Går det att hitta tillbaka till en fungerande intellektuell kultur? Den frågan ställer Svante Nordin i veckans sommarkrönika med anledning av den uppmärksammade artikeln av Salman Rushdie och 150 andra kulturpersonligheter om vår tids ”cancel culture”. Nordin är professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

J K Rowling, Salman Rushdie, Margaret Atwood, Noam Chomsky och 150 andra kulturkändisar publicerar en artikel om ”cancel culture” i USA. Det handlar om den nya kultur av intolerans, hat och fanatism som spridit sig i amerikanskt kulturliv och vid amerikanska universitet. Den har smittat av sig också till svensk offentlighet och svenska universitet och högskolor. Sverige är ju en bördig grogrund för alla dåliga amerikanska idéer.

Hur skall man förstå denna nya fanatism och den flathet varmed den bemöts? Alf W Johansson har med ett utmärkt uttryck talat om ”fanatisering av konsensus”. Men hur kunde en så vattentät konsensus överhuvud taget uppstå?

Jag berörde frågan för Sveriges och den svenska universitetskulturens vidkommande i en tidigare fundering på denna webbplats. Då följde jag utvecklingen under de år jag själv har minnen av. Under 1960- och 1970-talen var det konflikt snarare än konsensus som präglade debatten vid universitet och högskolor. Den nya vänstern utmanande tidigare tänkesätt och krävde förändring. Denna vänster uppträdde ofta med en grad av fanatism. Men den stod inte oemotsagd. Den behärskade inte universitetsledning eller universitetsadministration. När den så kallade mediavänstern hotade att erövra hegemoni blev den dessutom utsatt för en kraftig motreaktion. Nya filosofer dök upp i hörnen och nya liberaler gjorde sig gällande med ett rakt motsatt budskap. Under 1980-talet var det liberalerna som hade problemformuleringsinitiativet. Inte längre vänstern, även om denna behöll ett starkt grepp om media och universitet. Vänstern fann dessutom snart nog en reträttposition i den så kallade postmodernismen med dess många ackompanjerande teorier.

Men under de senaste decennierna har det inträffat något nytt. Leden har slutits i politiken, kulturdebatten, vid skolor och universitet. Den breda enhetsfronten avspeglades kanske tydligast i politiken. Den så kallade decemberöverenskommelsen enade alla partier från kommunister (eller exkommunister) till liberaler i regeringsunderlaget. Den har sedermera ersatts av en januariöverenskommelse som enar partier från Vänsterpartiet till Liberalerna. Men denna breda front har tagit sig uttryck också i en åsiktskartell som omfattar hela samhället, politik, administration, media, universitet och skolväsende. Sällan har det officiella Sverige varit så enat, det har handlat om en ny beredskapsanda. Detta har måhända varit till nytta ur politisk synpunkt som grund för stabila regeringar. Men för åsiktsklimatet har det varit förödande.

Denna nya anda finner sitt uttryck bland annat i slagord och lösenord som vid en logisk-semantisk analys visar sig tämligen meningslösa och innehållstomma, men som i praktiken innehåller förmyndarmänniskornas jaktsignaler. Det talas om ”alla människors lika värde”, ”mänskliga rättigheter”, ”värdegrund”, ”människosyn” och så vidare. Ingen kan vara emot detta, lika litet som någon kan vara emot Det sanna, Det rätta eller Det sköna. Men funktionen går ut på att beskylla dissidenter var att vara motståndare till Gud och anhängare av djävulen. Detta är den konsensus som lätt kan vändas i fanatism.

En gång fanns det en annan sorts universitetskultur. Den hyllade andra slagord, som kanske inte nödvändigtvis var mera entydiga eller lättare att analysera, men som var uttryck för en annan inställning. Då handlade det om akademisk frihet. Det handlade om kritiskt tänkande. Det handlade om en debatt där olika åsikter kunde brytas mot varandra. Det handlade om betydelsen av sakargument snarare än om personliga beskyllningar, om resonemang snarare än om etikettering. Det handlade inte om bojkotter eller om hatkampanjer. Det handlade i stället om samtal.

Går det att hitta tillbaka till en fungerande intellektuell kultur? Det är väl den frågan celebriteterna ställde i Harper’s Magazine. Den angår inte bara celebriteter utan oss alla.

Svante Nordin

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