Att skylla högskolans olika politiska agendor enbart på Aktivisterna är en förenkling som riskerar leda fel. Även De Tysta, Medlöparna och De rättrogna bidrar till att genusteoretiskt och identitetspolitiskt tankegods når acceptans och blir policygrundande, menar Academic Rights Watch jämställdhetskrönikör Lotta Knutsson Bråkenhielm.

När en liten klick rättrogna jagar den som ifrågasätter att teser, problemformuleringar och slutsatser springer ur politisk övertygelse och inte vetenskaplig nyfikenhet, fogar sig de flesta. Det är inte så att kollegerna inte förstår eller ser. Samma personer kan mellan skål och vägg djupt beklaga den sektlika slutenhet som kopplat greppet om institutionen. När det bränner till och frågan ställs på sin spets sviktar modet och man tiger. Då står kritikern ensam. För andra handlar tystnaden om egennytta och krass ekonomisk kalkyl.

Så skriver Anna-Karin Wyndhamn i en artikel i Axess i januari i år.[1]

Det problem hon pekar på och som ARW otaliga gånger uppmärksammat, är den politiska agenda som alltför ofta tillåts styra vad lärare får säga, vilken forskning som får bedrivas och vilka tjänster som får tillsättas. Några exempel ur högen: den s.k. Hesslow-affären vid Lunds universitet, Aronsson och n-ordet i Uppsala, sexologiutbildningen i Malmö. Ett måhända allvarligare ärende är den befordringsprofessur i litteraturvetenskap som docent Johan Lundberg, trots enhälliga positiva sakkunnigutlåtanden, förvägrades, eventuellt på grund av att han kritiserat dominerande teoribildning såsom postkolonial identitetsteori och andra postmoderna riktningar, inom området.[2] Därtill kommer sådant som det utbredda och från politiskt håll anbefallda genusteoretiska idékomplexet som förutsätts implementeras i allt från jämställdhetsplaner till litteraturlistor. Ovan nämnda idéer går ibland under beteckningen “DIE” (Diversity, Inclusivity and Equity). ”Enkelt uttryckt handlar det om den slags aktivistiskt och identitetspolitiskt arbete med mångfald, likabehandling och jämställdhet.”[3]

En annan som uppmärksammat problemet vid svenska universitet är Sten Widmalm: ”När den högre utbildningen politiseras och ideologiska ställningstaganden blir viktigare för verksamheten än idealen om att fritt söka ny kunskap lämnar begåvade forskare verksamheten”, skriver han i en artikel i Axess 2021.[4] Och vidare:

Det dogmatiska tänkandet hade tagit över. Harper-Scotts problembeskrivning överensstämmer med Boghossians. Akademisk verksamhet, i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskap, har, menar han, fått som främsta syfte att verka för social rättvisa – särskilt för dem som betecknas som underprivilegierade på grund av deras ras, sexuella läggning, religiösa identitet, eller socioekonomiska situation mer generellt.

Hur illa är det då ställt? Av det inledande citatet av Wyndhamn kan man lätt få intrycket att idéerna omfattas och sprids av en liten men ack så högljudd grupp aktivister, och att de som inte öppet protesterar avstår antingen av rädsla/feghet eller för snöd vinnings skull (karriärmässigt); men att det endast är ett litet fåtal som egentligen delar de idéer som uttrycks med stark emfas. (Viktigt att påpeka är dock att fenomenet att vissa ideologiska perspektiv varit rådande vid en akademisk institution inte är ett nytt påfund. Som exempel kan nämnas den tidigare konfessionella agenda, inte minst för en luthersk teologi, som var dominerande vid Teologiska fakulteten i Uppsala och som kritiserades starkt av Ingmar Hedenius.)

