Svenska universitet har utvecklat en tradition kring att bevilja studenter rättigheter utan ansvar, skriver sociologiprofessorn Lotta Stern i veckans sommarkrönika. Stern representerar Academic Rights Watch vid Stockholms universitet.
Akademisk frihet är viktig för både universiteten och dess medlemmar. Utan frihet urholkas förmågan att ta ansvar och med det vår moraliska kompass. En forskarutbildning innehåller inslag kring etik med träning och diskussion för att medvetandegöra den blivande forskaren om forskningsarbetets etiska ansvar för exempelvis respondenters personskydd. Friheten att bedriva forskning för med sig ett ansvar och tränar forskarens moraliska kompass. I universitetets uppdrag är därför både frihet och ansvar mycket centrala. Självständigt och kritiskt tänkande kräver fria boliner; utveckling och kreativitet stimuleras av att tänka utanför boxar. Naturligtvis inte utan ansvar. Om frihet och ansvar samspelar väl kan tänkas att universitetens medlemmar utvecklar dygden civilitet – en vilja och stolthet i att ta ansvar för vad som är bra för helheten (the good of the whole).
”Civility” översätts i google som hövlighet, att bete sig hyfsat i sociala sammanhang. Enligt svensk ordbok har ordet civilitet varit belagt sedan 1993 och betyder ”(framhävande av) de enskilda medborgarnas roll i samhället utanför politiska partier, organisationer och dylikt” (Svensk ordbok 2021). En definition som är i linje med Edward Shils som menar att civilitet också är en dygd som underbygger civilsamhället, en förmåga att beakta kollektivets bästa. Det görs bäst när individen ser sig som en del av kollektivet och bryr sig om dess välmåga. Shils menar att utan civilitet krackelerar liberala demokratiska samhällen.
Universitetet som kollektiv verkar kunna stimulera till civilitet; många före detta studenter är stolta alumner som bidrar till exempelvis i form av gästföreläsningar, vid utländska lärosäten bidrar ekonomiskt välbeställda alumner ibland med stora gåvor för att hylla (sig själva och) universitetet. Anställda vid universitet ställer upp i betygsnämnder, utvärderingskommittéer, fakultetsnämnder och liknande aktiviteter som bidrar till det kollektiva goda. En del forskare tar till och med uppdrag som dekaner, prefekter eller studierektorer. Studenter engagerar sig i institutionsstyrelser och studentföreningar.
Frihet går ofta hand i hand med rättighet. Ett exempel är Academic Rights Watch som bevakar akademisk frihet. Men frihet, rättighet och kollektivets bästa går inte alltid hand i hand; om vi analyserar studenters rättigheter utifrån civilitetsbegreppet finns det tydliga målkonflikter mellan studenters rättigheter och universitetets bästa. Svenska universitet har utvecklat en tradition kring att bevilja studenter rättigheter utan ansvar, något som står i konflikt med ”the good of the whole”.
Studenter i Sverige får idag enormt detaljerade kursbeskrivningar, ofta med läsanvisningar, instuderingsfrågor, powerpoint-bilder från föreläsningar, tydliga instruktioner kring examinationen inklusive antal ord, radavstånd och hur examinationen betygssätts. Där det tidigare fanns en tydligare frihet i form och fason med en förväntan om att studenter klarade att ta ansvar för sina studier, begränsas studentens frihet och ansvar för sitt lärande. Givet att studenterna idag kommer från en större mångfald av sociala bakgrunder skulle nog en kompromiss någonstans mitt emellan ”sink or swin” och infantilisering gynna ”the good of the whole”.
En student i Sverige kan tenta om en kurs i flera år utan tydlig deadline. Rutinen i USA är däremot att studenter hoppar av klasser de inte klarar, alternativt tar ett Failed som slutbetyg. Det kan tyckas vara väl hårt, och en kompromiss någonstans mitt emellan skulle nog vara att föredra för att gynna ”the good of the whole”. En tydlig bortre gräns skulle dock göra att studenter tydligare tog ansvar för att förbereda sig på sin examination. Att examinationer tas på allvar bidrar till universitetet som kollektiv. Lägg därtill att studenter har rätt att kräva ut tidigare studenters tentasvar (A-tentor efterfrågas, givetvis). Att lära sig tentasvar utantill tycks mig som ett undermåligt lärande och långt ifrån idealet för en akademisk utbildning. När sedan plagiering uppdagas kan studenten räddas av att det inte på kursbeskrivningen tydligt framgått vad som gäller som plagiat och att plagiat inte är tillåtet.
Den här typen av rättigheter underminerar universitetet som institution och tyder på brister i civilitet. Universitetet tycks ha ett undermåligt försvar för ”the good of the whole”. Att studenter som plagierar undantas ansvar för att kursbeskrivningen inte uttryckligen förbjuder plagiat underminerar studenters eget ansvar, och vad gör det med deras moraliska kompass?
Det är oklart för mig om någon part – studenter, universitetslärare eller ledning – egentligen gynnas av den här tolkningen av studenters rättigheter. Studenter behandlas inte som akademiska likar, utan som individer som är något mindre kapabla att ta ansvar. De låga förväntningarna på vuxna människor att ta ansvar, att bete sig värdigt och att klara motgångar går stick i stäv mot universitetens bildningsuppdrag. Det gör också studenter mindre förmögna att hantera frihet.
Det är väldigt klart för mig att universitetet som helhet förlorar på den. Den akademiska miljön där studenter deltar frivilligt för att lära sig om saker de är intresserade av. Där lärare förberett material, skapat seminarium som ska stimulera nytt och annorlunda tänkande samt där kurser utmanar och förhoppningsvis skapar lagom mycket osäkerhet på huruvida man klarar det. Universitetens eliter har inte lyckats försvara ”the good of the whole”. Kanske beror det på att de i sin välvilja gentemot studenterna, som visavi professorerna är svaga och potentiellt förtryckta, ständigt går studenterna tillmötes.
Min tio-åriga erfarenhet från att ha arbetat med studentföreningen inom PAO-programmet på Stockholms universitet är att studenter inte alls har svårt att förstå och acceptera ledningsgruppens argument kring vad som är bäst för programmet – ett mikrokosmos av kollektivets goda. Studenter kommer till ledningsgruppen med förslag om att vi ska lära ut de senaste trenderna inom HR-området, eller att kurserna borde ha tydligare koppling till yrket. Ledningsgruppen lyssnar och förklarar den alternativkostnad det innebär att reducera generell akademisk kunskap om hur människan fungerar. Studentföreningens medlemmar är kapabla att se utöver (kortsiktig) egennytta och försvara det kollektiva goda som en akademisk utbildning garanterar. Vi enas oftast om en lösning som alla parter är nöjda med. Utbildningens kvalitet först! Det är precis i linje med vad Shils argumenterar; civilitet smittar. ”Those who have a larger degree of civility animate the civility of those who have less, and so on in a downward in a pyramid of civility towards those with least civility and least responsiveness” (Shils 1997, sid. 348). Studenter har inte svårt att se till kollektivets bästa. Det går att stävja utvidgade studenträttigheter som försämrar våra universitet.
Stort tack till Carl Alm och Susanna Allstrin för värdefulla kommentarer.
Lotta Stern
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