”Som akademiker har vi en skyldighet mot oss själva och det uppdrag vi förvaltar att sätta rationalitet före solidaritet, sanningssökande före politisk korrekthet, och integritet före flockmentalitet. Det är endast så vi kan tjäna samhällsnyttan”, skriver Per Bauhn, professor i praktiskt filosofi vid Linnéuniversitetet, i veckans sommarkrönika.

Tomáš Masaryk vållade stor upprördhet bland sina vänner inom den tjeckiska självständighetsrörelsen när han 1886 publicerade forskning som visade att ett par texter, som antogs bevisa förekomsten av ett tjeckiskt språk redan på medeltiden, med största sannolikhet var sentida förfalskningar. Masaryk, som sedermera blev Tjeckoslovakiens förste president, var förvisso lika angelägen att främja tjeckisk kulturell självmedvetenhet och nationell självständighet som andra tjeckiska nationalister. Men han var inte beredd att förverkliga dessa mål till priset av historieförfalskning. För Masaryk måste solidaritet underordnas sanning.^[1]

Annorlunda förhöll det sig med den franske filosofen Jean-Paul Sartre. Nära lierad med det franska kommunistpartiet hävdade Sartre att det i 1950-talets Sovjetunionen rådde en ”fullständig frihet att kritisera”, medan Förenta staterna samtidigt var på väg mot ett ”prefascistiskt tillstånd”. Sartre (liksom hans filosofkollega Maurice Merleau-Ponty) menade också att man inte skulle ge offentlighet åt uppgifter om Gulaglägren i Sovjetunionen, med hänvisning till att detta skulle demoralisera den franska arbetarklassen.^[2] För Sartre var solidaritet med kommunismens sak under det kalla kriget viktigare än sanning – en position som borde vara uppseendeväckande för någon som kallar sig filosof.

Filosofen och socialantropologen Ernest Gellner pekade en gång på skillnaden mellan å ena sidan förmoderna samhällen som utmärktes av hög social koherens och liten logisk koherens och å andra sidan moderna samhällen där det omvända förhållandet råder.^[3] En aspekt av hög social koherens och liten logisk koherens är solidaritet med en påbjuden ordning på bekostnad av sanning och rationalitet. Om man så vill kan man säga att man hellre har fel tillsammans än rätt ensam. När solidariteten överordnas rationaliteten får vi den syn på sanning som brukar förknippas med fenomenet politisk korrekthet: sanning är det som ses som önskvärt av politiskt tongivande krafter, snarare än det som överensstämmer med verkligheten.

Politisk korrekthet handlar om ett omvänt brott mot den så kallade Humes lag. Enligt Humes lag är det ett logiskt misstag att oförmedlat gå från ett ”är” – en beskrivning av verkligheten – till ett ”bör” – en norm eller värdeutsaga om hur saker och ting bör vara. Man kan till exempel inte från data som säger att könsstympning är i enlighet med den rådande kulturen inom ett visst samhälle dra slutsatsen att man inom detta samhälle bör praktisera kvinnlig könsstympning. I fallet med politisk korrekthet går man i stället från ett ”bör” till ett ”är” – från en bild av hur världen borde se ut, till en slutsats att så ser den också ut, varpå man avvisar och brännmärker varje utsaga som påstår något annat, oavsett den empiriska evidensen. Så kunde Masoud Kamali, regeringens utredare av strukturell diskriminering 2004–2006, hävda att det ”vittnar om djupa fördomar, kanske rasism, att påstå att någon speciell hederskultur existerar”.^[4] Det var redan då väl bekant att ungdomar, främst flickor, förtrycktes, misshandlades och mördades av sina familjer i hederns namn, men att påstå något sådant skulle vara oförenligt med den normativa utgångspunkt som präglade Kamalis arbete, nämligen att de grupper inom vilka hedersrelaterat våld förekom var offer för majoritetssamhällets diskriminering och alltså inte skulle utpekas som förövare.

