Vi har fått en narcissistisk kultur som inte kan acceptera någon som helst ojämlikhet, inte heller den mellan lärare och elev, skriver professor emerita Inger Enkvist i en krönika om den svenska lärarutbildningen exklusivt för Academic Rights Watch.

Svensk lärarutbildning behöver reformeras. Det är dock uppenbart att såväl politiker som forskare/lärare i utbildningsvetenskap helst vill undvika att ge sig in på ett så komplicerat område. Det är komplicerat eftersom det finns lärarutbildning vid praktiskt taget alla lärosäten och de har rätt att utforma utbildningen på lite olika sätt inom en gemensam ram. Lärarutbildning omfattar också flera helt olika lärargrupper. Den är ofta avgörande för ekonomin på mindre högskolor. Dessutom är lärarutbildningens innehåll delvis politiskt motiverad. Politiker, forskare/lärare och administratörer har olika skäl att inte ta itu med någon reform, men frågan är om status quo är bra för landets framtid, lärarkåren, föräldrarna och eleverna.

Vi vet av siffror från Statistiska centralbyrån att de duktigaste gymnasieeleverna sällan söker till lärarutbildning. Att studenter som har svårt att komma in på andra utbildningar söker lärarutbildning som försäkring. Att många avbryter studierna. Att 40000 lärarutbildade personer i arbetsför ålder har lämnat skolan för andra arbetsplatser. En prognos från 2019 säger att Sverige kommer att sakna 45000 lärare år 2031, om inget radikalt görs. Vi får rapporter i pressen om allt lägre resultat för svaga elevgrupper, våld i skolsituationer och anlagda skolbränder. Att förbättra respekten för utbildningssystemet borde därför vara en politisk prioritet. Lärarutbildningen är visserligen bara en del av skolans problem, men om inte lärarna väljs ut, utbildas och behandlas bättre, kan utbildningssystemet i sin helhet inte ryckas upp. Gissningsvis skulle dagens lärarutbildning inte överlevt om det inte vore en monopolverksamhet, som bygger på att blivande lärare måste gå utbildningen och skattebetalarna måste betala skatt. En eventuell reform försvåras samtidigt av aktuella kulturtrender som inte värderar kunskap.

Lärarutbildningarna, den numerärt största utbildningen vid svenska högskolor, är en av flera professionsutbildningar som haft svårt att passa in i den akademiska ramen. Den ska ge både akademisk och praktisk kunskap och har svårigheter med båda. Vi fokuserar här på den pedagogiska akademiska utbildningen och där uppstår en paradox. Å ena sidan får studenterna arbeta mycket själva och i grupp men å andra sidan finns det föga valmöjlighet när det gäller den övergripande inriktningen. Man hör praktiskt taget aldrig i samband med lärarutbildning de två honnörsbegreppen för akademisk utbildning som är kopplade till frihet, nämligen lärares rätt att undervisa som de anser bäst och elevers och studenter rätt att välja vad de vill studera, friheter som brukar benämnas med sina tyska namn Lehr- und Lernfreiheit. De två typerna av frihet innebär bland annat att utbildningar kan förbättra sig själva. Om Lehr- und Lernfreihet rådde i svensk lärarutbildning, skulle vissa lärarhögskolor kunna ha en utmärkt kvalitet och studenter skulle kunna söka dit. Nu är likheten mellan de olika lärarutbildningarna mer slående än skillnaderna.

I Sverige har debattörerna i pressen främst talat om friskolornas ekonomi och inte om de betydligt högre statsutgifterna för en lärarutbildning som inte fungerar så bra som vi skulle önska. Jag har nyligen studerat varför Sverige bör genomföra en lärarreform, från vilka andra länder vi kan hämta goda idéer och hur en sådan reform kan utformas. [i] Syftet är att förbättra de blivande lärarnas förberedelse inför yrkesutövandet, skapa förtroende hos allmänheten för lärarutbildningen och förbättra rekryteringen. I det följande ges först ett ramförslag till reform och sedan följer ett försök att beskriva varför det finns en sådan tröghet, när det gäller att ta itu med en reform.

