Liksom grodan som inte märker att vattnet gradvis håller på att hettas upp, kan akademiker avlövas sin frihet ett blad i taget, utan att reagera på vad som händer – tills de en dag kallas till likavillkorshandläggaren för ett värdegrundssamtal.

Friheten är inte gränslös. Även en frihetsförespråkare som John Stuart Mill noterar att friheten kan begränsas om det är nödvändigt för att ”förhindra skada för andra”.[1] Denna skadeprincip är förstås rimlig – om alla ska kunna ha frihet, måste vars och ens frihet ha en gräns som utesluter till exempel våld och hot i syfte att tvinga andra till underkastelse. Men skadeprincipen kan också missbrukas av individer och grupper som vill slippa att bli ifrågasatta och som därför hävdar att andras bruk av yttrandefrihet vållar dem skada. Inte minst förekommer detta nu på svenska universitet och högskolor. Några exempel:

På Konstfack i Stockholm ifrågasatte konstnärskollektivet Brown Island att skolans utställningslokal kallas Vita havet. Kollektivet såg namnet som ett utslag av strukturell rasism och som betecknande för ”osynliga förtryckande och ojämlikhetsskapande strukturer som hemsöker institutioner där vithet är dominerande”. Vita havet, ”den vita kuben” sågs som en ”ideologiskt ritualiserad plats”, bärare av idéer om ”vithet, renhet och rasbiologi”.[2] När Sara Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack, i en artikel i Dagens Nyheter påpekade att namnvalet inte hade något med rasism att göra blev hon föremål för ett kritiskt inlägg, undertecknat av 44 av hennes kollegor, som menade att hennes inlägg utgjorde en ”maktutövning som skadar förtroendet i relationen mellan studenter och lärare. Och inte minst skadar det studenter som är direkt berörda”.[3] Enbart genom att ifrågasätta ett påstående om rasism gjorde sig alltså Kristoffersson skyldig till vållande av skada, enligt hennes kritiker.

Kajsa Ekis Ekman är en respekterad intellektuell på vänsterkanten, men svor i kyrkan när hon i boken Om könets existens ifrågasatte vad hon såg som en ambition hos transrörelsen att upphäva dikotomin man/kvinna som biologiskt kön till förmån för föreställningen att individens könstillhörighet är en fråga om hennes egen upplevelse. Enligt Ekman har transrörelsen vänt upp och ned på distinktionen mellan biologiskt kön och genus (könsroll) genom att tolka den upplevda könstillhörigheten som medfödd (”en man i en kvinnas kropp”, ”en kvinna i en mans kropp”) medan kroppen ses som något som kan och bör anpassas till den upplevda identiteten genom ”könsbekräftande behandling”. I Ekmans sammanfattning: ”Då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.”[4]

Ekmans argument ifrågasattes av RFSL, som publicerade en bok enbart med syftet att vederlägga Om könets existens. En central grund för kritiken var att Ekmans bok handlade om att ”förringa könsidentitet” och att den utgjorde ett exempel på hur ”transpersoners existens ifrågasätts”.[5] En av RFSL-författarna, Edward Summanen, skrev dessutom ett inlägg i tidskriften ETC, där han hävdade att de som i likhet med Ekman ställer sig skeptiska till begreppet könsidentitet visserligen har rätt att göra så, men ”synsättet ifrågasätter min existens. Det gör ont. … Som transperson är det lätt att få panik när våra liv ska debatteras och granskas.”[6]

Och nog kan man tala om panik i reaktionerna på Ekmans bok.Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap ställde in ett planerat samtal kring Ekmans bok, med hänvisning till att det var en ”alltför stor risk att det skulle bli en kränkande miljö för personer som skulle delta”. Forumet såg sig dessutom föranlåtet att påpeka att det ”inte är en plats för transfobi och transhat”. I en intervju sade sig föreståndaren Sara Nyhlen vilja finna en form för diskussion som gör ”att alla ska kunna känna sig trygga”.[7] Uppenbarligen menade alltså Mittuniversitetet att en diskussion av Ekmans ståndpunkter skulle skapa otrygghet hos vissa deltagare. Man kan tolka universitetets beslut som att man anser att Mills rekvisit om vållande av skada är uppfyllt och att diskussionsfriheten därmed måste stå tillbaka.

