Möjligheten att söka strategiska medel centralt via ledningen gör högskolorna till ett överpolitiserat dagis för vuxna. Det skriver Klaus Solberg Söilen, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Halmstad, där han även är ordförande för professorsföreningen, med särskilt uppdrag att vara kontaktperson med ARW.

De svenska högskolorna lyckas inte skapa meritokratiska organisationer. Istället blir de allt mer politiska, vilket leder till sämre utbildning och forskning överlag. Detta innebär att skattebetalarna får mindre för sina pengar och att våra barn får en sämre utbildning. Ja, jag vet det låter drastiskt, men följ med mig i min lilla presentation.

Jag har arbetat på svenska högskolor större delen av mitt yrkesliv, från det att jag flyttade till Sverige vid milleniumskiftet fram till i dag. Under denna tid har jag haft glädjen att arbete för de flesta svenska högskolor och universitet som erbjuder företagsekonomi, om så bara som handledare, på enskilda kurser eller som deltagare i forskningsprojekt. Jag har arbetat vid två högskolor över längre tid och där fått nära kollegor som blivit vänner för livet. Samtidigt kan jag inte annat än konstatera att dessa organisationer har misslyckats i mångt och mycket – till nackdel för samhället överlag.

Skillnaden mellan högskolor och universitet är inte alltid tydlig i Sverige. Universitetsstatus betyder först och främst att man har enklare att få större anslag från staten. Det är inte som förr att man då universiteten hade en större bredd i utbudet av utbildningar, var de enda som bedrev forskning och kunde erbjuda master- och doktorandstudier. Det finns idag högskolor som bedriver betydlig mer och bättre forskning än vissa universitet, om man tittar på antalet anställda forskare och publiceringar och citeringar på Google Scholar. Att högskolor bedriver forskning är nödvändigt inte minst för att säkerställa kvalitet i undervisningen. Därför kan man argumentera att det är ännu viktigare för högskolorna att det finns en tydlig koppling mellan forskning och undervisning.

Med meritokrati på högskolan menas här ett system där man satsar på det man är bra på rent forskningsmässigt och att detta belönas. De som är produktiva, dvs. de som kan publicera (böcker, artiklar, forskningsartiklar), som arbetar för vetenskapliga tidskrifter, organiserar internationella konferenser regelbundet etc. får ett större inflytande i organisationen. Detta är enligt min erfarenhet som svensk professor inte fallet på svenska högskolor överlag. Istället styrs våra högskolor, men också universiteten, i för stor grad av politiska agendor. Dessa idéer kommer delvis från regeringen och delvis från ledningen i den egna organisationen.

Det kommer med jämna mellanrum rektorer som protesterar mot ”ministerstyre”, men de stannar aldrig länge på sin post. Delar av ledningen på landets många nya högskolor, som för det mesta fortfarande sitter kvar, rekryterades snabbt en gång i tiden och de flesta hade ringa förståelse för forskning. Det de kunde och var intresserade av var först och främst politik. Sedan utvecklade man ett system där de som inte lyckades som forskare blev administratörer. Dessa rekryterade, och rekryterar fortfarande, människor som de själva, vilket i sin tur har skapat en överdimensionerad och byråkratisk administration som tappat greppet om vad det egentligen handlar om: bra undervisning och god forskning. Från deras perspektiv står annat i förgrunden: regler, ideologier som jämställhet, hållbarhet och studenters rättigheter – mål som i och för sig inte är fel, men som leder fel om inte även ämneskunskap tas i beaktande. Vi ser sämre kvalité både på utbildningar (systemet är uppbyggd först och främst för att studenten ska komma igenom, inte på att hon ska lära sig saker) och på forskning (deltagande i olika projekt och mer administration, inte produktion och nytta).

Den politiska inriktningen förstärks av att högskolorna har chansen att söka strategiska medel centralt. KK-stiftelsens satsning på KK-miljöer är ett sådant exempel, men det finns många fler. Forskaren får här ofta inte chansen att söka medel direkt, utan måste gå via högskolans ledning. Om forskarens intressen sammanfaller med ledningens strategi är det ett mindre problem, men ofta väljer högskolor strategier som ligger utanför det området deras anställda vet något om. Argumentet är sympatisk om än något naivt: ”Vi vet att vi inte är så duktiga på detta, men vi kan bli det!”. Dessa strategier är inte något ledningen själva hittar på, inte i första hand. Man tar flyget till Stockholm och kommer hem med en massa modeord i bagaget, ”buzz-words”, trendiga nya forskningsområden utbasunerade från politiker och forskningsinstitutioner.

