Redan det faktum att universitetets agerande kan uppfattas som medvetna strategier för att göra livet surt för dem som medverkar i politiskt känslig forskning innebär att skadan är skedd. Det kan inte uteslutas att forskare verksamma vid Linköpings universitet i framtiden drar sig för att hamna i en liknande situation som författarna till den uppmärksammade Brå-rapporten och därför undviker känslig forskning. ARW riktar därför kritik mot lärosätet för oaktsam hantering av ärendet.

I december 2019 släppte tre forskare vid Linköpings universitet (LiU) en kritisk rapport om den statliga myndigheten Brottsförebyggande rådet (Brå), där de bland annat gör gällande att Brå:s ledning utsatt medarbetare för påtryckningar för att ändra rön som av politiska, ideologiska eller andra skäl inte uppfattats som önskvärda.

Det skulle de inte ha gjort. Rapporten, som ironiskt nog har nära anknytning till forskningsprojektet ”Det myndigheter vill dölja – hur beteenden som riskerar att erodera tilliten till offentliga organisationer kan motverkas”, finansierat av Handelsbankens forskningsstiftelser, gav upphov till en omfattande debatt och vad som måste betraktas som ett mediadrev som nästan uteslutande handlade om de tre författarna och inte om eventuella problem vid Brå.

Den politiskt mycket känsliga rapporten, Går det att lita på Brå?, publicerades i en skriftserie vid Linköpings universitet, där också samtliga forskare var anställda. Två av författarna, Stefan Holgersson och Ossian Grahn, utförde emellertid inte forskningen inom ramen för anställningen vid LiU, medan den tredje författaren, Malin Wieslander, deltog inom ramen för sin tjänst vid LiU. Även om LiU inte var huvudman för projektet, vilket varit den ursprungliga tanken, har rapporten en viss koppling till universitetet.

Med tanke på den uppmärksamhet rapporten väckte kan man tycka att en rimlig reaktion från universitetets sida hade varit att positivt uppmärksamma forskarnas insats. Här hade man ett tydligt exempel på att samhällsvetenskaplig forskning faktiskt spelar en viktig roll i samhället och för samhällsdebatten. Dessutom, med tanke på att rapportens politiskt känsliga innehåll (eventuell politisk styrning av Brå!) och mot bakgrund av den generella debatt som förs kring högskolans politisering, exempelvis av det faktum att rektorerna faktiskt utses av regeringen, borde det ligga i LiU:s intresse att agera på ett sådant sätt att inga misstankar kan uppstå om att också LiU utsatts för politiska påtryckningar.

Det som sker är dock motsatsen. De tre författarna får uppleva vad som kan framstå som administrativ misshandel som i ett fall kulminerar i en längre sjukskrivning, i ett fall i uppsägning och i det tredje fallet i en utomordentligt psykiskt belastande arbetssituation. Arbetsmiljön för författarna till rapporten har knappast främjats genom universitetets agerande.

Bara ett par dagar efter det att rapporten släppts inkommer en begäran om att få ta del av handlingar kopplade till rapporten, bl.a. svaren på de frågor som ställts under de intervjuer som genomförts och anteckningar gjorda under dessa. Hade LiU varit huvudman för projektet skulle sådana handlingar i princip vara offentliga. Men nu var det inte universitetet som var huvudman, vilket huvudförfattaren, Stefan Holgersson, upplyst universitets registrator om då han ombads att lämna ut materialet som efterfrågats.

Här tar emellertid universitetets jurister över ärendet och fortsätter att veckorna före och efter jul kräva uppgifter, framförallt av Holgersson, trots att han tagit ut semester och trots att han vid upprepade tillfällen förklarat att projektet inte utförts inom ramen för hans anställning och att de begärda handlingarna därför inte är offentliga. Snart blandas t.o.m. universitetsledningen in och tonen i e-postkorrespondensen hårdnar betänkligt: nu förekommer förtäckta hot med hänvisning till ”brott mot anställningsavtalet” om Holgersson inte inkommer med de begärda uppgifterna.