Reform av lärarutbildningen

Framstegen i det moderna samhället bygger på arbetsdelning och förtroende. Vi litar på att andra kan sin uppgift och utför den väl. När det gäller lärare, vill föräldrar inte behöva kontrollera att varje enskild lärare kan sitt ämne utan vill kunna lita på att lärarutbildningarna utför den kvalitetskontrollen. Tillgång till goda lärare har ett samband inte bara med lärarutbildningen utan också med arbetsmiljön i skolan i vid bemärkelse och med respekten för kunskap i samhället. Länder som betonar utbildningens värde får många sökande till lärarutbildning och kan gör ett urval, och deras lärare stannar kvar i skolan.

 Erfarenheter från andra länder tyder på att det är attraktivt för blivande lärare att genast komma in i en skolmiljö och att lära sig av erfarna lärare. Universitetsförlagd lärarutbildning har svårigheter i de flesta länder och kritiseras för att vara alltför teoretisk och ibland också alltför politisk. I Sverige har universitetsförlagd lärarutbildning kritiserats sedan den startades på 1960- och 1970-talen för att vara just alltför teoretiskt och politiskt präglad. I stark förkortning är mina förslag:

• Jag föreslår till att börja med en förstärkning av ämneskunskaperna för ett par kategorier lärare. På längre sikt bör lärarnas ämneskunskaper höjas ännu mer, eftersom lärare idag måste vara beredda att försvara kunskap mot både likgiltighet och ifrågasättande från elever och föräldrar.
• Alla blivande lärare bör göra ett inträdesprov till den praktiskt pedagogiska utbildningen, och detta bör omfatta svenska språket, engelska och matematik. Provet kan vara olika svårt för olika inriktningar. Skicklighet i svenska har aldrig varit viktigare än nu, när alla lärare också är lärare i svenska för andraspråkstalare. Engelska behövs för studier i alla ämnen, och viss nivå i matematik behövs bland annat för att förstå statistik.
• Sedan följer ett års pedagogisk praktisk utbildning på en skola med stöd från handledare. Den blivande läraren arbetar halvtid, besöker andra lärares lektioner och läser samtidigt in litteratur om skoljuridik, läroplaner, betygssättning och barn- och ungdomspsykologi. Didaktik ges huvudsakligen praktiskt i samarbete med handledare och andra lärare i ämnet.
• Året avslutas med en skriftlig tentamen i kunskaper i undervisningsämnet samt ett praktiskt undervisningsprov i en av de grupper den lärarstuderande haft under året.
• De blivande lärarna bör få lön under året, vilket stärker rekryteringen.

För ytterligare detaljer hänvisar jag till min bok.

Politisk förhistoria i Sverige

Svensk utbildning har sedan införandet av grundskolan 1962 getts målet att åstadkomma social jämlikhet, och när detta mål står i konflikt med inlärning har inlärningen fått stå tillbaka. Betoning på psykologiskt och socialt omhändertagande har stegvis förstärkts genom lagstiftningen om inkludering. Redan vid införandet av grundskolan påpekade lärarna i realskola och gymnasium att det nya högstadiet gav lägre kunskaper än tidigare skolformer inför gymnasiestudier. Det var alltså inte omsorg om inlärningskvalitet som inspirerade reformen. Inför kommunaliseringen 1990 utlyste Lärarnas riksförbund strejk för att försvara kvaliteten i svensk skola, också det utan framgång.

Staten har alltså delvis omdefinierat vad skolan ska ägna sig åt och vad läraryrket ska vara och har valt att sänka ambitionsnivån när det gäller kunskaper i förhoppningen att uppnå andra och socialt inriktade mål. Detta förfördelar de breda elevgrupper som skulle kunnat dra nytta av en mer kunskapsinriktad skola. Lärarna utbildas till att bli instrument för den valda inriktningen. Nu har emellertid 40000 lärare lämnat skolan. Detta måste tolkas som en kraftfull protest, men det är svårt att avgöra om det är en protest främst mot myndigheternas och elevernas ointresse för kunskap, mot administrativa krav, mot dåligt uppförande hos eleverna, mot rektorerna, mot kommunledningarna eller mot allt detta samtidigt. Lärarna i fråga upplever uppenbarligen att de inte kan utöva sitt yrke på det sätt som de hoppats.

