strukturellt förtryck. Att som Eberhard ägna sig åt biologiska förklaringar är att ge uttryck för en ”rasbiologisk syn”, menar hon.
I regeringens jämställdhetspolitiska handlingsplan formuleras samma konstruktivistiska syn på förhållandet mellan könen:
Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi.[2]
Smaka på den sista meningen en gång till: vi har alltså en regering som, trots väl underbyggd biologisk och psykologisk forskning, har bestämt att det inte finns några biologiska könsskillnader!
En liknande könskonstruktivistisk syn finns utbredd även i universitetsvärlden, vilket granskats i en nyligen utkommen bok, Genusdoktrinen (som Inger Enkvist skrivit om i en tidigare sommarkrönika). Boken, skriven av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, utgår från det jämställdhetsintegreringsarbete av svenska universitet som regeringen initierade 2016.[3] Uppgiften gick till Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg. I praktiken visade det sig att den i och för sig viktiga jämställdhetsintegreringen kom att bli liktydigt med att införa konstruktivistiska genusteorier och ett genomgående genusperspektiv inom i stort sett alla områden.
Bokens författare har valt att benämna det anbefallda perspektivet ”doktrin” för att markera att detta är en fastlagd dogm som ska ligga till grund för allt praktiskt arbete och som inte får ifrågasättas. Kvinnor dominerar på de flesta institutioner[4] – ett extremfall är genusvetenskapen i Uppsala där endast två av 46 anknutna forskare är män – men är, enligt doktrinen, underordnade.[5] I jämställdhetsarbetet bör man avstå från insamling av evidens och från lokala kartläggningar[6] av hur det förhåller sig – eftersom vi redan ”vet” hur det är: ”generellt sett är det inte relevant att belägga redan kända strukturella orättvisor”.[7] [8]
Ett exempel på anbefalld könskonstruktivistisk syn kan hämtas från jämställdhetssatsningen på Chalmers (”Genie”). I ett dokument anges att ”de inbillade medfödda skillnader helt enkelt inte finns” och att orsaken till olika utfall när det gäller de främsta positionerna är ”omedvetna biases”.[9] (Boken redovisar en mängd andra liknande exempel från andra lärosäten.)
Att arbeta mot diskriminering, t.ex. på grund av kön, i sådant som tjänstetillsättning, är förstås önskvärt. Att försöka implementera ett konstruktivistiskt genusperspektiv i snart sagt all undervisning och forskning, är något helt annat: en styrning av vad som får läras ut och vilka forskningsresultat man får komma fram till, vilket innebär en begränsning av den akademiska friheten och sanningssökandet, menar författarna.
Som alternativ till teorierna om (enbart) patriarkala strukturer och kön som konstruktion skulle en (delvis) biologisk förklaringsmodell kunna användas: att det finns biologiska könsskillnader som förklarar att vi har olika egenskaper, beter oss olika och gör olika livsval. Så låt oss för ett ögonblick utgå från att evolutionsteorin är riktig och följaktligen kan förklara mycket av hurdana kvinnor och män är och hur de beter sig, och att dessa olikheter fyller en funktion i reproduktionsprocessen. Det kön som gör den största investeringen i avkomman (begränsat antal, lång graviditet och amningsperiod osv.) tenderar då att bli mer försiktig och selektiv i val av partner, därtill mer omhändertagande och trygghetssökande; medan det kön som med en relativt kortvarig ansträngning kan sprida sina gener ett nästan obegränsat antal gånger tenderar att bli mindre nogräknad och mer tävlingsinriktad (för att konkurrera ut andra hannar). [10]
Det faktum att kvinnor tjänar något mindre än män (om man ser till siffrorna) skulle i så fall kunna vara att de väljer yrken till exempel inom vård, skola och omsorg, d.v.s. inom sektorer som tyvärr är generellt lägre betalda, eller att de gör andra livsval såsom att arbeta deltid för att kunna ägna mer tid åt familjen; medan män i högre utsträckning än kvinnor väljer riskfyllda och konkurrensutsatta positioner som är bättre betalda liksom att de värderar karriär något mer.[11]
Mot sådana förklaringar finns dock fortfarande ett starkt motstånd. En som beklagar detta är sociologiprofessor Charlotta Stern. Tanken att könsskillnader är en social konstruktion har blivit en ”helig sanning” menar hon, men sociologin har allt att vinna på att även inkludera biologin: ”Om man i stället vore en nyfiken genusforskare som inte nödvändigtvis tänkte sig att den utopiska framtiden är en framtid där män och kvinnor är och beter sig lika, vore inte skillnader mellan könen så utmanande.”[12]
Forskningen om biologiska könsskillnader och vilka livsåskådningsmässiga slutsatser vi ska dra av den, behandlas i Who’s Afraid of Charles Darwin? Debating Feminism and Evolutionary Theory av filosofen och genusforskaren Griet Vandermassen. Den har visserligen några år på nacken (2005) men jag menar att hennes resonemang fortfarande är relevant. Problemet hon ser med mycket av den feministiska genusforskningen är att de viktiga biologiska perspektiven helt saknas. Hon pekar bl.a. på tre missuppfattningar som hon menar är orsaken till motståndet men menar också att rädslan är obefogad eller åtminstone överdriven.
