Tellus-projektet i Lund buntar ihop allt från grova övergrepp till vad som mer liknar krogragg under begreppet sexuellt trakasseri. Men att våldtäktsoffer hamnar i samma grupp som dem som utsatts för oönskade komplimanger är ett hån mot den som blivit våldtagen, skriver Lotta Knutsson Bråkenhielm, som ställer frågan om en värld helt fri från sextrakasserier ens är önskvärd såsom begreppet definieras i projektet.

”Nu stärker Lunds universitet det förebyggande arbetet rörande sexuella trakasserier, trakasserier och kränkande särbehandling. Ett särskilt team som ska stötta verksamheten i frågorna byggs upp under hösten 2020. Teamet är ett resultat av det treåriga projektet Tellus”, kan man läsa på Lunds universitets hemsida. [1] Och det verkar ju lovvärt. Det är nämligen så att ”/b/land anställda och doktorander som svarat i projektets enkät uppger 25 procent av kvinnorna och 7 procent av männen att de någon gång under sin anställning vid Lunds universitet upplevt att de blivit utsatta för sexuella trakasserier. Bland studenterna var motsvarande siffror 27 procent för kvinnorna och 11 procent för männen.” (Tellus-projektet, som består av en kvalitativ del med samtal i fokusgrupper och djupintervjuer och en kvantitativ del bestående av en web-enkät, uppkom som ett svar på #Metoo/ #Akademikeruppropet, som jag skrivit om i min förra krönika.)

Projektets syfte är som sagt lovvärt. Vad kan vara viktigare än att komma tillrätta med trakasserier och kränkningar? Och att en fjärdedel av alla kvinnor på en arbetsplats är eller har varit utsatta för sådana är förstås oacceptabelt.

I dagarna har en omfattande rapport presenterats i vilken resultatet från Tellus redovisas och analyseras utförligare än i den tidigare preliminära sammanställningen. (Rapporten finns tillgänglig att ladda ner på projektets hemsida.) Här framgår att om man tittar närmare på den senaste perioden sjunker siffrorna. Av kvinnliga anställda och doktorander är det endast 8 % som anger att trakasserierna ägt rum under de senaste tolv månaderna, av de kvinnliga studenterna är motsvarande siffra 19 %.[2] Majoriteten kvinnor (anställda/doktorander) uppgav att händelserna inträffat för mer än tre år sedan. (För männen är siffrorna över lag lägre.)[3]

Vad som klassificeras som ”sexuella trakasserier” är väldigt skiftande företeelser.[4] Så här definierades begreppet i enkäten: ”Sexuella trakasserier är ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet. Det kan till exempel handla om kommentarer och ord eller att någon tafsar eller kastar närgångna blickar. Det kan också handla om ovälkomna komplimanger, inbjudningar och anspelningar.” (Jag återkommer till allvarligare kränkningar nedan.) Därefter har de svarande ombetts att för varje sådan handling kryssa för om man någon gång utsatts för den och i så fall när. Resultatet visar att ”/d/e vanligaste formerna av sexuella trakasserier som anställda och doktorander uppger att de utsatts för är ovälkomna antydande blickar eller gester, ovälkomna kommentarer och ’oavsiktlig’ kroppskontakt. Även studenterna anger i första hand ovälkomna antydande blickar eller gester, ovälkomna kommentarer och ’oavsiktlig’ kroppskontakt.”[5]

Det kan alltså räcka med en närgången blick vid ett tillfälle för mer än tre år sedan för att hamna i den fjärdedel kvinnor som har utsatts för sexuella trakasserier.

Att det i de flesta fall tycks handla om förhållandevis harmlösa handlingar kan kanske också förklara den låga anmälningsfrekvensen. (Vem går till chefen och anmäler någon för en närgången blick eller en oönskad komplimang?) Det framkommer också mycket riktigt att anledningen till att man inte anmält i de flesta fall är att man varit osäker på vad som räknas som sexuella trakasserier eller att man inte ansett incidenten som tillräckligt allvarlig.[6]

När det gäller sexuellt våld, alltså våldtäkter eller våldtäktsförsök, anger tio anställda (8 kvinnor och 2 män) att de utsatts. Bland studenterna är motsvarande siffra 125 bland kvinnorna och 24 bland männen. Sett i procent är detta inte särskilt höga siffror men för den som utsatts är det förstås en personlig tragedi som måste tas på allvar. Ett sådant fall är ett för mycket. Men att dessa offer hamnar i samma grupp som dem som utsatts för oönskade komplimanger är ett hån mot den som blivit våldtagen.

Självklart finns här även ett brett mellanskikt, mellan ”ett närgånget ögonkast för fem år sedan” och en fullbordad våldtäkt; och handlingar i detta mellanskikt kan vara nog så allvarliga och oacceptabla, till exempel om en student utsätts för upprepade närmanden som är så påträngande att hen väljer att avbryta sina studier. Detta preciseras dock inte i rapporten vilket innebär att det är svårt att säga hur pass vanligt förekommande den typen av trakasserier är.

