Kolleger som censurerar den som genom forskning utmanar ett tabu hotar den akademiska friheten, skriver Lotta Stern i sin krönika. Stern är professor i sociologi vid Stockholms universitet där hon även representerar Academic Rights Watch.

En av mina hjältar är sociologen James S. Coleman. Han var en pionjär inom utbildningssociologi, skrev böcker om matematisk sociologi och var en av de första att lansera begreppet socialt kapital. Colemans forskning kännetecknades av rigorös metodik och empiriskt förankrade resultat. Han var dessutom en modig forskare som stod upp för sina forskningsresultat även när de gick emot ”etablerad sanning”, också sina egna tidigare sanningar.

De två kontroversiella sanningar Coleman rapporterade handlade om skolforskning. Den första kontroversen uppstod 1976 när empiriska resultat visade att bussning av elever i syfte att desegregera skolor ledde till att resursstarka vita familjer lämnade skolområdet (white flight) – ett resultat som gick emot den etablerade sanningen att bussning var endast av godo. Den andra kontroversen uppstod 1981 när empiriska resultat visade att katolska skolor var mer framgångsrika i att utradera socioekonomiska skillnader mellan skolelever – ett resultat som gick emot den etablerade sanningen att privata skolor var ojämlika och katolska skolor utöver detta också var ineffektiva. Se Coleman (1989, 1990/91) för en beskrivning av tidsandan. Hyllningarna bestod bland annat i allmän högaktning inom sociologin men också formella priser. 1988 fick han The Willard Waller Award från ASAs utbildningssociologiska sektion, 1990 fick han The Sidney Hook Memorial Award.

Sanningssägandet utsatte Coleman för både hat och hyllning, lite beroende på tidens anda. När han hyllades tog han dock tillfället i akt att lyfta fram något han såg som ett destruktivt fenomen inom samhällsvetenskapen: att vissa områden och frågor är tabubelagda.

Som sociolog utgick Coleman från att institutioner vid universitet utgör gemenskaper, och att alla gemenskaper skapar konsensus kring rättigheter, värderingar och normer. Tabun är en del i konsensus-skapandet. När tabun a prioricensurerar relevanta samhällsvetenskapliga frågor sviker dock gemenskapen sitt yttersta syfte: sanningssökandet. Att efter bästa förmåga ta reda på hur det egentligen förhåller sig i världen. Kolleger som censurerar den som genom forskning utmanar ett tabu hotar den akademiska friheten. Men än värre är när en forskare självcensurerar genom att välja att inte ställa vissa frågor eftersom ”fel” svar riskerar uteslutning ur gemenskapen. Båda typerna av censur urholkar den akademiska friheten och integriteten i samhällsvetenskaplig forskning.

För att värna forskningens integritet gav Coleman ett konkret policy-förslag. Att i den akademiska gemenskapens hierarki av rättigheter och värderingar ständigt värdera akademisk frihet och sanningssökande över värden såsom jämlikhet. Han var naturligtvis inte emot jämlikhet men varnade för vad han kallade för iögonfallande välvillighet (conspicuous benevolence). Med detta menade han att eftersom reformer riktade gentemot samhällets svaga eller förtryckta är iögonfallande välvilliga med tydlig intention om jämlikhet får de ofta starkt stöd och blir etablerade sanningar. Forskare som ifrågasätter reformerna eller de antaganden de baseras på, eller vågar studera effekter av dem riskerar uteslutning ur gemenskapen.

Denna analys är fortfarande aktuell och därför behövs fler hjältar som, likt Coleman, ger oss mod och inspiration att värna den akademiska friheten och ta ett akademiskt ansvar genom att våga ställa frågor om etablerade sanningar. Jag menar i likhet med Coleman att en forskares ansvar är att sätta sökandet efter sanning högt upp i gemenskapens hierarki, vilket inte är en lätt uppgift. Men ju fler forskare som vågar vara hedervärda och modiga som Coleman desto fler hjältar får vi.

Lotta Stern

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