Högskolorna har sällan konkurrenskraftig forskning inom dessa områden. De upptäcker senare att det finns seriös forskning på andra mer etablerade lärosäten och att det är svårt att konkurrera. Högskolorna skapar då nya varianter, ”nischer” som man kallar det, forskningsområden som egentligen inte finns eller innebär någon nytta utanför det egna lärosätet, men som man på ett löjeväckande sätt sedan kan deklarera sig bäst på. Sen kör man på så länge det går, dvs. en tre till fem år, den tid det tar för externa granskare att utvärdera och förkasta en ny strategisk satsning och för finansiärerna att hitta nya buzz-words. När man får kritik av externa granskare väljer många högskolor inte att rätta till verksamheten och göra upp med logiken för hur man väljer strategier, utan byter ganska enkelt strategi, till något annat nytt som är på mode. Jag kan ge ett tjugotal exempel här till min kära läsare, men vill inte hänga ut några enskilda högskolor. För den som är intresserad är det däremot uppfriskande (eller deprimerande, allt efter för hur man är lagd) att gå tillbaka och titta på äldre strategidokument. Det man sade man skulle satsa på i 2010, 2015, 2020 stämmer sällan med det verkliga utfallet, men det är det få, om någon, som kollar upp eller bryr sig om det. Det är gamla dokument nu, är inställningen.

Resultaten blir att de bästa forskarna inte får tillgång till viktiga forskningsmedel för att de arbetar i ett annat område, medan man systematiskt gynnar mediokra forskare som är villiga att byta inriktning, flera gånger om, om så behövs (allt för att inte behöva föreläsa). Dessa mediokra individer sätts sedan på viktiga administrativa maktpositioner och den intellektuella korrosionen är ett faktum. Folk anställs, och ges forskningsmedel, i första hand för sin lojalitet till ledningen, inte för sin kunskap. Lägg till detta statens vulgär-feministiska förordningar och du närmar dig ett utbildningssystem som för tankarna till sovjetstatens forskning i humaniora (naturvetenskap var alltid ett refugium för seriösa forskare, vilket i all huvudsak förklarar varför vi än i dag får många goda naturvetare och matematiker från forna sovjetstater). Det är ungefär där vi är idag. Det hela är lite som ett överpolitiserat dagis för vuxna.

Den goda nyheten är att det finns goda och relativt enkla lösningar. Den första är fler externa utvärderingar, från ämnessakkunniga forskare från andra lärosäten, privata ackrediterings-institutioner och från myndigheterna. Den andra är att man alltid tillåter individuella forskare att söka medel direkt själva och reducerar andelen medel som går till institutionerna centralt. Den tredje lösningen är lite svårare men innebär att de politiska partierna får sluta lägga sig i vad forskare ska forska i, sluta försöka styra forskningen. Det vore inte något större problem om politiska partier alltid hade det bäste för medborgarna för sinnet, men så är inte alltid fallet. I mångt och mycket stödjer politiker den forskning som gynnar det egna partiets intressen. De försöker ofta hitta det som är nytt och trendigt i forskningsvärlden, och tar ofta stöd av vissa forskare, speciellt i en valkampanj, för att det ger fler röster. Men framför allt: lön och resurser till forskning ska fördelas efter forskningsresultat, inte för att man är lojal med ledningen. Bra forskare bör istället turas om att ta ledningsansvar i en kollegial anda. Forskningssverige förtjänar bättre än svågerpolitik.

Sverige är ett skönt land att bo i men våra högskolor hade kunnat vara så mycket bättre om vi hade skött om dem. Jag hyser inga illusioner om att vi ska nå dit inom en snar framtid. Människans natur och vårt politiska system sätter snäva gränser för vad vi kan åstadkomma. Men jag tror på små inkrementella förändringar i vardagen, och på de goda argumentens värde i ett öppet samhälle.

Klaus Solberg Söilen

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