Könsmedveten pedagogik förutsätter en medvetenhet om vilka skillnader som faktiskt finns mellan kvinnor och män (på gruppnivå) samt vilka av dessa som kan vara relevanta i den akademiska verksamheten, skriver Lotta Knutsson Bråkenhielm.

Jag är på sommarkonferens i Oxford. Temat för konferensen är ”Persons and their Brains”, och vi får lyssna till en mängd intressanta föreläsningar inom ämnen som filosofi, teologi och neurovetenskap.[1] I den avslutande paneldiskussionen deltar de flesta av föredragshållarna: ett antal brittiska män i 70-årsåldern och en kvinna något tiotal år yngre, samtliga av hög akademisk rang. Jag minns inte hur rubriken löd för detta samtal men den ene efter den andre av männen ger långa välformulerade inlägg. Plötsligt vänder sig en av dessa, en ansedd filosof, till kvinnan som hittills inte yttrat sig: ”Det är ju mest vi män som pratar, men vad säger den enda kvinnan i sällskapet?” Hans avsikt var alls inte att vara nedlåtande, ändå minns jag att jag tyckte det var väldigt ofinkänsligt att så tydligt poängtera hennes kön och tystnad. (Hon visade sig dock ha mycket klokt att säga tack och lov.) Om man vill bjuda in någon att yttra sig i ett samtal är det, menar jag, mer respektfullt att tilltala denna person som individ och inte som representant för ett kön. Han kunde ha sagt: ”Du Mary (eller vad hon nu hette) som har bedrivit forskning inom området XXX, vilka är dina reflektioner? Delar du NNs uppfattning om att…?”

Är det så att kvinnor inom akademin generellt är tystare och mer tillbakadragna samtidigt som män dominerar och får mer uppmärksamhet? Ja, det finns studier som tyder på det:

Generella resultat från svenska studier om kön i undervisning visar att män talar mer än kvinnor, mäns frågor följs oftare upp, män försöker avbryta och lyckas avbryta oftare än kvinnor, män stöds oftare i sina anföranden av både manliga och kvinnliga lärare.[2]

Om detta fortfarande stämmer (uppgiften ovan är från 2004), finns förstås en risk att kvinnliga studenter redan från början hamnar på efterkälken och därför till exempel inte söker till forskarutbildningen i lika hög utsträckning som män trots att de är väl så kvalificerade. Här föreligger i så fall ett jämställdhetsproblem.

Ett mer respektfullt sätt än ovan nämnde Oxfordfilosofs ger Paul Milgrom, 2020 års nobelpristagare i ekonomi, uttryck för. I ”Snillen spekulerar”, SVTs rundabordssamtal med årets nobelpristagare (detta år dock via länkar till pristagarna utspridda i världen), kommer samtalet in på frågor om jämställdhet: finns det en risk att kvinnor i den högre forskningen missgynnas på grund av sitt kön?[3] Milgrom berättar då att de manliga studenterna på hans kurser under många år uppnått bättre resultat än de kvinnliga, och han beslöt sig därför för att aktivt arbeta för att uppmuntra kvinnorna. Han hade lagt märke till att de kvinnliga studenterna på hans seminarier var mer tystlåtna än sina manliga medstudenter och att detta skulle kunna vara en förklaring till att de presterade sämre. Han ändrade därför på seminariereglerna så att efter varje presentation ordet fördelas i tur och ordning till samtliga deltagare, vilket (förstås) ledde till att samtliga deltagare blev mer aktiva. En annan sak han lagt märke till var att kvinnorna också var mindre benägna att be om hjälp när de behövde. Milgrom utökade då möjligheterna att få hjälp för alla studenter. Medvetenheten om kvinnornas underläge ledde således till bättre resultat – kvinnorna vågade yttra sig mer, be om handledning osv, och uppnådde därmed bättre resultat – utan att deras könstillhörighet uttryckligen hade behövt uppmärksammas.

