Lunds universitets lista över studenternas rättigheter och skyldigheter nämner inte rätten till intellektuell utveckling, kunskaper och färdigheter och tonar ner studenternas eget ansvar. I stället framhålls olika former av stöd och hjälp som håller kvar dem i ett barnsligt beteende. Det skriver professor emerita Inger Enkvist exklusivt för ARW.
En studerande vid högskola eller universitet förväntas under sina studier inhämta ett rikt mått av kunskaper och färdigheter och en djup respekt för fakta. Denna respekt för fakta kan ses som en etisk färdighet och förmedlas genom läsning av läroböcker, kontakt med lärare, uppsatsskrivning och examination. Genom att uppställa krav som måste uppnås leder universitetet den unge steg för steg mot målet. Kraven är medel för att studenten ska lyckas med kvalificerade studiemål.
Studenten har skyldighet att komma förberedd till universitetsstudierna. Den pedagogiska paradoxen är nämligen att för att lära sig något måste man redan kunna något, dvs. ha förkunskaper. Studenten måste ha en bas från gymnasieskolan, vara van läsare, kunna skriva utredande text och ta till sig text på engelska. Studenten måste förstå att en heltidskurs kan kräva en rejäl ansträngning, kanske 40 timmar per vecka och i vissa fall mer. Om den unga personen inte har lärt sig självdisciplin och målmedvetenhet förut, kan den första terminen bli en betydande utmaning.
Den svenska regeringen har flera gånger signalerat att dess mål är att så många som möjligt ska gå på högskola, dvs. man söker kvantitet snarare än kvalitet. Högskolan har expanderat mycket snabbt och har antagit studenter med allt lägre förkunskaper. Det har uppstått en tvetydighet kring begreppet ”högre utbildning”. Vissa högskolekurser är ”högre” endast i bemärkelsen ”högre än gymnasiet”, dvs. de är postgymnasiala snarare än högskolemässiga. Det som här ska kommenteras är att man till och med kan tala om en grundskolementalitet, där det inte ställs krav utan erbjuds hjälp. Det talas exempelvis i Lunds universitets rättighetslista för studenter både om rättigheter och skyldigheter, men i själva verket är det rättigheter som betonas (https://www.lu.se/studera/livet-som-student/rattigheter-och-skyldigheter-som-student). Listan talar inte om intellektuell utveckling, kunskaper och färdigheter. Det stöd och den hjälp som studenterna har rätt till kan sägas hålla kvar dem i ett barnsligt beteende. De har bland annat rätt till att få veta hur tentamensfrågorna har varit utformade vid tidigare examenstillfällen och att få göra om en tentamen fem gånger.
Språket är ett grundläggande verktyg för intellektuellt arbete, och det är ett problem när studenter är osäkra beträffande ordval, meningsbyggnad, strukturering av text eller förmåga att hålla sig inom ett adekvat språkligt register. Både gymnasieskolan och andra instanser ”släpper igenom” unga med otillräckligt utvecklat språk, och så finns de plötsligt på högskolenivå. En stor del av det stöd som erbjuds används för att förbättra språket i uppsatser. Hjälpen kan få en uppsats godkänd, men studenten har ju inte åtgärdat sitt egentliga problem. Det riktiga stödet vore att ha högre inträdeskrav så att studenterna såg till att skaffa sig den språkliga grund som behövs innan de specialiserade högskolestudierna började.
Lärare hamnar idag i en omöjlig situation, när de får skriftliga uppgifter med svag språkbehandling. De frågar sig om det är deras uppgift att också bedöma språket, när de betygsätter en skriftlig uppgift. Och hur ska bedömningen ske? De har varken träning eller tid att arbeta med sådant som studenterna borde ha lärt sig på lägre nivå. Resultatet brukar bli att lärarna håller sig till sitt fackämne och att språket inte anses vara universitetets uppgift. En person kan därför numera ha en universitetsexamen utan att på någon punkt i utbildningssystemet har lärt sig att uttrycka sig adekvat i skrift. I detta viktiga avseende hjälper det inte att universitetet har en rättighetslista.
