Viljan att vara politiskt korrekt och inkluderande tar sig ibland besynnerliga uttryck. Som när en kvinnlig sökande till programmet i datavetenskap i Uppsala fick en inbjudan till en särskild inspirationsdag för ”kvinnor och ickebinära” (sic!). Och nu blir det ännu intressantare: syftet är att deltagarna ska få träffa ”andra tjejer” (vad säger ickebinära om det?). Men kvinnans pappa är inte road och i ett mejl till ARW skriver han att det i grunden handlar om ”de låga förväntningarnas rasism”.
För en tid sedan fick Academic Rights Watch ett mejl från pappan till en kvinnlig sökande till programmet i datavetenskap i Uppsala. Dottern har slutat gymnasiet och funderar på vad hon ska läsa, skriver han. Hon gick NA och har visat intresse för både matematik och fysik. En ingenjörsutbildning ligger därför nära till hands. Faktiskt slutade hon gymnasiet redan förra året, men ville inte rusa iväg utan istället vara helt säker på vad hon skulle lägga kraft på de kommande åren. Så inför beslutet har hon pluggat lite (spanska), jobbat en del och tagit körkort.
När det så var dags att kolla utbildningsutbudet sorterades det mesta bort utom just ingenjörsprogrammen. Elektro dök upp, liksom Energi, Informationsteknik, Teknisk fysik och Datavetenskap. ”Dagens mest PK-certifierade ord var givetvis med nästan överallt – dvs hållbarhet – utom i en utbildning: Teknisk fysik. Kanske inte helt oväntat”, skriver pappan.
Nettot blev att dottern valde Datavetenskap. Ansökan skickades in och veckorna gick. Så en dag dök ett fysiskt brev upp. Det var, minst sagt, märkligt. Det kom från Institutionen för Informationsteknologi vid Uppsala Universitet och inleddes med följande rader:
Välkommen till Inspirationsdagen 2020
Du är inbjuden till en inspirationsdag för kvinnliga och ickebinära sökande till Civilingenjörsprogrammet i Informationsteknologi och Kandidatprogrammet i Datavetenskap vid Uppsala Universitet.
Pappan kommenterar:
Jag tror mig förstå vad man är ute efter, men förmågan till nyord hos de PK-certifierade är imponerande. Jo, jag kallar Institutionen för Informationsteknologi för PK-certifierad eftersom man helt anammat de önskvärda exkluderingar som PK-ismen kräver. Som framgår av inledningen av brevet är de som inbjuds till inspirationsdagen a) kvinnor och b) ickebinära sökande. Män är således uteslutna.
Så här fortsätter brevet:
Vi hade gärna bjudit hit dig till Uppsala för att se vårt campus, få information om studierna och träffa andra tjejer som har sökt och studerar på programmen. Men under rådande omständigheter är det tyvärr inte möjligt att bjuda in till en fysisk träff.
Nu blir det än konstigare, finner pappan. Förutom att män inte har på inspirationsdagen att göra finns möjligheten att ”träffa andra tjejer”. Det torde innebära att de ickebinära sökande klassas som ”andra tjejer” – någon annan tolkning är inte möjlig, konstaterar han.
Tyvärr är den här typen av modern apartheid vanlig, menar pappan. Vad man gör – och som Uppsala universitet är ett praktexempel på – är att göra skillnad på folk baserat på biologiska egenskaper. Egentligen är det uttryck för det som vanligen kallas ”de låga förväntningarnas rasism”, förklarar han. ”Tydligen tror inte Institutionen för Informationsteknologi på Uppsala Universitet att tjejer (och ickebinära) har förmåga att tillgodogöra sig utbildningen utan måste först utsättas för en egen inspirationsdag där män icke är tillåtna att närvara.”
Pappan frågar sig, med rätta: Varför denna särbehandling? Varför är det viktigt att skapa splittring?
Han skriver att han inte tror att förmågan att lösa Maxwells ekvationer eller använda Fouriertransformationer sitter i ens biologiska utrustning. Vidare torde ens eventuella sexuella böjelser/behov/läggning/status (som ickebinär)/et cetera vara fullständigt irrelevanta parametrar för ens möjligheter att klara utbildningen.
Givetvis ska alla som har sökt eller kommit in på en utbildning bjudas in till de tillhörande evenemang som Uppsala universitet ordnar, betonar pappan. Biologin bör rimligen inte vara en bortgallrande faktor, något som används för att utesluta vissa grupper.
Är det månne så att institutionen känner sig tvingad att vara PK-följsam och således är bakbunden av värdegrunder, rasifisering, intersektionalitet och dylika PK-påhitt? Kanske är antalet frihetsgrader så litet att man helt enkelt inte vågar sticka ut. Istället lallar man med som vilken medlöpare som helst, förmodar pappan.
Pappans avslutande betraktelse är inte till institutionens fördel:
Därför måste man (som Institutionen) markera att man är på den rätta sidan, att man anammat PK-ismen och därför är god. Därför skjuter man fram biologiska egenskaper som får fungera som ett slags godhetsmarkör. Troligen är det bekvämare och säkrare rent politiskt för Institutionen att göra som alla andra – följa flocken – och visa sin förmenta godhet på ett sanktionerat sätt, exempelvis genom biologisk diskriminering och bortsortering av icke önskvärda. Det skulle nog kosta att avvika, även för en Institution.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Liknande ärenden
Sommarkrönika av Inger Enkvist: Det politiskt korrekta i medier och på universitet
Efter Hesslow-affären: Medicinska fakulteten kräver ”korrekt” genusterminologi på läkarutbildningen
Hot nr 1: Sveriges hyperfeminina kultur största hotet mot den akademiska friheten