I protesterna mot Linnéstatyn i Lund projiceras en aversion mot systematisering och därigenom mot kunskap i sig. Kunskap kräver vårt ständiga, orädda, prövande av det vilket vilar utanför oss och detta prövande kan aldrig reduceras till ett aprioriskt avfärdande. Det skriver Kajsa Oscarson, kandidatstudent i filosofi vid Lunds universitet.
För en godtycklig teori vilken har den för teorier definierande egenskapen att försöka beskriva eller förklara delar av verkligheten (om vi nu antar något sådant anakronistiskt som att denna existerar), kommer det, vid en viss tidpunkt, att existera en diskrepans mellan det vilket tillhör teorin och det vilket är ickenödvändiga, av teorin i sig ej givna, implikationer av denna. En sådan diskrepans tillhör om än det svårliga, det avgörbara; dess möjliga fastställande måste genomföras av de sakkunniga.
Givet detta och specifikt det faktum att undertecknads kunskapsmängd inom systematisk botanik är infinitesimal (långsamt växandes med idag skådad gyllene linum flavum) är det självklart inte undertecknad som skall uttala sig om den specifika diskrepansen mellan det vilket är nödvändiga implikationer från Linnés teori och det vilket endast utgör, ej teoribärande, tolkningar av denna.
Tillika infinitesimal är undertecknads kunskapsmängd om de yttre och inre skälen bakom de aktuella skeendena omfattandes vandalisering av Linnéstatyer. Nedtecknandet av denna text kan därav endast motiveras med, något förvisso så tveksamt som, en upplevd inre nödvändighet sprungen ur, ytterligare något så tveksamt som, en känsla av att det i dessa protester kanaliseras, projiceras en aversion mot systematisering och därigenom mot kunskap i sig.
Förkastandet av en teori och således ej endast de av denna nödvändiga, eventuellt existerande, förkastliga implikationerna innebär, om teorin som helhet uppfyller rättmätiga krav såsom teori, ett förkastande av systematisering i sig. Detta därför att det enda, genomgående, av hela teorin definierande torde vara systematiken i sig. Om det vilket nu uttrycks genom vandaliseringen är ett förkastande av Linnés teori är det således ett uttryck för ett icketeorispecifikt förkastande av systematiseringens idé.
Systematisering är nödvändig för det intersubjektiva; intersubjektivitet utan vilken det mellanmänskliga förklingar ut i disharmonisk tystnad.
Utöver nödvändig i logisk bemärkelse, om än ej tillräcklig, är förmågan till systematisering för intersubjektivitet nödvändig i metafysisk bemärkelse; förmågan till systematisering är inneboende i, oupplösligt förbunden med det mänskliga tänkandet, det mänskliga tänkandet vilket, såsom väsensdefinierande egenskap, alltid, om än ibland tillfälligt outtryckt, existerar hos människan, finns mellan henne och världen och därav är nödvändigt för intersubjektivitet i begreppets vidare bemärkelse.
Existensen av syntetiska satser á priori, de Kantska kategorierna utgör, oavsett hur den trancendentala härledningen bedöms, bilden av denna människans väsensdefinierande egenskap till systematiskt tänkande. (I detta sammanhang vill jag poängtera att jag är medveten om att denna text till försvar för det systematiska tänkandet kan uppfattas ha strukturen av att förutsätta det som skall bevisas; att det systematiska hos människan påvisas genom en systematisk analys av henne men jag anser, kortfattat, då vetenskapens positiva möjlighet vilar däri, att vi faktiskt kan veta något om oss själva genom ständig, i bästa fall förfinad korrektion; vissa aspekter av system kan studeras även inifrån dessa, jag gissar att motsatsen utgör ett oförsiktigt tolkande av Gödels resultat).
Det systematiska tänkandet är således liksom kategorierna något universellt, oupplösligt förbundet med människan.
Givet detta torde det vara fallet att signifikanta skillnader i hur prevalent det systematiska tänkandet är i olika kulturer huvudsakligen är skenbara; hur skulle det vara annorlunda om det systematiska tänkandet är oupplösligt förbundet med människan endast i kraft av hennes väsen? En konkretisering av detta, om än det förstås ej borde skrivas av en ickelingvist, ickeantropolog, torde vara språkförmågan, vad är språk om inte systematik; ett språk utan systematik är inte intersubjektivt och därigenom inte ett språk. Vi kan, i enlighet med Wittgensteins dissektion av möjligheten av privata språk, aldrig tala utanför det intersubjektiva: ”Så kommer man under filosoferandet tillslut därhän att man bara skulle vilja utstöta ett oartikulerat ljud men ett sådant ljud är ett uttryck bara i ett bestämt språkspel som nu måste beskrivas”(översättning K Marc-Wogau).
Om det ändå, detta, vilket förstås endast säger att systematiskt tänkande alltid finns i någon grad närvarande där det finns människor, till trots, skulle föreligga signifikanta skillnader mellan kulturer i hur framträdande det systematiska tänkandets uttryck är, så menar jag att det betingat av att inga väsensdefinierande egenskaper är statiska, determinerade sett till deras uttrycks utveckling över tid, är upp till oss att välja vilka, för människan möjliga egenskapspotentialer vi vill värna.
Systematisering inom naturvetenskapen men mer generellt inom mänsklig aktivitet innebär att förläna föremålen benämningsprivilegiet. Som Rilke säger: ”Här är det sägbaras tid, här är dess hemvist, Månne vi vistas här för att säga: hus, bro, brunn, port, krus, fruktträd, fönster- allra högst: pelare, torn…men säga, märk väl, o säga det så, innerligt, som tingen själva aldrig trodde sig vara” (översättning E Lindegren). Genom detta försöker vi genom beskrivning och förklaring förstå föremålens egenskaper och därigenom, i det långsamma inkännandet av världen, förvandlas.
Således har vi här, i systematiserandet vilket såsom väsensegenskap alltid kommer att existera hos människan men vars förädling är upp till oss, verkligen ett ideal att värna. Att den idealavspeglande egenskapen, det systematiska tänkandet utöver nödvändig ej är tillräcklig, för att bära människan genom världen, vidare, förminskar på inget vis detta; självklart har vi flera väsensdefinierande egenskaper vilka vi måste värna. Ett värnande vilket förstås skall ske parallellt; det systematiska tänkandet omfattar även tanken, förståelsen för dess gräns; vi måste ständigt försöka förfina korrigeringarna för det vilket vi ej tidigare sett hos oss själva.
All rörelse förutsätter riktning vilket nödvändiggör abstrakt tänkande inkluderandes aspekter av självkännedom; vår tids tendens till pseudodikotomisering, den ängslighetsinducerade tendensen att avfärda det vilket innehåller eller vilket vi tror innehålla, fragment vilka vi ej vill bli förknippade med (förknippade ty hur skulle detta kunna förvandla oss om vi verkligen prövar det), här i form av det eventuella avfärdandet av det systematiska tänkandet, medför risk för vår stagnation eller regression; kunskap kräver vårt ständiga, orädda, prövande av det vilket vilar utanför oss och detta prövande kan aldrig reduceras till ett aprioriskt avfärdande.
Givet ideal skall vi självklart hylla dem vilka brutit mark, plöjt de fåror från vilka fortsatt förvandling kan ske.
Mina innerliga tankar till alla dem vilka värna arvet från Linné
Kajsa Oscarson
Lund, botaniska trädgården 2020-06-26
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