Man kan tänka sig andra orsaker att så få anmäler än rädsla för repressalier och maktstrukturer. Särskilt om man med sexuella trakasserier menar allt från närgångna blickar till ovälkomna komplimanger, inbjudningar och anspelningar som inte upplevs som så allvarliga. Det skriver teologie doktor Lotta Knutsson Bråkenhielm, ARW:s särskilda krönikör i jämställdhetsfrågor.
”En lektor, sedermera professor, hade den egenheten att han kallade alla kvinnor som kommit upp sig vid fakulteten för ’kuksugare” (åtföljt av namnet på den hon skulle ha sugit på), ’dyngfittor’ och annat liknande. Han visade könet inför studenter, kallade studenter för horor vid diplomeringsbalen och sökte sedan sin professur.”
Episoden är hämtad ur det #metoo-upprop som publicerades i november 2017: #Akamediuppropet, undertecknat av 2 400 kvinnor verksamma vid svenska universitet och högskolor. Undertecknarna av uppropet ”kräver att den sexism som kvinnor utsätts för inom akademin tas på allvar och får ett slut”. Kravet är självfallet befogat på så sätt att ingen (kvinna eller man) ska behöva utsättas för sexism och trakasserier vare sig inom akademin eller någon annanstans.
Skrivelsen innehåller flera exempel (sammanlagt 18) på oacceptabelt beteende. Till de mindre upprörande än exemplet ovan hör följande: ”Vi hade inte personalfester för en av professorerna brukade tafsa på den administrativa personalen så det gick inte att ha fester. Det fanns ingen tanke på att säga åt honom, utan festerna ställdes helt sonika in.”
I uppropet påpekas att ”detta är ett strukturellt problem och att det återfinns på samtliga fakulteter och lärosäten i Sverige”. Man kräver ”att chefer och universitetsledningar ser till att kvinnor fortsättningsvis inte blir dubbelt bestraffade och tvingas lämna universiteten och sina karriärer medan de manliga förövarna, utan repressalier, tillåts fortsätta trakassera kvinnliga kollegor och studenter”.
Låt oss backa några decennier. Filosofen Torbjörn Tännsjö berättar i sin självbiografi Vänsterdocenten[1] om hur det gick till på Filosofiska institutionen i Stockholm på 70-talet:
Sjuttiotalet var en period av uppsluppna och överdådiga fester med hela den filosofiska institutionen, dess lärare och elever. /…/många lärare vid institutionen aldrig tvekade att förföra, eller ”låta sig” förföras av, de kvinnliga studenterna. Det var aldrig någon som öppet ifrågasatte detta förhållande /…/ Hade någon gjort invändningar skulle dessa ha avvisats såsom bottnande i pryderi. Denna form av institutionaliserad erotik vid en plats, där endast manliga lärare arbetade, cementerade ett fäste för manlig chauvinism. Kvinnliga studerande kunde nå posten som sexuellt och emotionellt utnyttjade amanuenser, men någon seriös filosofisk karriärväg stod inte öppen för dem. Det har tagit årtionden att bryta den traditionen.[2]
Så kunde det se ut då, och säkert även på andra institutioner än den filosofiska. Kvinnor förväntades helt enkelt inte komma särskilt långt i sin akademiska karriär.
Mycket har hänt sedan dess, men som bekant hävdas att problemet med sexuella trakasserier – ett begrepp som knappast fanns på 70-talet – fortfarande är utbrett, vilket blev tydligt i den metoo-våg som drog över världen för ett par år sedan.
Frågan är dock hur pass utbrett problemet är? Hur många kvinnor blir ”bestraffade”? Hur många ”förövare” går fria? Undertecknarna av Akademiuppropet utgör 6% av samtliga kvinnor inom akademin, 14% om man räknar endast undervisande och forskande kvinnor. Vilka som själva har drabbats och vilka som skrivit under av sympati för dem som drabbats eller för att man ställer upp på kravet att inte acceptera sexuella trakasserier (vem gör för övrigt inte det?) framgår inte.