Något som stödjer Wyndhamns farhågor är en studie om forskningsfrihet som Widmalm hänvisar till i en artikel i Respons 2020.[5] Studien är utförd i 28 europeiska länder av bl.a. utbildningsforskaren Terence Karran 2017. I denna beskrivs Sverige som ett av de länder som har minst forskningsfrihet: ”Karran visade vid en särskild presentation som arrangerades vid Lunds universitet 2018 att på en fråga om huruvida anslagsansökningar hindrade forskare från att bedriva den forskning som deras akademiska instinkt angav som viktig, så höll ungefär sextio procent av de svenska respondenterna med.”

Men är det så? Kan man inte tänka sig att många faktiskt delar de idéer som ”aktivisterna” står för? Jag kommer här att resonera (och spekulera) om denna fråga utifrån en indelning av akademikerna, dvs. de som är verksamma vid våra universitet och högskolor (studenter, forskare och lärare samt ledare för institutioner, fakulteter och högskolor), i fem grupper.

1. Aktivisterna, de personer för vilka ”ideologiska ställningstaganden blir viktigare för verksamheten än idealen om att fritt söka ny kunskap” (Widmalm ovan).

Vi har studenter som anmäler enskilda lärare eller hela kurser och envisas med att fortsätta trots att de blivit vänligt och respektfullt bemötta. (Det finns även de som anmäler men därefter struntar i vad som händer och t.ex. uteblir från uppföljande möten.)

Vi har lärare och forskare som driver sin agenda. Ett avslutat exempel i närtid är den radikalfeministiska agendan hos Eva Lundgren och hennes team av kvinnliga forskare i början av 2000-talet.[6]

Jag föreställer mig detta är en ganska liten grupp. Tyvärr finns en risk att deras verksamhet får omfattande konsekvenser, bl.a. därför att den blir så uppmärksammad och ibland omtalad i media som ”affärer”. Till exempel kan enskilda studenters eller studentgruppers högljudda och ofta upprepade uttalanden och protester, av institutionsledningar tolkas som ett uttryck för ett utbrett missnöje bland studenterna och mycken tid läggs ner på utredningar.

2. De tysta, de personer som inte delar ”aktivisternas” – eller de ”rättroendes”, se nedan – uppfattning men som av olika skäl avstår från att uttrycka detta.

I ett samtal med Erik J. Olsson i mars 2018 berättar ovan nämnde Karran att 14 % av svenska akademiker, enligt hans undersökning, säger att de blivit utsatta för påtryckningar (psychological preasure), detsamma gäller för trakasserier (bullying) av kollegor, och att detta ofta leder till självcensur i stället för att man talar ut om saken.[7]

Ett sådant skäl kan vara rädsla för att det ska påverka karriären – den egna eller andras – negativt. Anna-Karin Wyndhamn berättar:

Du får inte berätta sådant som försämrar mina möjligheter att få forskningsmedel!” förmanade mig en professor när jag berättade att jag tillsammans med Ivar Arpi skulle utkomma med boken Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020). Även om professorn visste att politiseringen var ett faktum, fick exemplen på snedvridningen inte komma ut. Sådan ärlighet kunde göra att penningkranen drogs åt. För henne.

Men det kan säkert även handla om likgiltighet eller uppgivenhet. Man avstår från att komma med öppen kritik eftersom man anser att det inte är någon idé. Eller man bryr sig helt enkelt inte om det: låt dem hållas, jag forskar vidare med mitt projekt.

3. Medlöparna, de som säger sig instämma men inte gör det.

Förmodligen finns det en hel del personer som inte delar de idéer man förmodas omfatta – normkritik, genusteori, postkolonialism, intersektionellt perspektiv eller vad det nu för tillfället kan vara – men som säger sig instämma eftersom man anser att det kan vara gynnsamt i karriären och för att få forskningsanslag.

4. De frispråkiga, de som säger vad de tycker.

Ja, sen finns det förstås den grupp som Wyndhamn och Widmalm själva tillhör och som uttrycker sin kritik öppet. (Det finns även andra: Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola är ett utmärkt exempel, ett annat ovan nämnde Lundberg.)