En liknande ståndpunkt framfördes av sexologistudenter vid Malmö Universitet i en artikel i Sydsvenskan i februari i år. När föreläsare inte svarat på frågor ”om hur de ser på att deras forskning citeras på högerextrema sidor”, så menade studenterna att ”[f]ör flera av oss innebär detta både otrygghet och minoritetsstress”. De krävde att universitetet skulle vara ”en demokratisk och medmänsklig plats där alla kan känna sig trygga och välkomna”.[8] I en formell anmälan till Malmö Universitet nämner samma studenter också att en föreläsare en gång hade uttalat n-ordet ”i sin fulla längd” och att detta hade skapat ”otrygghet samt obehag” hos dem.[9]

I alla dessa fall hävdas att lärare och forskare vållade skada genom att använda ord eller lägga fram argument som kunde tolkas som stötande givet vissa åhörares identifikation med marginaliserade grupper. Men denna skada existerar endast inom ramarna för ett kontextuellt felslut. Detta felslut handlar om att gå från en premiss att vissa ord eller påståenden i ett visst sammanhang är kränkande till en slutsats att dessa ord eller påståenden är kränkande i alla sammanhang. För den som begår det kontextuella felslutet kommer alla användningar av vissa ord eller påståenden att vara stötande, oberoende av sammanhang och talarens uppsåt. Därför blir det ingen skillnad om n-ordet uttalas av en slavägare i den amerikanska södern vid mitten av 1800-talet eller av en lektor i historia som idag föreläser om slaveriet vid ett svenskt universitet och beskriver hur 1800-talets språkbruk såg ut – samma strukturer här som där, för att citera Gudrun Schyman.

För identitetsaktivister är det kontextuella felslutet förbundet med en världsbild som inte ger något utrymme för kritiskt ifrågasättande av de egna utgångspunkterna. Identitetspolitik handlar om att välja sida, inte om att söka sanningen. När man har tagit på sig rollen som offer och låtit den bli en bärande del av ens individuella och kollektiva självbild, så blir alla som inte solidariserar sig med den egna världsbilden en del av förtrycket. Och att avslöja förtryckets ständiga närvaro blir en del av ett eget meningsprojekt. Därav den lustfyllda nit med vilken identitetsaktivister letar efter uttryck för det hat man hela tiden menar sig vara utsatt för, och därav också benägenheten till kontextuella felslut. Intellektuellt ifrågasättande av egna utgångspunkter jämställs med utrotningsprojekt. Följaktligen blir identitetsaktivisternas respons att begära att kritikerna ska tystas (”fråntas sin plattform”), inte att engagera sig i ett intellektuellt utbyte med dem. Det är detta som förklarar den inställda diskussionen av Kajsa Ekis Ekmans bok. Mittuniversitetet valde att solidarisera sig med den identitetspolitiska tolkningen av situationen. Det var uppenbarligen viktigare för universitetet att visa att man var på rätt sida än att slå vakt om det fria ordet.

Identitetsmotiverade framstötar som direkt riktar in sig på sanningssökande som mål och syfte för akademisk verksamhet förekommer också. Sametinget antog i februari i år en forskningspolitisk strategi, som slår fast att syftet med ”samisk forskning” är att ”få kunskap som kan bidra till att stärka, bevara och utveckla det samiska samhället, dess kultur, språk, näringar, medinflytande och ytterst ett självbestämmande för det samiska folket över sin egen utveckling”. Det handlar alltså inte om sökande efter vetenskaplig sanning i sig, utan om att bekräfta och stärka en samisk identitet. Följaktligen gäller att ”[s]amiska värdegrunder och kunskaper ska värderas och erkännas samt samisk etik och samiska riktlinjer ska vägleda forskningspraxis”.[10] Och eftersom forskningen ska underordnas ett specifikt samiskt värdeperspektiv, så duger givetvis inte vetenskapliga ideal om sanningssökande, objektivitet och konsekvensneutralitet. I stället hyllas ett ”traditionellt” kunskapsideal: ”Den vetenskapliga forskningstraditionen kan ha en negativ inverkan på traditionell kunskap, eftersom den söker efter en objektiv och universell sanning, vilket inte återfinns i de traditionella kunskapssystemen, eftersom de har sin bas i andra värdegrunder. Den traditionella kunskapen kan beskrivas med att det inte förekommer motsatsförhållanden, varken mellan det jordnära/praktiska/materiella och det andliga/immateriella, inte heller mellan empiri och objektivitet och det heliga/intuitiva.”[11]

Här har vi ett möjligt scenario för framtiden: Själva idealet om sanningssökande eroderas och den akademiska friheten underordnas identitetsstrategiska mål och strävanden. Värdegrundsdokumenten kommer att bli fler – i sig ett tecken på en tilltagande osäkerhet om vad man får och bör göra. Och i skuggan av dessa dokument kommer mångfaldskommissarierna att jaga lärare som använder ett icke-sanktionerat språk eller som tar upp frågor som vissa av deras studenter kan tänkas ta anstöt av.