Låt mig, innan jag går vidare, vara tydlig med att trakasserier i betydelsen handling som avsiktligt kränker någons värdighet, aldrig är ok; en sådan handling är en för mycket. (Ett problem i sammanhanget är dock vad som ska räknas hit, vilket jag återkommer till.) Jag menar också att alla berättelser av den typ som förekommer i metoo-uppropen måste tas på allvar. Det är således skillnad mellan att något är allvarligt (en våldtäkt till exempel är alltid allvarlig) och att något är utbrett. Det är det senare jag intresserar mig för här. För det tredje är jag medveten om att, även om mycket hänt sedan 70-talet, det säkert återstår en hel del att göra för att komma tillrätta med trakasserier och diskriminering.
En som försökt skaffa sig en mer nyanserad bild av situationen är Fredrik Svenaeus, filosof och professor vid Södertörns högskola. I en debattartikel i Svenska Dagbladet[3] ställer han de frågor jag tagit upp ovan men även om vilken slags trakasserier anklagelserna gäller: våldtäkt, tafsande, sexuellt nedsättande kommentarer, ovälkommen uppvaktning eller att kvinnan känt sig diskriminerad i karriären. Han menar att vi ”måste börja ställa frågor om hur många män det rör sig om, i vilka grupper och vad de egentligen i respektive fall har gjort sig skyldiga till i stället för att explicit eller implicit skuldförklara alla män”. (Artikeln ledde till att vissa av kollegorna slutade hälsa på honom, vilket visar det infekterade i hela denna fråga.) [4]
I ett svar[5] på kritiken av artikeln hänvisar han till en undersökning gjord av Arbetsmiljöverket 2016 som visar att 3 % av alla kvinnor i arbetslivet utsatts för sexuella trakasserier av chefer eller arbetskamrater det senaste året. Detta är förvisso fler än männen av vilka endast 1 % svarar ja på frågan, men det är ändå ingen alarmerande hög siffra, och det gäller som sagt alla arbetsplatser av vilka vissa torde vara mer utsatta än universitet och högskolor. Svenaeus påpekar även att ”/i/ngen skillnad har gjorts i undersökningen mellan olika saker som kan klassificeras som sexuella trakasserier om kvinnan upplever dem så: kroppslig beröring, oönskad uppvaktning, nedsättande kommentarer eller obehagliga blickar”.
Det finns även andra siffror som pekar mot att problemet inte är fullt så utbrett som man kan få intrycket av efter metoo-rörelsen. Vid Chalmers till exempel uppger en halv procent att de utsatts för sexuella trakasserier under 2018, en tydlig minskning från 2005 då 19% uppgett att de utsatts.[6] Betydande förbättringar har således skett på Chalmers på bara 13 år, och få institutioner, om någon, torde vara så ”gubbiga” som Stockholmsfilosofen på 70-talet.[7]
Ett stort problem är som antytts att få fram rättvisande siffror. Enligt en enkät 2019 om arbetsförhållandena vid Lunds universitet framkommer att var fjärde kvinna som besvarat enkäten uppger sig ha utsatts för sexuella trakasserier någon gång under sin anställning; (av männen är det 7%).[8] Räknar man perioden de senaste tre åren sjunker siffran något: 17% av kvinnorna (och 4% av männen). Detta är förstås anmärkningsvärt höga siffror, men det är ändå osäkert vilka slutsatser man ska dra med tanke på att svarsfrekvensen var så låg som 34%. Möjligheterna att generalisera utifrån en så låg svarsfrekvens[9] är starkt begränsade, åtminstone om ingen bortfallsanalys gjorts.
