Enligt det så kallade jämställdhetsmål som regeringen ställt upp för Karolinska institutet skulle andelen kvinnor bland nyrekryterade professorer i perioden 2017-2019 uppgå till 60 procent. Det framgår av en aktuell rapport från Universitetskanslerämbetet. Enligt den analys som Academic Rights Watch här presenterar har regeringens mål i praktiken inneburit att KI ålagts att på bred front åsidosätta grundlagens krav på meritokratisk anställning.
I en aktuell rapport utvärderar Universitetskanslerämbetet (UKÄ) i vilken mån högskolorna levt upp till de jämställdhetsmål som tidigare satts upp för perioden 2017-2019 av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Enligt dessa mål skulle varje högskola säkra en viss andel kvinnor bland de professorer som rekryterades under perioden.
UKÄ-rapporten visar emellertid att många högskolor inte uppfyllt sin av regeringen fastslagna fördelning. Utvärderaren Eva Stening sammanfattar resultaten:
Analysen visar att rekryteringsmålen för perioden 2017–2019 inte har lett till någon förbättring vad gäller andelen kvinnor bland nyrekryterade professorer. Andelen har minskat inom alla forskningsämnesområden förutom medicin och hälsovetenskap. Denna utveckling i kombination med att majoriteten av lärosätena inte nått upp till sina mål för perioden motiverar fortsatta rekryteringsmål för professorer.
Den medicin som inte fungerat ska alltså sättas in igen.
Uppsala skulle enligt tabellen ha 40 procent kvinnor bland nyrekryterade professorer. Utfallet blev att lärosätet rekryterade 157 professorer, varav bara 36 procent var kvinnor. Duktigast i klassen är Luleå tekniska universitet som vida överträffat regeringens förväntningar. Målet var 33 procent kvinnliga nyrekryteringar, men det blev hela 41 procent. Ett särskilt omnämnande förtjänar Lunds universitet som med stor precision lyckats pricka sitt ”jämställdhetsmål” på 46%. Tabellen med målen, antalet nyrekryteringar och de faktiska utfallen finns tillgänglig här.
Det stora sorgebarnet är istället Karolinska institutet (KI) som av regeringen uppmanades rekrytera 60 procent kvinnliga professorer men bara uppnådde 32 procent, även om institutet faktiskt ökat andelen nyrekryterade kvinnliga professorer.
Om man istället tittar på olika forskningsområden sticker främst medicin och samhällsvetenskap ut. Inom medicin ökar andelen nyrekryterade kvinnor och inom samhällsvetenskap är den åtminstone konstant. Inom andra forskningsområden minskar andelen nyrekryterade kvinnor, fast även där ökar andelen kvinnliga professorer överlag på grund av pensionsavgångar. En tabell som sammanfattar situationen finns här.
En helt annan tolkning av statistiken än den UKÄ gör uppenbarar sig för den som ”samkör” rapporten med en studie av nyblivna kvinnliga respektive manliga professorers meriter som nyligen publicerades av svenska forskare i Studies in Higher Education. Studien av Madison och Fahlman som vi uppmärksammat tidigare (se länk nedan) undersöker förhållandet mellan kön och antal publikationer/citeringar hos nyblivna professorer i just medicin och samhällsvetenskap i perioden 2009-2014 vid de sex största universiteten (Göteborg, Lund, Stockholm, Uppsala, Umeå och Karolinska institutet).
Madison och Fahlman konstaterar i artikeln att nyblivna manliga professorer i medicin hade 64 procent fler publikationer och hela 260 procent fler citeringar än nyblivna kvinnliga professorer. Inom samhällsvetenskap (juridik, lingvistik, pedagogik, psykologi och statsvetenskap) hade männen 81 procent fler publikationer och 42 procent fler citeringar. Detta sammanfaller med en mycket större ökning av antalet kvinnliga professorer (78 procent) än manliga professorer (28 procent) inom samma tidsperiod.