För det första tror många att det faktum att människan är en biologisk varelse utesluter att hon även påverkas av den miljö hon är uppväxt och befinner sig i. Att peka på biologiska förklaringar till mänskligt beteende skulle då vara uttryck för genetisk eller biologisk determinism, och en förändring av beteende, relationer och makt skulle i så fall vara omöjlig att åstadkomma. Verkligheten visar dock med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet.
Ett annat missförstånd är att biologiska könsskillnader skulle vara uttryck för en essentialistisk könssyn: att alla kvinnor (men ingen man) beter sig på ett sätt och alla män (men ingen kvinna) på ett (diametralt annorlunda) sätt. Men så är det förstås inte. Alla som talar om biologiska könsskillnader gör det utifrån ett grupperspektiv. Att män i genomsnitt är längre än kvinnor – för att ta ett okontroversiellt exempel – utesluter inte att många enskilda kvinnor är längre än många enskilda män. Att människoarten är uppdelad i två kön utesluter inte heller att det finns människor som känner det svårt att identifiera sig med ettdera könet (icke binära) eller vars könsidentitet inte stämmer överens med deras biologiska kön (transsexuella).
Ett tredje missförstånd är att biologiska förklaringar skulle innebära en värdering av det fenomen man försöker beskriva och förklara. Att peka på biologiska orsaker till kvinnors och mäns beteende skulle enligt detta synsätt innebära att man anser att olikheterna i beteende är önskvärda och bör vara normerande. Men drar man denna slutsats begår man ett tankefel som brukar benämnas ”det naturalistiska misstaget”, dvs. att utifrån beskrivningar av hur verkligheten ser ut, eller åtminstone vad man på goda grunder håller för sant om verkligheten, så drar man värdemässiga slutsatser, t.ex. försvarar sakernas tillstånd. Men det finns en mängd saker jag tror om verkligheten, t.ex. att många människor svälter och att USAs president är en idiot, men det innebär förstås inte att jag tycker att dessa sakförhållanden är önskvärda.
Så hur ska vi då förhålla oss? Med anknytning till missförstånden ovan vill jag föreslå att vi bör 1) acceptera biologiska förklaringar men vara medvetna om att dessa inte utesluter miljömässiga och kulturella faktorer; 2) inte glömma bort att vi talar om genomsnittliga skillnader på gruppnivå, inte enskilda individer; 3) skilja mellan sakpåståenden och värderingar, och bemöta sakpåståendena utifrån den evidens som anförs som stöd, inte utifrån om vi gillar dem eller inte.
Ett genus- eller könsperspektiv som skapar medvetenhet om dessa skillnader och en beredskap för hur vi ska hantera dem, bör naturligtvis inte avfärdas som trams. Men att avfärda det forskningsstöd som finns för biologiska könsskillnader som rasbiologi, är knappast heller ett rationellt förhållningssätt.
Lotta Knutsson Bråkenhielm, TD i religionsfilosofi
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Noter
[1] Opinion Live: https://www.youtube.com/watch?v=vyONVjaRyRQ
[2] Dokumentet formulerades 2002 och uppdaterades 2015: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/skrivelse/2003/05/skr-200203140/.
[3] Detta är inte första gången frågan om ”genuscertifiering” eller ”genusmärkning” av svenska universitet varit aktuell. För drygt tio år sedan gjordes ihärdiga försök att genomföra genusperspektiv i såväl ämnesinnehåll som undervisningsformer. Detta blev i praktiken dock inte den framgångssaga många genusföreträdare hoppat på; i Uppsala t.ex. avvisade man förslaget.
[4] Germund Hesslow: ”Jämställdhet eller likformighet” (Samtida feminism) sid 33
[5] Se t.ex. sid 95 och sid 306.
[6] Se t.ex. sid 92.
[7] Se t.ex. sid 278.
[8] Jag råkar själv ha tillgång till en sådan kartläggning från Teologiska fakulteten i Uppsala. 40 % -målet är uppnått på samtliga nivåer (43 % kvinnliga professorer), och kvinnors karriärer förefaller gå något snabbare än männens.
[9] Se t.ex. sid 224.
[10] Detta stöds av att hos de djurarter där hanen gör den största investeringen i avkomman och honan har en mer underordnad betydelse, blir deras beteenden de omvända: hanarna är mer selektiva och väljer medvetet bort många honor, medan honorna tävlar sinsemellan för att komma åt att para sig med så många hanar som möjligt.
[11] Hesslow, a.a. sid 38
[12] Genusdoktrinen sid 171