Anmälningarna är dock mycket få (ett par om året). I ett debattinlägg med anledning av enkätresultaten påpekar Anette Agardh, projektledare för Tellus som genomfört enkäten, och Torbjörn von Schantz, rektor för Lunds universitet:
Vad det beror på är något alla universitetets verksamheter behöver diskutera mer framöver. Såväl anställda som studenter tycker det är svårt att veta vad som utgör sexuella trakasserier och när det är befogat att göra en anmälan. Även oro över vilka konsekvenserna blir för den som anmäler och den som blir anmäld diskuteras, liksom hur kollegiala strukturer och interna maktstrukturer kan påverka hur en anmälan hanteras.[10]
Rädsla för repressalier och maktstrukturer skulle således utgöra orsaker till att så få anmäler. Men kan man inte tänka sig att det finns andra orsaker? Kanske är det så att de sexuella trakasserierna i många (de flesta?) fall är av den arten att de i själva situationen inte upplevs så allvarliga att de föranleder en anmälan. Som ”sexuella trakasserier” räknas nämligen sådant som ”närgångna blickar /…/ ovälkomna komplimanger, inbjudningar och anspelningar”. Det kan handla om ovälkomna förslag till en dejt eller ovälkommen kontakt via telefon eller mejl. Man påpekar även att trakasserier kan vara ”nästan omärkbara händelser som pågår under en tid, så kallade mikroaggressioner”. (Endast tre av 30 frågor rör handlingar som måste räknas som våldtäkt.) När man senare ska besvara en enkät där sådana handlingar uttryckligen definieras som sexuella trakasserier så klickar man i ja-rutan.[11]
I ett svar[12] på artikeln påpekar Erik J. Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, att det endast är ett försvinnande lågt antal personer som säger sig utsatts under det senaste året och knappt någon säger sig har blivit utsatt för direkta övergrepp:
Det finns ingen brist på vetenskapliga utredningar om förekomsten av sexuella trakasserier vid svenska universitet och högskolor. /—/ Det sammantagna resultatet av studierna tyder på att ungefär 1–2 procent av alla kvinnor och knappt 1 procent av alla män säger att de utsatts det senaste året. I så gott som alla fall rör det sig om ”oönskad uppvaktning”, något många inte ens skulle se som trakasseri därför att det saknas uppsåt att trakassera (orsaka psykiskt lidande). Egentliga övergrepp förekommer endast undantagsvis.
Det tycks således röra sig om tämligen harmlösa handlingar och bekräftar de intryck jag redogör för ovan. Dessa handlingar är visserligen inte ok – men vill vi verkligen ha ett samhälle där man anmäler en person för ett plumpt uttalande eller oönskad uppvaktning?
Jag har ovan pekat på problemet med att inte skilja mellan olika slags sexuella trakasserier. Begreppet rymmer såväl uppenbart kriminella handlingar som sådant som kanske snarast kan betecknas som etikettsbrott. Resultaten av undersökningar om hur många som blivit utsatta kan bli högst olika beroende på vilken typ av påstådda trakasserier det rör sig om.
Enligt enkätundersökningen Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning från 2001, har 56% av alla kvinnor någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier, 16% under det senaste året. [13] Hit hör sådant som ”erfarenheter av att någon man genom påträngande fysisk närhet betett sig på ett sätt som hon upplevt som obehagligt”. Och ”/v/ar femte kvinna uppger att hon känt sig illa till mods av att en man upprepade gånger har frågat om de kunde ses och inte accepterat ett nej som svar.”