Ett helt annat grepp om frågan möter jag i det lilla häftet Könsmedveten pedagogik. Konkreta tips och övningar för lärare.[4] Där fokuseras helt på kön: ”kön har betydelse för lärande, kunskap och undervisning” är utgångspunkten, ett axiom om man så vill. Ingenstans förklaras dock hur detta har betydelse, till exempel hur kvinnor respektive män beter sig, vari olikheterna består. Det enda som slås fast är att man måste ha ”ett könsmedvetet förhållningssätt till lärande och undervisning”. Problemet med ett sådant förhållningssätt, menar jag, är dock att det föreligger en stor risk för att en dikotomistisk könsessentialism etableras, något jag gissar att man vill undvika, och att man inte lägger märke till alla andra relevanta skillnader som finns mellan människor eller grupper av människor. Ett råd som ges är t.ex. att se till att arbetsfördelningen mellan kvinnor och män, inte mellan olika individer, blir jämn. (En enda pratsam kvinna och en enda pratsam man i en grupp studenter gör att målet jämn könsfördelning av talartid uppnås, men frågan är om detta är en idealisk seminariesituation.)

Fokus på kön gör också att könsperspektivet förväntas föras in oavsett kursinnehåll, vare sig det är relevant eller inte. Till exempel påpekar författaren att man utifrån genusobservatörernas (se nedan) iakttagelser kan initiera en diskussion om kön. Och kursföreståndaren uppmanas använda kurslitteratur av både kvinnor och män samt att införa ”litteratur med könsperspektiv i kurser där sådan litteratur saknas”, något som riskerar få rent löjeväckande konsekvenser.

En annan kritisk synpunkt jag har är att såväl läraren eller seminarieledaren som studenterna förväntas lägga ner, enligt min mening, orimligt mycket tid på detta könsarbete. Till exempel rekommenderas läraren att tillsammans med gruppen utse särskilda genusobservatörer som ska göra iakttagelser av interaktionen mellan kvinnor och män och därmed fungera som gruppens ”könsmedvetande”, ett uppdrag som ska cirkulera mellan studenterna. Läraren uppmanas också att redan efter ett par undervisningstillfällen göra en ”klimatenkät” där studenterna ska instämma eller inte instämma i påståenden som ”Killarna får mer bekräftelse än tjejerna under seminarierna”[5] (observera det gymnasialt inställsamma ordvalet).

För säkerhets skull förbereds den som aktivt vill arbeta med könsmedveten pedagogik på att denna strävan kommer att stöta på motstånd. ”Här är det viktigt hur du förstår de reaktioner som väcks”, påpekas med emfas.  Att det skulle kunna handla om befogad, väl underbyggd kritik, förefaller uteslutet.

Sammanfattningsvis menar jag ändå att någon form av ”könsmedvetenhet” hos akademins lärare och institutionsledningar är önskvärd. En sådan medvetenhet förutsätter dock en medvetenhet om vilka skillnader som faktiskt finns mellan kvinnor och män (på gruppnivå) samt vilka av dessa som kan vara relevanta i den akademiska verksamheten. Till exempel kan det faktum att kvinnor generellt är något mindre självsäkra än män innebära att de kan behöva lite mer stöd, uppmuntran och uppmärksamhet; detta förutsatt att hänsyn tas till individen: alla kvinnor är inte tillbakadragna och det finns många tystlåtna män.

Att uttryckligen poängtera kön, såsom Oxfordfilosofen gjorde, eller genom att kursledaren till exempel bestämmer sig för att ge ordet varannan gång till respektive kön eller ber studenterna ”klocka” kvinnors respektive mäns talartid, anser jag dock vara kontraproduktivt. Viktigt således att vara medveten om könstillhörighetens betydelse – utan att för den skull skapa onödig uppmärksamhet! Eller som Emmanuelle Charpentier, 2020 års nobelpristagare i kemi, uttrycker det: ”Som kvinnlig forskare är man först och främst forskare.”

Lotta Knutsson Bråkenhielm, teologie doktor

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

[1] Ian Ramsey Center 2012: https://philevents.org/event/show/881

[2] Citat ur Fredrik Bondestams Könsmedveten pedagogik för universitets- och högskolelärare, från 2004, hämtat ur häftet Könsmedveten pedagogik, se nedan. Bondestam är föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.

[3] https://www.svtplay.se/video/29409040/nobel-2020-snillen-spekulerar/nobel-2020-snillen-spekulerar-avsnitt-1

[4] Av Gunilla Carstensen 2006, utgivet av Avdelningen för utveckling av pedagogik och interaktivt lärande vid Uppsala universitet: https://uadm.uu.se/digitalAssets/131/a_131264-f_konsmedvetenpedagogik_090820.pdf

[5] I rättvisans namn vill jag påpeka att även motsatt påstående finns med: ”Tjejerna får mer bekräftelse än killarna under seminarierna.”