En minoritet av motiverade aktivister kräver att alla ska underkasta sig deras preferenser. Att ifrågasätta eller nyansera är inte välkommet, utan allt ska dekonstrueras förutom den egna sanningen om hur samhället fungerar. Du kan bara ta dig ur fällan genom att hålla med, men då har du samtidigt trätt in i deras värld. Det skriver Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, aktuella med boken Genusdoktrinen.

Ett mönster återkommer genom historien: små, organiserade grupper som vinner över större, oorganiserade grupper. Ekonomen och författaren Nassim Taleb kallar det ”minoritetens tyranni”. I arbetet med Genusdoktrinen hittade vi inga omfattade studentprotester, inga rörelser som omfattade en majoritet av akademikerna eller något motsvarande. Men det vi såg var att motiverade aktivister – både studenter och anställda – många gånger fick avgörande inflytande.

Det räcker för en omedgörlig minoritet – en viss typ av omedgörliga minoriteter – att komma upp i en väldigt låg nivå, ungefär 3 eller 4 procent av den totala befolkningen, för att hela befolkningen ska behöva underkasta sig deras preferenser, enligt Taleb. Med detta följer illusionen att de preferenser och val som görs i samhället är majoritetens, medan det i själva verket är en minoritet som ligger bakom, menar han. Det finns en föreställning om att majoriteten bestämmer, eftersom vi lever i ett folkstyre som har det som vägledande princip, men i realiteten stämmer det sällan. Små eliter styr olika samhällsområden, och det har blivit alltmer tydligt att en liten elit med ett visst perspektiv dominerar högskolevärlden. Gruppen överlappar med medievärlden och kultursektorn. Dessa har etablerat hegemoni, för att använda deras egen vokabulär, trots att de varken representerar majoriteten av forskarna, studenterna eller folket i stort.

Forskarna vi intervjuat i Genusdoktrinen återkommer till hur alla incitament pekar åt att knyta näven i fickan och inte öppet kritisera styrningen. De vill forska om klimatet, teoretisk fysik, matematik, marinbiologi eller kognition – inte fastna i politiska gräl som riskerar att förstöra karriären. Vi menar att detta inte längre kan vara ett alternativ. Om man värnar akademisk frihet, tankefrihet och forskning har man en skyldighet att ifrågasätta om spelreglerna, själva syftet med ett fritt, sanningssökande universitet, sätts ur spel. Man behöver inte göra det på egen hand. Nätverka, prata med kollegor. Men höj rösten. Allting börjar med att den akademiska metoden – att alla frågor ska kunna diskuteras och alla påståenden beläggas – måste tillämpas även när det gäller frågor som rör kön, ras, sexuell läggning, med mera. Vilka belägg finns det för det där? Vilka är dina källor? Vilken metod användes för att nå det resultatet?

Att en del inte vill göra detta är inte konstigt, som sagt. Även om de som förespråkar genusdoktrinen, och angränsande perspektiv, gör det inom ramen för universitetet är de snarare aktivister. Att ifrågasätta eller nyansera är inte välkommet. Allt ska dekonstrueras förutom den egna sanningen om hur samhället fungerar. Patriarkatet, vithetsnormen, cis-normativitet, heteronormativitet, västimperialism, funkofobi, fettfobi och kulturrasism är förtryckande strukturer som normaliserats, enligt dem. Dessa strukturer genomsyrar allt och alla. De är överallt, hela tiden. Därför kan man säga att alla vita är rasister, alla män sexister, eftersom dessa demoner är konstant närvarande. Därför kategoriseras kritik som motstånd. Man kämpar antingen för ljuset eller för mörkret. Man arbetar antingen aktivt med att nedmontera strukturerna, eller så är man medskyldig till att de fortsätter att förtrycka. Därför är slagordet “silence is violence” följdriktigt. Man är antingen med eller emot – det finns inga mellanting. Detta är inte vetenskap, utan en Kafkafälla. Du kan bara ta dig ur fällan genom att hålla med, men då har du samtidigt trätt in i deras värld.

Anhängarna spelar nämligen inte efter samma regler som vanligen gäller inom det akademiska fältet. Generositetsprincipen gör gällande att man bör gå dem till mötes och lyssna, men den tillämpas aldrig från deras sida. Allt är makt enligt det här sättet att tänka. Därför tvingas genusvetares perspektiv på andra vetenskaper, men evolutionsbiologiska forskningsrön tvingas inte på genusvetarna. All påverkan är enkelriktad.

Varför blir det såhär? När vi intervjuar Anna Victoria Hallberg, prefekt på institutionen för kultur och lärande, för Genusdoktrinen gjorde hon en jämförelse mellan oförmågan att föra en öppen, kritisk diskussion och de mekanismer som reglerar en sekt: slutenheten, utpekande av en tydlig fiende:

– De interna diskussionerna sker bakom muren och är en fråga för de inom sekten. Bakom muren kan det vara ganska stora konflikter och olika typer av diskussioner, men det är viktigt att hålla en enad front. Det blir extra märkligt när en sådan konstruktion ligger inom ramen för ett universitet. Det är väldigt problematiskt.

Med en politisk syn på kunskap blir utbildningens syfte att indoktrinera studenterna. De ska lära sig älska en bestämd vision om social förändring och sedan gå ut i världen för att åstadkomma den. Vilka står i vägen? Folk som vill ha mer kunskap innan de fattar beslut. Folk som ställer kritiska frågor. Folk som säger vänta lite. Det brukade vara just akademikers roll att mana till sans och eftertanke. Nu är det istället från denna barrikad som kampen förs. Föreställningen att livet är en kamp mellan det goda och det onda, snarare än mellan olika perspektiv, tar över. Då börjar kritiska frågor låta som dålig moral.

Under en period gick det att ignorera de knasiga idéerna man ägnade sig åt inom humaniora. Men nu har de fortplantat sig genom hela universitetsvärlden. En sak är säker: det som nu sker på universiteten stannar inte där. Hela samhället påverkas.

Initiativen #ShutdownAcademia och #ShutdownSTEM springer ur denna identitetspolitiska rörelse. I dessa är uppmaningen att delta tvingande: om du inte engagerar dig direkt i kampen mot rasism och på just det sätt som rörelsen föreskriver, bidrar du istället till att förstärka rasismen.

Denna utveckling av de kritiska teorierna är på samma gång oroväckande och hoppingivande. Det går enkelt att förstå lockelsen. Världen delas in i onda och goda. Progressiva och reaktionära. Det är frestande att sluta an till den grupp som säger sig veta vägen mot en ny bättre, skönare och mer rättvis värld. Det enda du behöver göra är att visa lojalitet med programmet. Då blir Kafkafällan ett av dina starkaste vapen. Tydligheten och självsäkerheten är en styrka, men här finns också akilleshälen. På samma gång är det denna just starka övertygelse om rättfärdighet, som gör det möjligt att faktiskt trycka tillbaka. Det krävs inte en doktorsgrad för att se det oförblommerat politiska i programmet. Det finns tydliga påståenden och kunskapsanspråk som går att ifrågasätta, kritisera. Det är vad alla som månar om universitetets som idé och om den akademiska friheten bör göra. Ställ frågor, var kritiska, höj rösten. Stå i bredd.

Ivar Arpi, ledarskribent Svenska Dagbladet

Anna-Karin Wyndhamn, fil. dr pedagogiskt arbete, verksam vid Göteborgs universitet

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