Att (manliga) lärare utsätter (kvinnliga) studenter för närmanden, vilket väl är schablonbilden av sexuella trakasserier i akademin, är dock ovanligt. (I själva verket är det tvärtom vilket jag strax återkommer till.) Av de studenter som anser sig blivit utsatta anger nämligen så många som 85 % att den som utsatt dem är en annan student.[7] Av dessa trakasserier sker de flesta (73 %) i studentsociala sammanhang, till exempel på nationen, och i samband med alkoholförtäring.[8] (Detta påminner åtminstone enligt min mening om vanligt krogragg.)

Självklart måste den som blivit utsatt för våldtäkt eller en annan allvarlig kränkning få all tänkbar hjälp och mesta möjliga upprättelse. Självklart ska ingen behöva sjukskriva sig eller avbryta sina studier på grund av någon form av kränkande behandling. Självklart måste den enskilda känna att hen kan lämna in en anmälan och förlita sig på att denna inte medför negativa konsekvenser för en själv. Som jag antytt ovan och som jag hävdat redan i min förra krönika tror jag dock inte att problemet med sexuella trakasserier är så utbrett (om än allvarligt i de fall grova kränkningar sker). Att det skett en positiv utveckling antyds också i rapporten:

Gemensamt för anställda och studenter är att man upplever att en förändring av normerna kring sexuella trakasserier har skett under de senaste åren. #Metoorörelsen har varit viktig för utvecklingen att nu kunna säga ”Nej, det här känns inte OK” när man blir utsatt för ovälkomna närmanden på arbetsplatsen eller i studiemiljön. Den har även bidragit till en ökad benägenhet att säga ”Förlåt” om man upptäcker att ens närmanden uppfattats som negativa av mottagaren.[9]

Som framgår ovan har jag en del kritik mot projektet och dess resultatanalys, främst att det är så otydligt hur pass vanligt förekommande allvarliga kränkningar är. Alarmerande uppgifter av typen ”var fjärde kvinna utsätts för sexuella kränkningar” är måhända kraftigt överdrivna?

En annan brist är att, trots den låga svarsfrekvensen (34 % anställda, 32 % studenter) ingen bortfallsanalys gjorts. [10]Den kvalitativa delen av undersökningen har specifikt inriktats mot personer som är intresserade av frågorna och sådana som har egna erfarenheter av dessa. Enkäten har skickats till samtliga via e-post.

Är detta med sexuella trakasserier då ett jämställdhetsproblem? Skillnaden mellan kvinnor och män är ju påtaglig. Betydligt fler kvinnor än män anser sig ha blivit utsatta. Ett intressant undantag finns: ”Det var således nästan dubbelt så vanligt bland manliga anställda och doktorander, jämfört med kvinnliga, att en doktorand eller student uppgavs vara förövare.”[11] (Observera att den som pekas ut genomgående benämns som ”förövare” oavsett om det handlar om en person som tittat lite för närgånget eller en våldtäktsman.) Detta kan troligtvis åtminstone delvis kunna förklaras av mäns evolutionärt utvecklade tendens att överskatta sin egen attraktionskraft och kvinnors likaledes evolutionärt utvecklade försiktighet när det gäller sexuella relationer, även om jämställdhetsaspekten inte ska negligeras. Kanske är det därför som sexuella inviter för män uppfattas som mindre påträngande än för kvinnor?

Låt mig avslutningsvis spekulera i vad som skulle känneteckna en värld helt fri från sexuella trakasserier så som dessa definieras i detta sammanhang. Skulle vi någonsin våga visa sexuellt intresse för någon vi är intresserade av, våga oss på ett närmande, våga ge en komplimang, våga föreslå en dejt? Risken finns ju att sådana handlingar tas illa upp eller att vi missbedömt situationen. Och vem vill betraktas som förövare?

I alla sammanhang där människor kommer samman, inom yrkeslivet, privat eller i föreningar av olika slag finns naturligtvis möjligheten att det uppstår tycken och erotiska spänningar. Att det i ett sådant läge händer att man gör ett närmande mot någon man är attraherad av är bara naturligt. Det är helt enkelt så vi är funtade. Jag tror därför inte att det är möjligt med en värld helt fri från sexuella trakasserier så som begreppet används här. Jag anser inte ens att en sådan värld är önskvärd.

Jag vill med denna text inte hävda att allvarliga sexuella trakasserier inte förekommer eller endast förekommer i ringa omfattning. Jag menar endast att det av Tellus-rapporten är svårt att dra några generella slutsatser om problemets vidd.

Lotta Knutsson Bråkenhielm, TD i religionsfilosofi

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

[1] https://lu.se/artikel/lunds-universitet-satsar-pa-specialteam-att-forebygga-sexuella-trakasserier

[2] Sid 8-9 i rapporten

[3] Två separata undersökningar har genomförts, en för anställda och doktorander, en för studenter.

[4] Tellus-projektet handlar även om olika typer av kränkande särbehandling men jag koncentrerar mig här på sexuella trakasserier då detta även varit fokus i projektet.

[5] Sid 9

[6] Se t.ex. sid 35-36.

[7] Sid 9-10

[8] Se t.ex. sid 53.

[9] Sid 17

[10] Man brukar säga att minst 50 % krävs, men helst två tredjedelar.

[11] Sid 31