Med dagens epostsystem ligger en klagan till rektor eller dekan bara ett par klick bort och tar betydligt mindre energi och intelligens än att sätta sig in i ett svårt ämne för en ny kurs. Istället för att lära sig ämnet tränas studenterna i att leta efter inkonsekvenser och brister i kursplaner eller examinationen vilka sedan används som argument för ett höjt betyg.

Studenterna får allt mer inflytande. Hur ska vi förstå detta? Är det enbart till det goda eller finns det nackdelar med denna demokratiutveckling? I denna sommarkrönika argumenterar jag för att denna utveckling måste förstås enligt en inbyggd logik för hur vår demokratiske politiska modell fungerar i samhället generellt. Allt går mot mer demokrati, det som Ortega Y Gasset kallade massdemokrati. Jag argumenterar också för att denna utveckling faktiskt försvagar vår demokrati på sikt i och med att den gör samhället mindre konkurrenskraftigt.

Problemet är att en hög grad av studentinflytande försvagar den meritokratiska modell som gör att våra universitet och högskola är framgångsrika. Om vi inte har ett strikt system för kvalité, där de största akademiska insatserna leder till framgång, undergräver vi våra möjligheter att konkurrera med andra lärosäten. De framgångar som våra lärosäten har inom forskning är i sin tur avgörande för konkurrenskraften hos svensk industri och den nationella ekonomin.

Det finns många exempel från vardagen på hur det blir fel. I förlängningen lär vi studenterna att de kan klaga på sina betyg i stället för att använda tiden på att plugga. Med dagens epostsystem ligger en klagan till rektor eller dekan bara ett par klick bort och tar betydligt mindre energi och intelligens en att sätta sig in i ett svårt ämne för en ny kurs. I stället för att bli experter på ämnet blir de juridiska experter som tränas att leta efter inkonsekvenser och brister i innehållet i kursplaner eller examinationsprocessen vilka sedan används som argument för ett höjt betyg. Högskolans ledning står därvid ofta på studentens sida, mot läraren.

Det minner mig om en annan skrämmande utveckling, nämligen hur högskolans ledning hanterar fuskande studenter. Med nya tekniska hjälpmedel som online-tentamina, små datorer och hörsnäckor har mängden fusk ökat markant de sista 10–15 åren. Men då ledningen lagt bevisbördan på läraren, som nu måste samla in stora mängder underlag utan att få extra timmar, har antalet fall som anmäls sjunkit dramatisk. Vem vill göra detta arbete gratis när man redan har övertid? Många lärare orkar således inte med alla studentklagomål och väljer att släppa igenom studenterna genom enkla omtentor. Trots att det fuskas mer är problemet från ledningens sida därmed löst. Antal fuskärenden har gått ner. Statistiken ser bra ut.

Problemen med stort studentinflytande och fusk pekar på samma underliggande faktorer: bristande ansvar, utbredd inkompetens och en kortsiktig inställning hos högskolans administration och ledning. Resultatet är inte bara bristande kunskaper hos studenterna efter ”avklarade” studier, utan också utbrända lärare, sjukskrivingar och ibland allvarlig sjukdom förknippad med stress.

Tanken om utvidgat studentinflytande låter sympatiskt, men leder alltså fel. Ytterligare ett exempel: Högskolans kvalitetssystem åsidosätter akademisk nivå till förmån för studentutvärderingar, ofta för att systemen byggs av anställda som inte själva vet hur man mäter kvalité. I stället för att fokusera på externa granskningar sätter man igång resurskrävande interna granskningar som leds av personer som i grund och botten inte förstår vad universiteten handlar om, utan verkar ha förläst sig på New Public Management. I detta system har man gjord studenterna till kunder som vore högskolan ett gigantisk ICA Maxi.

Problemet gäller i lika hög grad doktoranderna. När jag doktorerade i Tyskland fanns det aldrig någon garanti för att jag skulle klara av studierna. Min arbetsgivare KPMG betalad generöst för mina resor till Tyskland, men jag kunde aldrig säga när jag skulle bli klar. Man fick jobba på tills handledaren tyckte att det var tillräcklig bra. Jag skulle inte ens en gång kommit på idén att fråga när jag kunde tänkas vara klar, utan det var uppenbart att det var upp till mig och hur bra mitt arbete var.

I Sverige idag är doktoranderna anställda och har rättigheter som sådana. Om de inte är nöja med sin handledare har de rätt att byta. Att klaga på för mycket arbete och stress hör till vardagen. Anledningen kan t.ex. vara att doktoranden tycker han får för mycket kritik eller för lite hjälp. Av och till kan det bara handla om personkemin. Återigen står ledningen på doktorandens sida. I många fall är det professorn själv som har skaffat fram pengarna till doktorandens lön och avhänger av dennes prestation för sitt eget externfinansierade forskningsprojekt. Men doktoranden ska trots detta ha rätt att ta dessa pengar med sig och byta till en annan handledare, vilket leder till att projektet inte blir klart i tid. Många professorer tycker inte att det är mödan värd att ha fler doktorander. Konsekvenserna av detta inser läsaren själv.