Yngre elevers möjlighet att välja innehåll och studietakt avskaffades i Sverige, när grundskolan infördes. Då försvann alternativ som lantbruks- och lanthushållsskolor, industriskolor, realskolor, praktiska realskolor och flickskolor. Statliga utredningar har sedan 1960-talet redovisat hur svårt det har varit att hålla ihop framför allt högstadiet. En viss valfrihet gavs på 1990-talet i samband med kommunaliseringen då den socialdemokratiska regeringen gav eleverna rätten att välja bland kommunala skolor. När den borgerliga regeringen införde rätten att organisera friskolor, skedde detta inom ramen för samma grundskola och samma läroplan, dvs. att även med friskolor är dagens skolutbud mindre varierat och mindre anpassat till elevernas intresse och förmåga än det som fanns före 1962.

Lärarutbildning och politik

1960-talet var också den tid då bland annat Sverige beslutade att bredda antagningen till universitet. Tiden utmärktes samtidigt av politisk radikalism. Det kom aldrig inte till stånd någon social revolution i västländerna, och radikala ungdomar beslöt i stället följa den italienske marxisten Antonio Gramscis råd att inrikta sig på att erövra makten över samhället inifrån via samhällets institutioner. Universiteten och inte minst lärarutbildningarna var viktiga, eftersom de kunde användas för ideologiproduktion och för att utbilda lärare som i sin tur kunde forma unga sinnen. De universitetsförlagda lärarutbildningarna var dessutom nystartade, och det var relativt lätt att få anställning där. När vi kommer till 1990-talet, har de som en gång var unga avancerat och fått ansvar för anställningar och forskning.

Ett antal nya radikala teorier introducerades i anknytning till den filosofiska riktning som fått namnet postmodernism. Den idé som är mest väsentlig för lärarutbildningen och skolan är att kunskap, vetenskap och sanning ifrågasätts. Detta innebär en totalomvändning av tidigare sätt att se på utbildning och misstänkliggör hela utbildningssystemet. Den mest inflytelserike teoretikern är fransmannen Michel Foucault vars viktigaste teori är att samhällslivet ska förstås som strid om makt och att kunskap ska förstås som instrument för maktutövning. Från marxismens betoning på förtryck i den ekonomiska sfären flyttas idén vidare till det kulturella och sociala området.[ii] Foucaults lärjungar vill inte använda skolan för ”skolkunskaper” utan för att lära eleverna att samhället består av maktstrukturer. Här uppstår egendomligheten att en lära som nedvärderar kunskap predikas av professorer i kurser och böcker och speciellt i lärarutbildning.[iii]

Västvärldens enastående utveckling är byggd på respekt för vetenskap, kunskap och sanning, men detta ses alltså inte som beundransvärt utan som ett uttryck för förtryck. Om vi inte längre räknar med att sanning finns, kan varken utbildning, administration, nyhetsförmedling eller rättsväsende fungera. Det är en teori som undergräver samhället. Om ingen sanning finns, har lärare inte längre någon säker kunskap att lära ut till den unga generationen. Fokus kan glida över från elevernas inlärning till eleverna som personer, vilket i Sverige kan ses som en fortsättning på den sociala ingenjörskonsten. Med utgångspunkt från marxismens syn på samhället som en arena för konflikt, söker man exempel på skillnad och motsättning mellan eleverna, och diskriminering blir ett centralt begrepp. Den nya teorin ser på ansvarstagande och målinriktade elever utan sympati. Denna inställning avspeglas bland de beviljade forskningsprojekten.[iv] I en ideologiskt präglad miljö har de forskare som inte vill ägna sig åt politiskt korrekta frågor svårt att få finansiering, vilket betyder att deras Lehrfreiheit är begränsad.

Hyperdemokrati bidrar till ointresse för kunskap

Vår tid är paradoxal i den bemärkelsen att det aldrig har funnits så mycket information tillgänglig och samtidigt så lite lust att lära.[v] Problemet för dem som verkligen bryr sig om inlärning är att utbildningssystemet ska ta hand om många som är indifferenta inför kunskap. Till detta kommer att politiker och tjänstemän i offentliga uttalanden inte betonar vikten av utmärkta kunskaper utan att alla är lika mycket värda och har samma rättigheter.

