Alla egenskaper som nyss kännetecknade de välutbildade och priviligierade – förmågan att ge och ta provokationer, ärlighet som ger förtroende, frigjord och glad sexualitet, att muntert tänka själv istället för att nervöst hålla överheten i hand, och inte minst ett brinnande intresse för politik – tycks nu höra hemma bland vanligt folk, konstaterar sociologen Göran Adamson i veckans sommarkrönika.

”Jaha, pratar ni politik nåt däruppe på femte våningen då?” Jag var på jobbet och Jonas, högskolans krögare, hade kommit fram till mig. ”Eeh, nej”, sa jag, själv förvånad. ”Det gör vi nog inte”. ”Nähä!” sa Jonas och såg glad ut. ”Gör ni det härnere i köket då”, frågade jag klentroget. ”Jamen! Hela tiden!” ”Jaha, jaså? Vad pratar ni om då?” ”Tjejerna pratar om sexuella trakasserier!” ”Oj då! Vad tycker de om det då?” ”Inte tillräckligt!” sa Jonas. ”Inte tillräckligt!” ”Jaha, haha..”, svarade jag förvirrat. ”Men jag tycker ju om att prata om politik, då kanske jag kan jobba här nere i köket?” ”Inga problem. Vi kan nog stoppa in dig nånstans. Du kan vara tvåa i disken, börja på måndag.”

Jag vandrade bort mot hissen, men Jonas hade fått mig att tänka. Hur var det nu? Folket har inget intresse av politik, sägs det. Men det har de visst, åtminstone enligt Jonas. Men uppe hos oss på vån. 5 var det däremot ganska tyst. Varför då? För att vi alla tyckte samma sak. Vi hade löst politikens ekvation och svaret hette ”identitetspolitik”. Jonas och hans glada gäng i köket visste däremot inte så mycket. Det var därför de tjattrade så förfärligt utan att verka komma någonvart.

De intellektuellas vida vyer och lärdom har gett dem en känsla för ironi och sarkasm. Folket däremot är krumt och lättretligt och tar sig på för stort allvar. Fast inte hos oss. Här verkade det vara Jonas och hans personal som hade roligt och drev med sig själva. En homosexuell polack fick sig med jämna mellanrum en släng av sleven, och alla andra också. Men det konstiga var att alla verkade trivas. Kanske för att de var ärliga mot varandra, vad vet jag? Var vi akademiker alltid uppriktiga, eller satt vi uppnålade på våra stolar som i ett Bergmandrama? Och var det verkligen de i köket därnere som var borgerligt insnörpta och vi akademiker som frigjort oss sexuellt? Eller hade den politiska buteljen ställts på huvudet? Frågorna kom sättande som ett kavalleri. Om humor och kronjuvelen självironi är ett mått på intelligens – vad sa det då om Jonas och hans personal, och vad i hela världen sa det om oss? Var det kocken som skulle föreläsa och vi som skulle skala potatis?

Det bästa sättet att undersöka sanningshalten i något är att förlöjliga det riktigt ordentligt, och sen studera reaktionerna. Sanningen tål nämligen att förlöjligas, den blir rentav uppfriskad när den blir utsatt för ironiska påhopp. Det som inte tål satir är falskt.

Citatet kom från den tyske filosofen Peter Sloterdijk. Det gjorde mig orolig. Innebar det att alla därnere som var föremål för Jonass gamängaktiga lustigheter talade sanning eftersom de stod pall, medan allt bräckligt som vi häruppe ömt tog under våra akademiska vingar var manipulativt och, som Sloterdijk påstod, ”falskt”? Var alla dessa tårar, all denna ”diskriminering” och ”kränkthet” i själva verket ett kolossalt bedrägeri? Var det inte självaste Friedrich Nietzsche som satt där och trummade med fingrarna?

Jag har läst att medan folket går i flock är de intellektuella individualister. Men det kan inte stämma. Att vi häruppe skuldra vid skuldra bara ägnade oss åt att exekvera teknikaliteter och putsa på vår multikulturella utopi berodde på att vi lämnat den politiska förvirringen bakom oss. De säger individualism – vi säger handlingsförlamning. Att diskutera är obehagligt, och egentligen bara fascism med lösa skott.

Folket följer ledaren som en skock får. De intellektuella behöver ingen ledare. De leder sig själva. Men det bekymrade mig att Jonas talade utan klangbotten. Han saknade värdegrund. Inte som vi autonoma akademiker, som hela tiden fick vårt oberoende sanktionerat av ”mångfald”, ”anti-rasism”, ”intersektionalitet”, ”normkritik”, ”genusteori” och allt vad det nu hette. När det kom en konsult för att informera om multikulturalismens välsignelse var det ett buffande och skuffande runt anmälningslistorna, och de lyckliga få berättade i veckor om gemenskapen under extasen.

De intellektuella utmanar hela tiden allmänt hållna värderingar för sakens egen skull. Folket blickar nervöst mot golvet och håller sig till traditionen. Fast det gäller ju bara tills vi fått korn på evigheten. Väl där är det snarare de där nere som hela tiden vill ställa till det, medan vi häruppe vet att rå om traditionen – utan att ens för ett ögonblick tappa tron på vår egen bedårande radikalism.

De intellektuella är glada och lättsamma, något de fått av sin kunskap och sitt egensinne. Folket är oroligt och disharmoniskt, en följd av deras enfald och osjälvständighet. Men Jonas var ju både glad och lättsam. Han måste alltså vara akademiker. ”Tjocka mänskor är glada”, sa Tage Danielsson. ”Det var värst vad du var glad. Du måste vara tjock.”

Mot folket står de intellektuella – idag som igår. Men som av en kuriös sammanblandning tycks den politiska rocken kommit på avigan. Alla egenskaper som nyss kännetecknade de välutbildade och priviligierade – förmågan att ge och ta provokationer, ärlighet som ger förtroende, frigjord och glad sexualitet, att muntert tänka själv istället för att nervöst hålla överheten i hand, och inte minst ett brinnande intresse för politik – tycks nu, om vi får tro krögaren Jonas, höra hemma bland vanligt folk. Först frigjorde sig de intellektuella från en förkvävande borgerlighet. Sen kastade de sin hårt tillkämpade självständighet överbord, och har nu ännu en gång lagt sig till med ett batteri av neuroser – vad gäller exempelvis sexualitet och politik – som doftar inte så lite infantil överklass. Värderingar och privilegier tumlar runt i politikens stora centrifug, och historiens musa ler i sin himmel.

Sen i måndags är jag tvåa i disken. Det är omväxlande. Vissa glas är höga och smala, andra är låga och breda. Jag trivs bra i Jonas kök. Jag har ju en intellektuell, lite ironisk läggning. Och jag tycker så mycket om att prata politik.

Göran Adamson

P.S. Jonas heter egentligen något annat.

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