Den enda rimliga slutsatsen av Madisons och Fahlmans studie är att det inom medicin och samhällsvetenskap i perioden 2009-2014 kvoterades in mindre kompetenta kvinnor i stor skala. Om man nu kombinerar denna slutsats med resultaten från UKÄ-studien, dvs. att just dessa ämnen utmärker sig för att vara särskilt ”jämställda”, är det svårt att värja sig för intrycket att kvoteringen fortsatt obehindrat.
Än viktigare är att det mot bakgrund av artikeln framgår hur verklighetsfrämmande och rent av skadligt det mål regeringen satt upp för KI faktiskt varit. ”Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”, står det i 12 kap 5 § 2 st. regeringsformen. Inom vetenskapen går det inte att komma ifrån antal publikationer och citeringar som indikatorer på förtjänst och skicklighet inom samma forskningsområde, dvs. det som Madison och Fahlman mätt och funnit systematiska skillnader mellan manliga och kvinnliga nyrekryterade professorer, till männens stora fördel. Och det var redan innan det radikala 60-procentmålet för KI ställdes upp.
Det nya målet har således i praktiken inneburit ett krav från Sveriges regering att landets kanske främsta vetenskapliga institution på bred front ska åsidosätta den svenska grundlagens krav på meritokratisk anställning. Det är den slutsats man måste dra. Uppfyllelsen av kravet har sedan lojalt bevakats av granskningsmyndigheten UKÄ. Detta rimmar inte väl med myndighetens devis att säkra Sverige som kunskapssamhälle.
Regeringen och UKÄ kan hävda att man vid tidpunkten då beslutet om målsättning för KI togs inte visste bättre. Redan 2015 kom dock en studie av en annan svensk forskare, KTH-bibliometrikern Ulf Sandström, vilken pekade i samma riktning. Studien påvisade att manliga forskare i genomsnitt är klart mer produktiva 10 år efter disputationen än sina kvinnliga kollegor, men att det finns variationer mellan forskningsämnena.
Föga överraskande finner ansvariga på KI regeringens mål orealistiskt, enligt en artikel i Universitetsläraren:
KI:s prorektor Anders Gustafsson och Jan Hillert, ordförande i KI:s rekryteringskommitté, tycker att det kvantitativa målet är ett stöd i jämställdhetsarbetet eftersom det bidrar till att sätta fokus på frågan och få loss resurser för att jobba med den. Men de menar att KI:s mål på 60 procent kvinnor bland nyrekryterade professorer var orimligt högt, och att regeringen bör se över hur målet räknas fram.
Att regeringen bör se över hur målet räknas fram kan man lugnt hålla med om. Ännu bättre vore att inte ställa upp något – kvantitativt eller annat – mål alls, utöver det grundlagskrav på meritokrati som redan finns.
Fakta: Kvinnliga forskare och professorer i europeisk jämförelse
UKÄ:s årsrapport för 2020 (fig. 58, sid. 83) indikerar att Sverige ligger ungefär i mitten i Europa vad gäller andelen kvinnliga forskare samt andelen kvinnliga professorer. Nederländerna, Tyskland och Schweiz har klart mindre andel kvinnor i båda kategorierna. Av övriga länder som har lärosäten bland de 100 högst rankade av Times Higher Education är det bara Storbritannien som har en (något) större andel kvinnliga forskare och professorer än Sverige. De högst rankade universiteten i Storbritannien har dock markant lägre andel kvinnor bland forskare och professorer än svenska lärosäten, även om Oxford på senare tid anställd många kvinnliga professorer. Störst är andelen kvinnliga forskare och professorer i de tidigare sovjetstaterna Litauen, Lettland, Bulgarien och Kroatien. Det senare är det enda europeiska landet i UKÄ:s årsrapport som har en större andel kvinnor (60 procent) än män bland professorerna.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Liknande ärenden
Sommarkrönika av Inger Enkvist: jämställdhetsintegrering, maktanalys och akademisk frihet
Sommarkrönika av Lotta Knutsson Bråkenhielm: jämställdhet och biofobi