När man läser om rättigheter, kommer man att tänka på Greg Lukianoffs och Jonathan Haidts bok The Coddling of the American Mind. How Good Intentions and Bad Ideas Have Primed a Generation to Fail (2018). ”Coddle” brukar översättas med att vara överbeskyddande eller överseende. Rättighetslistan uttrycker just en sådan inställning, och det är slående att listan huvudsakligen innehåller skyldigheter för universitetet. I listan hänvisas det också till diskrimineringslagen från 2017. Tillsammans illustrerar de båda dokumenten precis sådana tendenser som Lukianoff och Haidt varnar för. Här ska vi hålla oss till rättighetslistan.
Trots att listan gäller ett universitet ger den ett antiintellektuellt intryck. Det rör sig inte om sådana rättigheter som ambitiösa studenter skulle vilja ha som att få möta intelligenta lärare med breda och djupa kunskaper, lärare som känner till det senaste på sitt område, som har kontakt med forskare i andra länder och som har arbetat med intressanta uppgifter. Nej, rättigheterna är sådana som kan tänkas intressera studenter som har svårt att klara sig och som kanske inte har ansträngt sig särskilt mycket.
De ord som upprepas i rättighetslistan är just ”rätt/rättighet”, ”stöd” och ”hjälp”. Endast på ett par ställen talas det om ”studentens ansvar” och då gäller det ansvaret att hålla sig informerad om regler. Det finns en enda mening på de nio sidorna som talar om studentens ansvar för sina egna studier och sin kunskapsutveckling. I övrigt består texten av långa uppräkningar av universitetets skyldigheter. Här kan man tala om ”coddling”, som kan sägas motsvara ”gymnasifiering” eller till och med ”infantilisering”.
Som alltid är det intressant vad som inte sägs. Det sägs alltså inte i rättighetslistan att studenten skulle ha rätt till spännande lärare, utmanande kursuppläggning och stimulerande medstuderande. Det sägs inte heller något om rätt att slippa låg kvalitet i utbildningen, och trots allt fler signaler från samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen om politisering av undervisningen, finns inte heller någon rättighet för studenten till icke-politiserad undervisning. Det mest kända exemplet med låg nivå och politisering är lärarutbildningen, den svenska högskolans största professionsutbildning i antal studerande och lärare. Lärarutbildningen har en monopolsituation, och den student som vill arbeta i skolan har inget alternativ till den statliga lärarutbildningen. Rättighetslistan är inte till hjälp för den som är missnöjd med låg kvalitet eller ideologisering, vilket visar hur meningslös den är. Det talas visserligen om kursutvärderingar i listan, men decennium efter decennium av kursutvärderingar har inte nämnvärt förbättrat exempelvis lärarutbildningen.
En intressant synpunkt när det gäller dokument som rättighetslistan kommer från Sara Kristoffersson, designhistoriker vid Konsthögskolan i Stockholm. Hon har i en nyutkommen bok, Hela havet stormar, påpekat att tillsynes oförargliga policydokument kan användas av aktivister för att utmana ledningen vid en högskola. Högskolan kan så att säga snärjas i sitt eget nät.
Lukianoff och Haidt beskriver i sin bok att det är direkt skadligt för unga att överbeskyddas fysiskt och intellektuellt. Sådan behandling fördröjer att de blir vuxna, kan skapa oro och depression och förstärka grupptänkande i stället för att lära ut det mer vidsynta tänkande som brukar beskrivas som målet för högre utbildning.
Så vad ska universitet och högskolor göra? En del av ansvaret för den uppkomna situationen ligger på staten, men universitet och högskolor kan genast sluta med att överbeskydda studenter. De kan formulera rättighetslistor på annat sätt, om det nu över huvud taget behövs några rättighetslistor. Det bästa vore att ta bort dem.
Inger Enkvist