Ingen av de granskade skolböckerna i samhällskunskap tog hänsyn till den allmänt omfattade synen inom nationalekonomin utan osynliggjorde de framsteg som inte kunde knytas till socialdemokraterna. Det skriver professor emerita Inger Enkvist i sin sommarkrönika för Academic Rights Watch.
Jag vill i den här texten väcka frågan vem som har ansvar för vad som står i läroböcker och framför allt vilket ansvar universitetslärare har för att läroböcker innehåller påståenden som överensstämmer med kända fakta. Är universitetslärare likgiltiga inför fakta? Var går gränsen mellan likgiltighet och aktivism? Upprördheten under de senaste åren över fake news i pressen har varit stor, men jag vill här peka på något som är värre, nämligen att fel förekommer i läroböcker när det gäller centrala samhällsområden.
Vi vill tro att våra läroböcker är att lita på och att ideologiskt vinklade läroböcker enbart förekommer i auktoritära stater. Tror man det, är det en ögonöppnare att läsa svensk-chilenaren och ekonomhistorikern Mauricio Rojas. Han vaknade själv upp inför problemet när hans dotter gick i 9:an och kom hem med en uppgift som gjorde att Rojas tittade närmare på hennes lärobok SO Direkt Geografi 3 från Bonniers förlag. Uppgiften gällde just hans eget område, svensk ekonomisk historia. Enligt den allmänt omfattade synen inom nationalekonomin har Sveriges utveckling berott på faktorer som rättsstat, personlig frihet, äganderätt, kontrakts- och näringsfrihet, informella umgängesregler och marknadsekonomi. I dotterns lärobok angavs däremot arbetarrörelsens framgångar som förklaring till Sveriges nuvarande välstånd. Rojas gav dottern att läsa Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia, och dottern kände sig då grundlurad av skolans lärobok. Det var bara inte fråga om snedvridning utan om en totalt falsk bild.
Rojas beslöt sig för att genomföra en granskning av läroböcker i samhällskunskap från Bonniers, Liber och Natur och Kultur, tre förlag som normalt inte misstänks för politisk indoktrinering. I (S)kolan. Om politisk snedvridning i grundskolans läroböcker, 2007, konstaterade Rojas att han inte fann någon större skillnad mellan böcker från olika förlag eller mellan olika författare utan att samtliga granskade böcker osynliggjorde de framsteg som inte kunde knytas till socialdemokraterna. Han jämför i sin granskning vad nationalekonomer säger och vad läroböckerna påstår, och det är helt olika saker.
De granskade böckerna bryter på ett flagrant sätt mot skollagens och läroplanens krav på saklighet och allsidighet. De saknar förankring i vetenskaplig litteratur, som Rojas uttrycker saken. Dessutom ges även när det gäller förhållanden i andra länder en snedvriden bild av orsaker till fattigdom, en bild som Rojas känner igen från den nymarxistiska beroendeteorin som var i ropet på 1960- och 1970-talen men nu är helt avvisad i fackkretsar.
Rojas jämför också med socialdemokraternas eget partimaterial, och han ser att socialdemokraterna har velat skriva historien så att partiet får äran för den goda utvecklingen. Det anmärkningsvärda är de undersökta läroboksförfattarna och förlagen har fört den versionen vidare oförändrad. Att beroendeteorin lever kvar i svenska läromedel framstår för honom som absurt. Hans sammanfattning är att läroböckerna sviker det demokratiska idealet som förutsätter att medborgarna kan basera sina beslut på pålitlig kunskap.
Problemet gäller inte bara läroböcker för grundskolan. Rojas anknyter till rapporten Välkommen till Sverige, 2006, av Patrik Andersson och medarbetare. Han erinrar sig innehållet i de läroböcker han själv sattes att studera när han som flykting skulle lära sig svenska, och han ser att inget har ändrats. Böckerna förmedlar en enkel saga om Sverige. Landet var eländigt och fattigt, och orättvisor rådde. Så kom arbetarrörelsen med välfärd och rättvisa. Man nämner inte det liberala systemskifte som ägde rum på 1800-talets mitt eller det nära samarbete som förekommit mellan arbetsgivare och arbetstagare och mellan stora företag och den socialdemokratiska staten under 1900-talet. Enlig läroböckerna är det inte reformer och förhandling utan klasskamp som byggt det moderna Sverige. Genom att den felaktiga framställningen finns både i läroböcker för grundskolan och för invandrarundervisningen når den hela befolkningen.
Jag har inte förrän nyligen fått kännedom om Rojas undersökning och menar att man kan tala om flera skandaler. Den första är indoktrineringen i sig. Det heter att grundskolan ska ge kunskaper för att kunna utöva medborgarskap, men hur ska man det om man inte har korrekt information? Den andra skandalen är att den här undersökningen har varit publicerad i runt 15 år och lanserades tillsammans med en DN-artikel. Det är ingen omfattande undersökning men resultatet är så anslående att ansvariga myndigheter borde gått vidare med ämnet. Den uppmärksammades bara genom en kort kommentar i Aftonbladet och avfärdades där som propaganda från en borgerlig politiker utgiven av ett borgerligt förlag. Varför har inget mer hörts från journalister, politiker eller nationalekonomer? Oavsett politisk inställning måste väl alla tycka att ämnet är extremt viktigt? Vilken version har undervisats vid universiteten för blivande lärare? Nationalekonomernas eller socialdemokraternas? Är det möjligt att lärare har lärt sig en sak vid universiteten och ändå glatt lär ut en rakt motsatt beskrivning till sina egna elever?
När alla grundskoleelever och invandrare serveras en falsk bild av svensk historia är greppet på befolkningen totalt och sveket enormt. Vi ställer personer till svars som rånar banker, men snedvridna läromedel åstadkommer en ännu större skada på samhället. Kan vi lita på lärarutbildningar som utbildar samhällskunskapslärare som utan att blinka använder läroböcker som innehåller felaktigheter på centrala områden? Vilket ansvar har nationalekonomi som universitetsämne? Vi har skolplikt i Sverige, och det krävs att föräldrar sänder sina barn till skolan. Kan föräldrar nu utkräva ansvar av de många kommuner som har köpt in böcker med propagandistiskt material? Var finns de uppföljningar till Rojas undersökning som man skulle kunna ha väntat sig? Sverige avskaffade läromedelsgranskning 1991. Nu förmodas 290 kommuner och deras lärare själva kunna ansvara för att läroböckerna är sakliga och opartiska. Hur kan ansvar utkrävas, när de som brustit är så många?
Vad ska vi kalla det som har avslöjats i undersökningen? Det mildaste uttryck som kan användas är likgiltighet inför fakta. Ett annat är aktivism, och det rör sig om en aktivism som förekommit så länge att de flesta inte ser den. En hårdare term, som svenskar säkert inte vill använda om sitt eget land, är intellektuell korruption.
Inger Enkvist
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