I en av KTH:s styrelse beställd utredning som kom i dagarna dömer juridikprofessorn Mia Rönnmar ut den ifrågasatta kallelsen av den egna skolchefen Muriel Beser Hugosson som professor. Rönnmar konstaterar bl.a. att kallelser av redan anställda är olämpliga samt att underlåtelsen att inhämta sakkunnigbedömning stred mot högskoleförordningen. Då utredningen ska biläggas styrelsens svar till UKÄ är kritik att vänta även från den senare. ARW räknar med att Högskolan i Skövde nu avbryter den planerade rekryteringen av Hugosson som ny rektor.
Det var den 22 april i år som Academic Rights Watch, efter ett anonymt tips, kunde avslöja att KTH-skolchefen Muriel Beser Hugosson kallats som professor vid den egna högskolan. Detta efter rekordsnabb handläggning på bara några dagar. Trots Hugossons svaga forskningsmeriter och inaktivitet på forskningsfronten ansåg den agerande dekanen att ingen sakkunnigbedömning var nödvändig.
ARW:s avslöjande orsakade stor uppståndelse internt på KTH, vilket bl.a. ledde till att en anställd kort därefter anmälde förfarandet till Universitetskanslerämbetet (UKÄ), som reagerade på anmälan med att begära ett yttrande från KTH:s styrelse.
Några dagar senare inkom till styrelsen även skarpt formulerade skrivelser från KTH:s skolkollegier, som samtliga fördömde det inträffade. Kollegierna lade skulden på rektor och ansvarig dekanus som ”med handläggningen av detta ärende förverkat sitt förtroende inom fakulteten”. I denna veva avgick den ansvarige dekanen, som i ett avskedsbrev tog avstånd från, och beklagade sin medverkan i, det tvivelaktiga förfarandet.
I dagarna kom den av KTH-styrelsen beställda juridiska utredningen. Utredaren, lundaprofessorn i juridik Mia Rönnmar, går helt på ARW:s linje och fördömer i skarpa ordalag inte bara kallelsen av Muriel Beser Hugosson, utan även hur kallelser generellt används på KTH.
Fallet Hugosson visar sig nämligen vara en del av ett systemfel som uppstått under nuvarande rektorn Sigbritt Karlsson, där kallelser, besvärande ofta av redan KTH-anställda, i allt högre grad fått ersätta befordran och rekrytering i konkurrens.
Rönnmar finner i Hugossons fall att regelverket överträtts på en rad punkter. För det första är, menar hon, internkallelser olämpliga i sig: ”Kallelseförfarandet är inte utformat för att användas till professorsutnämning av redan anställda”. Syftet med kallelser är nämligen inte att belöna personer som redan finns på plats utan att ”möjliggöra för svenska universitet att konkurrera om internationellt mycket framstående personer”.
Som Rönnmar framhåller ”hade det naturliga varit att skolchefen … hade sökt om att bli prövad för befordran till professor med efterföljande regelmässig hantering i relevant nämnd och granskning genom sakkunnigbedömning”.
Rönnmar anmärker också på den av dekanen upprättade anställningsprofilen som ”bland bedömningsgrunderna inte främst framhåller vetenskaplig och pedagogisk skicklighet, de faktorer som utgör grund för professorbehörighet enligt högskoleförordningen”. Även motiveringen i rektors kallelsebeslut finner Rönnmark, av liknande skäl, bristfällig och ej överensstämmande med innebörden av bestämmelsen om kallelse till professorsanställning till högskoleförordningen. I beslutet framhävs framför allt Muriel Beser Hugossons förmodade förtjänster inom på jämställdhets- och mångfaldsområdet.
Kallelsen stred också mot regleringen av sakkunnigbedömning som kräver sådan om det inte är ”uppenbart obehövligt”. Rönnmar skriver i det sammanhanget: ”I det aktuella fallet är skolchefen inte redan professor eller tidigare granskad och befunnen professorsbehörig, varför sakkunnig bedömning är nödvändig och borde ha genomförts”.
Rönnmars gör följande, mer allmänna reflektion:
I en situation som denna, som handlar om handläggning och beslutsfattande i ett ärende som rör en hög chef vid den statliga myndighet som ett universitet utgör, gör sig särskilt starka lämplighetsöverväganden gällande. Sådana ärendet bör handhas med särskild omsorg om att iaktta legalitets- och objektivitetsprinciperna och att noggrant följa tillämpliga regler och processer.
Andemeningen är givetvis att kallelsen av Muriel Beser Hugosson kännetecknas av motsatsen till den omsorg som ärendet förutsätter, dvs. av bristande respekt för såväl det egna interna som det statliga regelverket.
Utredaren Rönnmar är även kritisk till hur kallelser används allmänt på KTH. Hon finner därvidlag att högskolan sedan 2011 kallat 15 personer som professorer och att fem av dessa kallats sedan 2020, dvs. under nuvarande rektor Sigbritt Karlsson:
Utvecklingen sedan januari 2020, där de fem kallelseärendena måste jämföras med (endast) två öppna utlysningar av professorsanställningar och ett trettiotal initierade befordringsärenden, kan inte sägas ge uttryck för en mycket restriktiv användning av kallelseförfarandet, och kanske inte heller för en restriktiv sådan.
Sju av de kallade personerna var redan anställda vid KTH. Rönnmar kommenterar: ”Med tanke på att syftet med kallelseförfarandet är att möjliggöra strategisk rekrytering, så är det anmärkningsvärt att hälften av de kallade personerna redan var anställda vid KTH.” I fyra fall behandlar besluten inte frågan om sakkunnigbedömning, i strid med regelverket.
Då Rönnmars utredning kommer att biläggas styrelsens svar till UKÄ, räknar ARW också med kritik från den senare myndigheten. Slutligen har styrelseordföranden vid Högskolan i Skövde, där Muriel Beser Hugosson varit huvudkandidat för rektorsuppdraget, i medier meddelat att man avvaktar KTH:s utredning. Då utredningen nu föreligger och dömer ut det förfarande som ledde till Hugossons professur, förutsätter vi att Skövde nu går vidare med andra rektorskandidater.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon!