Det var inte kränkande särbehandling när studierektorn ingrep i Johan Grants undervisning på psykologprogrammet efter klagomål från några studenter. Det är resultaten av dekanens utredning, som inte signalerar vare sig engagemang eller insikt i de djupare frågor om akademiska lärares ställning som ärendet reser. Istället uppvisar ledningen för Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet tecken på funktionell dumhet och boxtänkande.
ARW har tidigare berättat om problem kring ett moment i psykologutbildningen i samband med det s.k. Externatet, där själva grundtanken var att blivande psykologer skulle få möjlighet att få invanda uppfattningar och fördomar ifrågasatta. Detta för att förberedas för det svåra och ansvarsfulla arbetet som psykolog.
Det därför valda temat ”Var är pappa?” visade sig emellertid vara väldigt problematiskt för några kvinnliga studenter, som av olika anledningar ansåg sig kränkta. Någon fick t.o.m. ångestattacker.
Efter att några studenter protesterat drog studierektorn, Jonas Bjärehed, slutsatsen att momentet ”strider mot etiska normer och riktlinjer som gäller för verksamhet vid Lunds universitet”. Bjärehed befriade sedan studenterna från kursen, vilka istället fick en kompletterande uppgift. Bjärehed har beskrivit bakgrunden till ingreppet här. Lite senare fick Grant beskedet av prefekten Robert Holmberg att han fråntagits undervisningen på Externatet och att hans fleråriga uppdrag som adjungerad lektor inte kommer att förlängas, återigen på oklara grunder.
Ett brev från studierektorn till prodekanen Lena Eskilsson som nyligen kommit till vår kännedom avslöjar den egentliga grunden till att Grant inte fick fortsätta:
Det är vidare min uppfattning att JG med sin anmälan och genom sina uttalanden i intervjuer och debattinlägg framställer situation[en] på ett icke korrekt sätt i syfte att påverka fattade beslut och för att framställa sitt eget agerande på ett mer gynnsamt sätt. … Genom sitt agerande och förhållningssätt gentemot den framförda kritiken förverkade han det förtroende som fanns för honom bland kollegor i arbetsledande och beslutsfattande funktioner liksom, bedömer jag, hos studenterna. Detta är utgångspunkten till varför han inte bedömdes kunna jobba vidare med utvecklingsarbete utifrån den framförda kritiken eller med undervisningen inom kursmomentet under Vt20.
Grants uppdrag ska således ha avslutats därför att han i medierna sagt saker som ledningen ogillade. Den svenska yttrandefriheten förbjuder emellertid repressalier mot den som yttrar sig i grundlagsskyddade medier. ARW förbereder nu en anmälan till Justitieombudsmannen (JO) alternativt Justitiekanslern (JK).
Grant uppfattade hur som helst ledningens agerande som ett omotiverat ingrepp i hans undervisning, varpå han anmälde studierektorn och prefekten för kränkande särbehandling. Grant menar bl.a. att dessa genom sitt agerande gjort honom till syndabock och ifrågasatt hans professionalitet och kompetens. Grant anmälde också sig själv för diskriminering eller trakasseri av studenterna för att få klarhet om vad som gäller.
Den övergripande frågan är givetvis huruvida det är kränkande att ingripa i någons akademiska frihet på det sätt som gjorts. Lärofriheten, dvs. friheten att undervisa efter eget samvete och bättre vetande, är visserligen inte fastställd i svensk lag men, liksom yttrandefriheten, en högst väsentlig del av akademisk sedvänja. Båda skyddas därför av UNESCO:s rekommendationer för högre utbildning (se nedan).
Men den som i dekanen Christofer Edlings utredning söker efter en djupare analys av de akademiska dilemman som fallet illustrerar letar förgäves.