Att över hälften av alla kvinnor skulle ha utsatts för ”mäns våld” är naturligtvis chockartat, men dels är det inte säkert att läget är så allvarligt nu efter nästan 20 år, dels – och framför allt – så är det problematiskt att även förhållandevis oskyldiga handlingar räknas hit. (Enkäten gäller också generellt och inte specifikt den akademiska miljön.) Författarna själva använder begreppet ”våldets kontinuum” för att markera att man inte kan dra skarpa gränser mellan sådant som obehagliga blickar och rena våldshandlingar. Detta har författarna även kritiserats för:
Idén om våldets kontinuum sägs ge sammanhang åt de skilda yttringarna av våld mot kvinnor. Det gör det möjligt att föra in även sådant som hot och trakasserier, sådant som juridiken inte klassificerar som våld, i samma sammanhang som de riktigt grova formerna av våld mot kvinnor. Detta sätt att resonera är begripligt, och det går då även att förstå varför Lundgren m.fl. därmed i jämförelse med tidigare forskning finner det motiverat att ”blåsa upp” siffrorna för våld mot kvinnor. Det pris man får betala för detta är emellertid att de egna skattningarna av våldets omfattning blir svåra att bedöma.[14]
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påpeka att 1) även om sexuella trakasserier aldrig är ok, så är alla former (av det som kallas sexuella trakasserier) inte lika allvarliga; 2) hur man formulerar frågorna i en enkät som vill undersöka problemets omfattning, påverkar i hög grad de resultat man kommer fram till; och 3) när det gäller ytterst allvarliga kränkningar tycks de ha minskat under åren, och siffror pekar mot att de nu endast är ytterst få (även om en sådan handling är en för mycket).
I alla sammanhang där människor kommer samman, inom yrkeslivet, privat eller i föreningar av olika slag finns naturligtvis möjligheten att det uppstår tycken och erotiska spänningar. Att det i ett sådant läge händer att man gör ett närmande mot någon man är intresserad av är ganska naturligt. Detta gäller såväl kvinnor som män. Män har dock en evolutionärt utvecklad tendens att överskatta sin egen attraktionskraft och en kvinnas sexuella intresse, och denna uppvaktning kan därför, om intresse hos motparten saknas, uppfattas som plumpt och påträngande. Men även den som utsätts för oönskade närmanden har ett ansvar att tydligt visa sitt avståndstagande.[15]
Att en lärare kallar sina studenter för könsord och offentligt slänger fram sina genitalier är självfallet helt oacceptabelt, om än troligen inte så vanligt. Att en lärare blir berusad på en personalfest och beter sig närgånget och tölpaktigt, kanske till följd av dåligt ölsinne, är förstås inte ok men ett sådant problem borde kunna lösas enklare än genom att upphöra med festerna, fester som i bästa fall kan ge utmärkta tillfällen till fullt acceptabel kurtis, kanske till och med till en livslång kärleksrelation.
Lotta Knutsson Bråkenhielm, TD i religionsfilosofi
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Noter
[1] Fri tanke förlag
[2] Sid 86
[3] ”Håll huvudet kallt – finns risker med #metoo”, 2017-12-11
[4] Se t.ex. hans bok Det naturliga, sid 117 ff.
[5] ”Problematiskt att få vågar ställa frågor om metoo”, 2017-12-20
[6] Genusdoktrinen, sid 229f
[7] Enligt uppgift är från Uppsala universitet anser 3-5 % att de upplevt sexuella trakasserier eller diskriminerande särbehandling.
[8] https://www.lu.se/article/tellus-visar-betydande-andel-har-utsatts-for-sexuella-trakasserier
[9] Man brukar säga att minst 50 % krävs, men helst två tredjedelar.
[10] https://www.sydsvenskan.se/2020-02-12/en-betydande-andel-vid-lunds-universitet-har-varit-med-om-sexuella-trakasserier
[11] Slutrapporten av enkäten kommer att presenteras i slutet av september.
[12] https://www.sydsvenskan.se/2020-02-19/sexuella-trakasserier-vid-lunds-universitet-verkar-mycket-allvarligare-an-vad-de-ar
[13] https://www.brottsoffermyndigheten.se/Filer/B%C3%B6cker/Slagen%20dam.pdf , sid 63
[14] https://www.vof.se/wp-content/uploads/2014/04/Granskarnas_rapport.pdf , sid 16
[15] Detta påpekas också i lagen: ”För att det ska beskrivas som sexuella trakasserier måste den som trakasserar vara införstådd med hur beteendet upplevs. Därför måste den som upplever sig som trakasserad klargöra att beteendet är oönskat. Däremot finns det givetvis situationer där den sexuella anspelningen är så tydlig att det inte kräver något förtydligande.”