Idag är det svårt för en handlare att kräva att doktoranden arbetar hårt. Förr kunde man stoppa en doktorand som inte arbetade från att lägga fram sin avhandling. Detta händer mycket sällan i dag. Jag har faktisk inte varit med om ett enda fall. Då man tog bort licentiatexamen på de flesta av landets lärosäten övergav man också den sista sanktionsmöjligheten man hade gentemot doktoranden. Sedan frågar handledare några kollegor om de vill sitta i disputationskommittén. Dessa tackar ofta ja för att de känner handledaren och kanske för att de kan få lite extra betalt. Sällan tittar de igenom arbetet innan de svarar.

Det är inte ovanligt att doktoranden blir slaktad på slutseminariet, innan själva disputationen, och att denne får en lång rad punkter som måste åtgärdas, men dessa punkter följs sällan upp innan det är för sent. Man får släppa genom avhandlingen trots bristerna. Jag har sett detta otaliga gångar. Som extern opponent som har tackat ja till uppdraget känner man sig tvungen att godkänna arbetet. Allt blir en enda stor obekväm kompromiss.

Detta får en lång rad konsekvenser. Vi får inte bara sämre doktorer och forskare, utan duktiga lärare söker sig bort från undervisningen. Lundaprofessorn Dick Harrison beskrev i en krönika hur han efter en tids ledighet kom tillbaka till universitetet och möttes av en storm av klagomål från studenter. Han berättade hur lusten att föreläsa försvann.  Något hade hänt under tiden han var borta. Studenterna hade anammat en ny attityd till sina studier och gentemot sin lärare. Respekt var nu ersatt med kundtänkande. Man fick heller inget stöd av dekanen.

Systemet med studentinflytande i Sverige har helt uppenbart spårat ur. Och det är inte första gången urspårning sker. På 60-talet och tidiga 70-talet var det Karl Marx som satta griller i huvudet på studenterna. Nu är motiven mer egoistiska och lite fega.

Så, hur löser vi detta problem? Problemet med att utvidga rättigheter är att det nästan är omöjligt att återkalla dem. Det är som med demokratin generellt. Ständig flera grupper får rösta i politiska val. Sedan är det för sent att backa tillbaka om utvecklingen tog en fel riktning. Exempelvis skulle det nu vara svårt att ta rösträtten från frihetsberövade kriminella om något parti nu skulle vilja det.

Blir det ett bättre samhälle bara för att fler får tycka till om något? Den frågan är det få som ställer sig. I stället leker man i Sverige med tanken att ge 16-åringar rösträtt. Vet de ens vad de politiska partierna står för? Om inte, är det i så fall ansvarigt att låta dem rösta? Sedan klagar politiker på populism i väljarkåren, folk som inte har någon övertygelse utan svänger från parti till parti utifrån dagsaktuella händelser. Vad förväntar man sig?

På samma sätt kan man fråga sig hur en hög akademisk kvalité på högskolan kan upprätthållas om studenterna får för mycket inflytande? Studenter slåss inte först och främst för högre kvalité och nivå. För det första vet de inte vad som är realistisk att åstadkomma, utan de vill främst bli klara med sina studier. Får de välja vill de alla ha högsta betyg. Ska vi ge det till dem? Vad händer då med värdet av våra utbildningar?

En lösning vore att studenterna själva inser att det inte är vare sig till samhällets eller deras egen fördel att de har för stor inflytande. Detta kommer, som läsaren förstår, inte att hända. Det vi kan hoppas på är att vi får en ny generation av opolitiska, självständiga rektorer som vågar fatta tuffa beslut och därmed sätta sin position på spel. Sådana rektorer har vi redan några av, men det krävs långt fler.

Exempelvis avgick min gamle chef Anders Hederstierna som rektor på Blekinge tekniska högskola då han till slut såg sig nödgad att stänga campus i Karlshamn, i hög grad på grund av för låg akademisk nivå. Bristerna hos utbildningarna i Karlshamn var välkända under de år jag var på BTH (i Ronneby – sedan lade man ner campus i där också, men det är en annan historia). En lokal politiker ringde utbildningsministern och sen var det slut på rektorskapet. Hederstierna gav inte efter men fick betala ett högt pris för sin vägran.

Frågan är inte om vi ska ha studentinflytande eller inte, utan hur mycket. När demokratiseringen av högskolevärlden sker på bekostnad av meritokratin kan vi inte längre erbjuda utbildning och forskning av hög kvalité. Vi måste fråga oss själva: hur mycket är vi villiga till att offra på demokratins altare? Varför vill man inte inse att det är just meritokratin som i slutänden rättfärdigar vårt demokratiska system?

Klaus Solberg Söilen, professor i företagsekonomi, Högskolan i Halmstad

Till minne av min vän och nära kollega Thomas Helgesson som nyligen lämnade oss i sina bästa år.

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