Närhelst solidaritet ges företräde framför rationalitet riskerar ett samhälle att ruttna inifrån. Närhelst det blir viktigare att skydda partiet, myndigheten, eller värdegrunden än att säga sanningen, påtala problem eller uppmärksamma illa underbyggda beslut, så ökar risken för maktmissbruk, korruption och felhandlande. Mer långsiktigt undermineras också grunden för tillit mellan medborgare och makthavare. Tillit kan nämligen inte kommenderas, utan måste förtjänas. Därför var det illavarslande när det i inledningen av den pågående coronapandemin höjdes röster som ville tysta kritiska frågor rörande Folkhälsomyndighetens (FHM) arbete, med hänvisning till en plikt att förhålla sig lojal.

Johan von Schreeb gick till rätta med Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski för att gynna populism och sprida ”alternativa fakta” när denne hade ifrågasatt FHM:s strategi. von Schreeb fann det ”både skrämmande och obehagligt” när Wolodarski kritiserade FHM för att ha gjort för lite och gjort det för sent för att bromsa smittspridningen i Sverige, och tolkade denna kritik som ett försök att ”desavouera en i det närmaste samlad svensk expertis”. von Schreeb slog fast att ”Anders Tegnell och hans kollegor vet vilka insatser som fungerar och när de bör sättas in” och att nu gällde det att ”stötta de hjältar som står redo på sjukhus, i hemtjänst och på myndigheter. Det är inte tid för att söndra utan för att enas.”^[5]

Krav på lojalitet mot den myndighet som i brist på politiskt ledarskap hade anförtrotts att hantera pandemin trängde även in i den akademiska världen. Nele Brusselaers, en av flera forskare som offentligt hade kritiserat FHM för att vara ointresserad av de modelleringar för smittspridning som användes av internationellt ledande forskare och för att göra för lite för att stoppa smittan och minska dödligheten i Sverige, anklagades av sin närmaste chef på universitetet för att vara en ”samhällsfara som underminerar Folkhälsomyndighetens auktoritet”.^[6]

Men allt detta tal om ”samhällsfara” och om ”hjältar” är förstås bara auktoritetskult förpackad i krigsretorik. Hur mycken inkompetens i mänsklighetens historia har väl inte skyddats av just sådan retorik, där man i stället för att argumentera med sina kritiker stämplar dem som förrädare? Inga experter, inte ens om de jobbar för en statlig myndighet, förtjänar mer respekt och tillit än vad resultaten av deras föreslagna åtgärder berättigar dem till.

Om de svenska dödstalen i covid-19 är resultatet av att vi har blivit föremål för ”insatser som fungerar”, som von Schreeb påstår, så infinner sig oundvikligen frågan om vad FHM menar med en framgångsrik strategi. Om detta är en lyckad strategi, hur många döda skulle då en misslyckad strategi ha tillåtit? Att ställa sådana frågor – och kräva svar på dem – är kanske inte välkommet på myndighetsnivå. Men samhällets väl är inte detsamma som dess regerings eller dess myndigheters väl.

I den mån vi vill vara patrioter, så bör vi vara kritiska patrioter, som inte låter solidariteten sätta munkavle på självständigt tänkande. Som akademiker har vi en skyldighet mot oss själva och det uppdrag vi förvaltar att sätta rationalitet före solidaritet, sanningssökande före politisk korrekthet, och integritet före flockmentalitet. Det är endast så vi kan tjäna samhällsnyttan, om vi samtidigt vill bevara vår intellektuella heder. Det är också endast så det kan uppstå en verklig samhällsnytta ur vårt arbete.

Per Bauhn
professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

^[1] René Wellek, ”T. G. Masaryk on the Meaning of Czech Philosophy”, i On Masaryk: Texts in English and German (red. Josef Novák), Amsterdam: Rodopi, 1988 (269–284), s. 271.

^[2] François Bondy, ”Jean-Paul Sartre and Politics”, Journal of Contemporary History, 2 (2), 1967 (25–48), s. 28, 33–34.

^[3] Ernest Gellner, Plough, Sword, and Book, Chicago, IL: The University of Chicago Press, 1989, s. 61.

^[4] ”Det finns ingen speciell hederskultur”, Paraplyprojektet: Mot diskriminering – för öppnare arbetsliv, 9 augusti 2004.

^[5] Johan von Schreeb, ”Wolodarski undergräver svensk expertis”, Svenska Dagbladet 2020–03–16.

^[6] Ivar Arpi, ”Smutsiga påhopp förstör coronadebatten”, Svenska Dagbladet 2020–04–21.