Jag gissar att de som tillhör denna grupp främst är sådana personer som har karriären bakom sig och/eller har en säker position inom den akademiska världen.

5. De rättroende, de som faktiskt helt uppriktigt och kanske på goda grunder delar de ”politiskt korrekta” idéerna – utan att dessa för den skull tillåts styra deras forskning

Så här skriver Fanny Forsberg Lundell, professor i franska, i en kommentar till boken Genusdoktrinen:

Få forskare inom humaniora och samhällsvetenskap motsätter sig explicit jämställdhetsintegreringen och tar den för självklar. Det är ju just inom dessa fält som teorierna och forskningen om genus och intersektionalitet växt fram. I denna miljö kommer jämställdhetsintegreringen lika mycket ovanifrån som inifrån, skulle man kunna föreställa sig. Det blir svårare att skilja på vad som är politiskt påbud och vad som är kollegiets vilja. Dessutom är könsbalansen hos personalen betydligt mer jämn, vilket kan tänkas göra tillämpningen mindre omfattande och påtaglig än i en miljö som Chalmers. Detta torde vara en anledning till att så få akademiker inom dessa fält uppfattar det som att en ideologiskt färgad policy försöker styra forskning och undervisning. [8]

Forsberg Lundell menar att många människor, kanske de flesta, själva omfattar och förespråkar vissa idéer som samtidigt är påbjudna, i detta fall jämställdhetsintegrering. Idéerna kommer lika mycket från forskarna själva som uppifrån, och bör inte ses som något som man instämmer i bara för att man inte vågar säga emot. Om hon har rätt i sina resonemang, bör detta vara en ganska stor grupp.

Så långt mina spekulationer. Vad ska vi då dra för slutsatser?

Till att börja med menar jag att de som har som främsta mål att bedriva politik eller ideologi bör hänvisas till andra arenor än den akademiska. Därutöver menar jag att även om gruppen ”rättroende” skulle visa sig vara den största är det aldrig acceptabelt att de ”icke rättroende” ska känna sig mobbade, utfrusna och tillämpa självcensur. Om det däremot skulle visa sig att rättroende är en tämligen liten grupp och att majoriteten tillhör ”de tysta”, vilket det inledande Wyndhamn-citatet antyder – ja, då har vi sannerligen ett stort problem. Nog vore det väl önskvärt med en enkät om saken bland akademins verksamma!

Och jag själv då? Skulle jag ha skrivit dessa krönikor (detta är min fjortonde) med ett kritiskt perspektiv på jämställdhetsarbete inom akademin, om jag fortfarande hade någon form av potentiell karriär framför mig? Ärligt talat: jag vet inte.

Lotta Knutsson Bråkenhielm

Noter

[1] https://www.axess.se/artiklar/tryck-tillbaka/?fbclid=IwAR3KHJeNjkNkBNGuRa3FxxSmcpYUuxOEZniTuT0dsVGW84yByMyMoIjOw7o

[2] https://academicrightswatch.se/?p=2636

[3] https://www.fokus.se/synvinkel/wyndhamn-och-heberlein-universiteten-sviker-sin-plikt/?fbclid=IwAR1-v_rzQPZVMNFacybow0l66-swCi6BUoVjdOJ_ss42uPtdgJrUFvTF9ug

[4] https://www.axess.se/artiklar/dogmerna-tar-over/

[5] http://tidskriftenrespons.se/artikel/radsla-och-radikalisering-urholkar-det-rationella-samtalet/

[6] https://sv.wikipedia.org/wiki/Eva_Lundgren

[7] https://www.youtube.com/watch?v=KGFbdAQ2h1o

[8] https://universitetslararen.se/2020/09/03/tre-fragor-till-akademin-om-boken-genusdoktrinen/?fbclid=IwAR0xzoYbYrdt3Un-VuKGv_ZfcIFCiVeoryz76ORXKZcKuxnFvLU7LhzzibE