Juristernas agerande kan förstås uppfattas som att de bara försöker göra sitt jobb: när en begäran om att få ta del av offentliga handlingar inkommer ska den förstås behandlas skyndsamt. Men det står samtidigt klart att universitetsledningen uppfattar eventuella kopplingar mellan universitetet och rapporten som ytterst besvärande. Snarare än att uttrycka förtjusning över att forskarna gjort en potentiellt viktig samhällsinsats finner ledningen ”att det kan finnas anledning att se över själva upplägget av forskningsprojektet och dess förenlighet med god forskningssed”.

Den 16 mars 2020 inleder så LiU en granskning för att undersöka huruvida forskarna följt god forskningssed. Problemet är bara att det av lagen (2019:504) om ansvar för god forskningssed och prövning av oredlighet framgår att ”[f]orskningshuvudmannen har det övergripande ansvaret för att forskningen utförs i enlighet med god forskningssed” (§ 5). Och som Holgersson enträget upprepat utfördes inte forskningen inom ramen för hans anställning vid LiU, något som också fastslås i en dom i Kammarrätten i Jönköping i maj 2020 (mål nr 558-20):

Mot bakgrund av universitetets redogörelse för forskningsarbetets organisation och finansiering samt om vilka arbetsuppgifter som Stefan Holgersson haft vid universitet, bedömer kammarrätten att forskningen inte utförts inom ramen för hans anställning.

LiU kan alltså inte ha varit forskningshuvudman och frågan om huruvida LiU över huvud taget hade rätt att inleda granskningen skapar huvudbry för universitetet. Detta hindrar emellertid inte chefsjuristen, Christina Helmér, att i en intervju i Universitetsläraren den 7 maj 2020, meddela att universitetet på eget initiativ valt att inleda en ”utredning om avvikelse från god forskningssed”. Detta måste betraktas som djupt olämpligt och i direkt strid med den europeiska kodexen för forskningens integritet som publiceras av All European Academies (ALLEA), som betonar vikten av konfidentialitet vid den här typen av utredningar. Enbart vetskapen om att en forskare är eller har varit föremål för en utredning om ”forskningsfusk” kan ha förödande konsekvenser för den vidare karriären, alldeles oavsett om han eller hon frias från anklagelserna.

Ytterligare en omständighet är värd att notera. En av medförfattarna till rapporten, forskningsassistenten Ossian Grahn, hade anställts under hösten 2018 och anställningen förlängdes flera gånger. Diskussioner hade förts mellan Stefan Holgersson och avdelningschefer om att behålla Grahn till den 30 september som var den bortre gränsen för inlasning. Om detta tycks det ha rått samförstånd. Utan att någon rimlig förklaring gavs och trots att medel fanns meddelar universitetsledningen i mitten av april att Grahns anställning skulle komma att upphöra den 30 juni. Detta försätter förstås Grahn i en prekär ekonomisk sits men komplicerar också livet för Stefan Holgersson som varit beroende av Grahns insatser som forskningsassistent. Utan dennes assistans får Holgersson svårt att avsluta pågående forskningsprojekt.

De ovan beskrivna incidenterna kan lätt uppfattas som medvetna repressalieåtgärder från universitetets sida, kanske t.o.m. ett resultat av politiska påtryckningar. Eller är det snarare frågan om överdrivet nitiska jurister, administrativ osäkerhet i samband med ny lagstiftning och misskommunikation om anställningsförhållanden? Det går förstås inte att veta.

Men redan det faktum att universitetets agerande kan uppfattas som medvetna strategier för att göra livet surt för dem som medverkar i politiskt känslig forskning innebär att skadan är skedd. Det kan inte uteslutas att forskare verksamma vid LiU i framtiden drar sig för att hamna i en liknande situation som författarna till rapporten och därför undviker känslig forskning. Redan den 22 januari påpekade tio professorer i ett brev till universitetsledningen riskerna med att universitetets agerande kan få en hämmande effekt på forskningens frihet och uppmanar ”till ett tydligare ansvarstagande för att stödja viktig, kritisk forskning och undvikande av utspel som kan få forskare att begränsa sig till försiktiga ämnen”.

Academic Rights Watch riktar nu kritik mot Linköpings universitet för den oaktsamma hanteringen av ärendet.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