Academic Rights Watch fortsätter här traditionen att publicera sommarkrönikor av betydande svenska och nordiska intellektuella skrivna exklusivt för ARW. Först ut är professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria Svante Nordin.

Ett sätt att se på forskning är att mena att den finns för att främja det goda. Detta goda kan vara hälsa och välstånd. Men det kan också vara demokrati, jämställdhet, jämlikhet, mångkulturalism och annat.

Ett annat sätt att se på forskning är att hävda att den bör söka sanningen oavsett följderna. Den svenske filosofen Benjamin Höijer är berömd för att ha sagt: ”Sök sanningen! Och om den för dig till helvetets portar så klappa på!”

Vilket är det rätta? Finns det en konflikt mellan sanningssökande och vilja att åstadkomma det goda? Bör forskningen, som man ibland uttryckt det när det gäller nyhetsrapportering, vara konsekvensneutral? Eller bör man mörka sanningar som inte passar in och som kan ha negativa konsekvenser om de publiceras?

Frågan har inget enkelt svar. Naturligtvis kan man alltid tänka ut exempel på forskningsresultat som det av en eller annan anledning vore olämpligt (och kanske för forskaren oklokt) att ge offentlighet.  Men det kan inte vara tillräckligt att någon kan ta anstöt, att någon kan bli upprörd, att någon kan bli indignerad.

Målsättnings- och värdegrundsdokument som fylls med sådana floskler som för tillfället är mest i svang kan förefalla harmlösa. Men de trubbar av intellektet, omdömet, urskillningsförmågan, den moraliska (för att inte tala om stilistiska) känsligheten. Floskler är nästan definitionsmässigt ädla och rättänkande. Men är det därför tillrådligt att titt och tätt vid varje tillfälle ge uttryck för dem?

Förr i världen lade man vadd mellan ytter- och innerfönster om vintrarna för att stänga kylan ute. Det var utan tvivel välbetänkt. Men det skapade alltid en festlig stämning om vårarna när innerfönstren kunde tas bort. Det är ett återkommande inslag i verk av August Strindberg hur detta äger rum.

Visst, Strindberg var en obehaglig typ. När han satt och kurade i Lund och skrev Inferno och Påsk vände sig alla emot honom. Han var galen, vidskeplig, ovetenskaplig, reaktionär och samhällsfarlig. Allt detta var sant. Men mitt bland detta fanns också något befriande. Strindberg försökte säga sanningen så som han såg den. Han såg ofta fel, det är riktigt. Men ibland såg han rätt där andra inte såg någonting alls. Hans sanningar var alltid oförsynta, ofta direkt otrevliga, stötande, riskabla. Men det hade kanske ändå ett värde att han fick komma till tals, även om hans pjäser ofta blev liggande ospelade.

Strindberg var ingen vetenskapsman (annat än i egna ögon). Men det finns analoga saker som kan sägas om vetenskapen. Man får inte föreställa sig att all vetenskap består av orubbliga sanningar som är omöjliga att ifrågasätta. Tvärtom kan vetenskapliga sanningar nästa alltid diskuteras, ställas mot alternativ, utsättas för argument. Vägen till insikt är ofta krokig.

En vän och trätobroder till Strindberg under lundatiden var Bengt Lidforss. Han var en mycket kontroversiell figur i det akademiska Lund vid sekelskiftet 1900. Rasbiolog med antisemitiska fördomar var han också framstående botanikforskare, darwinist, kristendomskritiker och socialdemokrat. Det sistnämnda när socialdemokraterna med viss rätt sågs som farliga populister som var ute för att förstöra samhället och den bestående politiska ordningen. Lidforss motståndare, bland dem biskopen Gottfrid Billing, som var prokansler i Lund, ville ha bort Lidforss. Kring hans professorsutnämningar och andra akademiska befordringar stod heta strider.

Bör man idag i efterhandsperspektiv säga att det hade varit bäst om en så chockerande figur som Lidforss aldrig hade fått tillträde till ett svenskt universitet? Det är svårt att numera  tänka sig någon motsvarighet. Bör man beklaga den akademiska frihet som rådde för 110 år sedan som hindrade Billing och andra inflytelserika personer att nå sina mål?

Jag tror trots allt inte det. Jag har själv varit beslutsam när det gällt att ge en riktig (och obehaglig) bild av Lidforss rasföreställningar. Att han var långt ifrån progressiv i kvinnofrågor är välkänt. Hans socialism och kristendomskritik var med hans egen tids mått mätt motsatsen till politiskt korrekta. Varför borde man inte ha gjort sig av med honom precis som Billing eftersträvade?

Eller bör man tvärtom säga att akademisk frihet har sitt värde trots att konsekvenserna ibland kan bli att personer som är skickliga forskare och briljanta debattörer får göra sig gällande inom universitetsvärlden trots att alla rättänkande människor måste ogilla dem? Kanske moralisk panik inte alltid är det bästa sättet att reagera? Tänk om…

Svante Nordin