I vanlig byråkratisk ordning bortdefinieras tidigt den grundläggande spänningen mellan akademisk frihet, studentinflytande och arbetsmiljö, vilket sker redan på sidan 3. Detta görs i och med beslutet att varken omständigheterna kring avslutandet av Grants uppdrag eller studierektorns agerande omfattas av utredningen. Det senare därför att denne anses ha ”mandat att fatta vissa beslut gällande utbildningen när så krävs”.
De djupare frågeställningarna har således redan inledningsvis avförts från utredningen såsom irrelevanta i sammanhanget. Resultatet blir sedan – föga överraskande kunde man mena – att ingen kränkande särbehandling ägt rum.
Däremot ska enligt dekanen olika saker administrativt ”tydliggöras”: förväntningar på lärare och studenter, bättre förankring av beslut, villkoren för adjungerade lärare och hur dessa kan bättre integreras i verksamhet. De problem som uppstått är med andra ord enligt Edling av rent byråkratiskt slag och kräver inga djupgående reflektioner eller förändringar, utan bara några enkla klargöranden. Då ingen konkret fått några uppdrag, dvs. det saknas en konkret agenda, får vi väl se om något händer över huvud taget. Troligen inte.
För denna typ av byråkratisk hantering av svåra frågor och djupa dilemman har organisationsforskaren Mats Alvesson myntat det träffande och inte minst i högskolesammanhang användbara begreppet ”funktionell dumhet”. Även Alvessons term ”boxtänkande” är applicerbar.
Dekanen visar således ingen insikt om att ärendet berör stora principiella frågor om akademiska lärares ställning på universiteten och i samhället – och här talar vi om en dekan på Samhällsvetenskaplig fakultet som har sådana demokratifrågor som specialitet. Istället behandlas fallet som en rent byråkratisk teknikalitet. Det är synd men tyvärr symptomatiskt för hur ledarskikten på våra universitet fungerar idag – och för vad systemet anser vara ett lyckat ledarskap.
Även frågan om Grant själv diskriminerat eller trakasserat studenterna har avgjorts. Utredaren, prodekanen Lena Eskilsson, kommer visserligen fram till att det inte var trakasseri men menar att Grants undervisning ändå på något sätt var djupt problematisk och därför – har vi sett det förr? – måste genomgå en särskilt sträng administrativ genomlysning. När det är klart finns det nog inte mycket kvar av själva grundidén bakom Externatet. Men frågan om studenternas framtida patienter får lida av detta finns ju oss veterligen heller inte registrerad i något regelverk – och kan därför, bekvämt nog, sägas inte uppstå.
Också relevant: ”Viljan att reglera och lagstifta har löpt amok” av Alvesson och Olsson.
UNESCO om akademiska lärares yttrandefrihet
- The maintaining of the above international standards should be upheld in the interest of higher education internationally and within the country. To do so, the principle of academic freedom should be scrupulously observed. Higher-education teaching personnel are entitled to the maintaining of academic freedom, that is to say, the right, without constriction by prescribed doctrine, to freedom of teaching and discussion, freedom in carrying out research and disseminating and publishing the results thereof, freedom to express freely their opinion about the institution or system in which they work, freedom from institutional censorship and freedom to participate in professional or representative academic bodies. All higher-education teaching personnel should have the right to fulfil their functions without discrimination of any kind and without fear of repression by the state or any other source. Higher-education teaching personnel can effectively do justice to this principle if the environment in which they operate is conducive, which requires a democratic atmosphere; hence the challenge for all of developing a democratic society.
UNESCO om akademiska lärares lärofrihet
- Higher-education teaching personnel have the right to teach without any interference, subject to accepted professional principles including professional responsibility and intellectual rigour with regard to standards and methods of teaching. Higher-education teaching personnel should not be forced to instruct against their own best knowledge and conscience or be forced to use curricula and methods contrary to national and international human rights standards. Higher education teaching personnel should play a significant role in determining the curriculum.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Liknande ärenden
Lundalärare fråntas kurs: gav blivande psykologer ”panikångest”