Med ”hyperdemokratisk” brukar man syfta på att begreppen demokrati och jämlikhet överförs från allmän rösträtt och likhet inför lagen till helt andra områden. Vi har fått en narcissistisk kultur som inte kan acceptera någon som helst ojämlikhet, inte heller den mellan lärare och elev.[vi] Egocentrismen har nått tidigare oanade höjder och skapat en motvilja mot auktoriteter som försvårar inlärning. Den syns bland annat i att elever avvisar lärarens instruktioner och hänvisar till rättigheter som inte tillgodosetts.[vii] Den hyperdemokratiska tendensen får till följd att det är klart mindre attraktivt att vara lärare, eftersom det är svårare att leda lektioner och att uppnå goda elevresultat. Det är hyperdemokratiskt att undvika att tala om skicklighet hos elever och lärare och i stället leda in samtalet på rättvisa och inkludering.[viii] Författaren Isaac Asimov menar att den nya devisen skulle kunna formuleras som att ”min okunnighet är precis lika mycket värd som din kunskap”.[ix]

Det hyperdemokratiska synsättet är nu allmänt förekommande i dagens västerländska, liberala och demokratiska länder. På utbildningsområdet leder det till att utbildningar och yrken ska ”öppnas” för fler. Man bekymrar sig mindre för om personer kan genomföra en utbildning eller klarar yrkets krav. Att begära förkunskaper och kräva avklarade examina ses som elitism och som att sätta upp rekryteringshinder. Länder med hyperdemokratiska tendenser riskerar emellertid kvaliteten i samhällslivet. Om de som väljs ut för lärarutbildning inte har en god egen kunskapsnivå och är lämpliga för yrket, kommer undervisningen inte att utföras på ett ansvarfullt och effektivt sätt, och det uppstår en förtroendekris.

Det hyperdemokratiska perspektivet underblåser förakt för lärare och kunskap genom till synes obetydliga drag. Elever och studenter får utvärdera sina lärare och lär sig så att tänka att det är normalt att icke-experter utvärderar experter. När elever och studenter kan skicka e-brev till lärare med triviala frågor, lär de sig att inte respektera experternas tid. När elever och studenter sätts att hålla föredrag och redovisningar om ämnen som de bara studerat eller ”forskat om” under begränsad tid kan de få intrycket att de nästan är experter själva.

Den hyperdemokratiska idén har fått västvärlden att byta fokus också när det gäller den politiska demokratin. Från idealet att välinformerade medborgare väljer de företrädare som bäst kan omsätta deras samhällssyn i praktiska beslut har man gått till att väljare tänks rösta på politiker som representerar en grupp som de identifierar sig med. I kraft av sin representativitet tänks de valda kunna fatta beslut i helt olika ärenden. Risken finns att de valda är inkompetenta men inte förstår det, dvs att de inte har någon ”metakompetens”.[x] Det har påpekats att framgångsrika företag inte fattar beslut genom att låta alla anställda rösta om viktiga beslut.[xi] Hyperdemokratin kan trots sitt namn dra utvecklingen från demokrati mot anarki och på det sättet på sikt bidra till de demokratiska staternas undergång.

Avslutningsvis är det dags att svensk utbildning bryter med de hyperdemokratiska attityder som tillspetsat hävdar att ”min okunnighet är precis lika mycket värd som din kunskap”. Vi behöver locka lämpliga personer att bli lärare, vi behöver erbjuda dem en lärarutbildning inriktad på kunskap och en arbetsmiljö där de får koncentrera sig på undervisning och får glädjen att se resultat hos sina elever.

Inger Enkvist

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

[i] Enkvist, Inger, 2020, Ny lärarutbildning nu! Stockholm: Dialogos.

[ii] Pluckrose, Helen – Lindsey, James, 2020, Cynical Theories. How Universities Made Everything about Race, Gender, and Identity. London: Swift.

[iii] Ferraris, Maurizio, 2014, Manifest för en ny realism. Göteborg: Daidalos. s. 48, 53-55.

[iv] Broady, Donald et al., 2011, Inventering av svensk utbildningsvetenskaplig forskning. Vetenskapsrådets skriftserie nr. 2.

[v] Nichols, Tom, 2017, The Death of Expertise. The Campaign Against Established Knowledge and Why it Matters. Oxford: Oxford University Press.

[vi] Nichols s. xvi.

[vii] Nichols s. xvi.

[viii] Eyal, Gil, 2019, The crisis of expertise. Cambridge: Polity. s. 4.

[ix] Citerat efter Nichols. s. 1.

[x] Nichols s. 212.

[xi] Nichols s. 226.