Ett annat scenario skulle kunna handla om att universitetsakademiker vägrar att låta sig hunsas och ser till att Chicagouniversitetets deklaration om yttrandefrihet blir det överordnade styrdokumentet också för svenska universitet. Chicagodeklarationen slår fast, att ”universitetets grundläggande förpliktelse gäller principen att debatt eller diskussion inte får undertryckas därför att vissa eller till och med flertalet av universitetsgemenskapens medlemmar betraktar de idéer som förs fram som kränkande, okloka, omoraliska eller omdömeslösa”.[12]

Är det senare scenariot troligt? Knappast i nuläget. I ett land som Sverige, där universiteten är vana att äta ur statens hand, skulle det krävas att också de politiska beslutsfattarna är med på noterna och slutar att ge direktiv åt lärosätena att främja för stunden gångbara föreställningar om rättvisa och jämlikhet. Inget tyder på att politikerna är villiga att gå i en sådan riktning.

Frihet offras inte bara i öppet repressiva samhällssystem, där makten uppträder i uniform, utan också i ”mjuka” samhällen, där den uttalade politiska ambitionen hela tiden är att värna om de svagaste och mest marginaliserade grupperna. Den förmenta humaniteten i budskapet gör det svårt att se bockfoten. Liksom grodan som inte märker att vattnet gradvis håller på att hettas upp, kan akademiker avlövas sin frihet ett blad i taget, utan att reagera på vad som händer – tills de en dag kallas till likavillkorshandläggaren för ett värdegrundssamtal. Och då har fällan redan slagit igen.

Per Bauhn

professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

[1] John Stuart Mill, On Liberty, i On Liberty and Other Essays, Oxford: Oxford University Press, 1998, s. 14.

[2] Brown Island, ”Sara Kristoffersson avfärdar en komplex dialog som förs på Konstfack”, Dagens Nyheter 2021-02-05.

[3] Every Ocean Hughes, Johanna Lewengard, Loulou Cherinet, m.fl., “Debatten visar att något viktigt är på väg att hända”, Dagens Nyheter 2021-02-12.

[4] Kajsa Ekis Ekman, Om könets existens, Stockholm: Polaris, 2021, s. 84.

[5] Cal Orre och Edward Summanen, 100 fel i ”Om könets Existens”, RFSL, 2021, s. 8, 13. https://www.rfsl.se/wp-content/uploads/2021/04/RFSL_100-fel_final.pdf

[6] Edward Summanen, ”Ekis Ekmans bok skapar ett ännu mer polariserat samtalsklimat”, ETC 2021–04–15. https://www.etc.se/kultur-noje/ekis-ekmans-bok-skapar-ett-annu-mer-polariserat-samtalsklimat

[7] ”Universitet ställde in seminarium om Kajsa Ekis Ekmans bok: ’Risk att människor skulle bli kränkta’”, DN.se 2021-05-07. https://www.dn.se/kultur/universitet-stallde-in-seminarium-om-kajsa-ekis-ekmans-bok-risk-att-manniskor-skulle-bli-krankta/

[8] Josefin Björck m.fl., ”På vems bekostnad tar man sig rätten att chockera och skada med rasism?”, Sydsvenskan.se 2021–02–24. https://www.sydsvenskan.se/2021-02-24/pa-vems-bekostnad-tar-man-sig-ratten-att-chockera-och-skada-med-rasism

[9] Josefin Björck m.fl., ”Anmälan om trakasserier m.m. på Malmö universitet” 2021–04–31 (sic!). https://academicrightswatch.se/wp-content/uploads/2021/05/Anm%C3%A4lan-MaU-reviderad-version-kopia.pdf

[10] Sametinget, Forskningspolitisk strategi, dnr 1.3.5-2020-1169, antagen av Sametingets styrelse 20210203, s. 6.

[11] Sametinget, Forskningspolitisk strategi, s. 14.

[12] The Committee on Freedom of Expression at the University of Chicago, “Report”, 2014. https://provost.uchicago.edu/sites/default/files/documents/reports/FOECommitteeReport.pdf