Sommarkrönika av Marianne Stidsen: Danmark på väg bli en matriarkatets diktatur

Från att ha varit ett föregångsland när det gäller motståndet mot den nya totalitära tidsandan har Danmark på kort tid blivit ett pionjärland för motsatsen: en sluten totalitär stat, där alla delar av samhället är ideologiskt samordnade för att gå upp i en vänsterradikal syntes, och med sikte på förföljelse av alla som avviker en millimeter från “den rätta linjen”. Det skriver docenten och författaren Marianne Stidsen i denna krönika , som Academic Rights Watch fått exklusiv rätt att först publicera.

Tyvärr har min kolumn i år inte samma optimistiska ton när det gäller att hejda den totalitära, vänsterradikala revolution som vi befinner oss mitt i. Särskilt inte i förhållande till vad som händer på dessa fronter i Danmark just nu. Från att ha varit ett föregångsland när det gäller att motstå den nya totalitära tidsandan har Danmark på förvånansvärt kort tid blivit ett föregångsland för det motsatta, vilket jag också beskrev i en intervju i Expressen [ii].

Detta återspeglades vid det stora folkmötet på Bornholm i juni, där danska politiker, mediefolk och intressegrupper möts varje år för att diskutera angelägna frågor innan sommarsemestern börjar. I år försökte till och med företrädare för genusaktivisterna få arrangörerna att ställa in en paneldebatt där jag själv skulle delta. De lyckades dock inte. Debatten gick vidare, och min sommarkrönika i år bygger därför på den presentation jag gav under det gemensamma temat ”Er feminisme en hadideologi?” Sedan dess har det skett en viktig utveckling, som jag också kommer att diskutera.

Fenix: Den marxistiska revolutionen

Mitt eget svar på frågan var och är: Ja, feminismen i sin senaste form är verkligen en hatideologi, av den enkla anledningen att dess huvudsyfte är att skapa splittring och konfrontation mellan samhällsgrupper.

I min senaste debattbok, Køn og identitet – et spadestik dybere från 2021, presenterar jag en detaljerad analys av mekanismerna bakom den våldsamma kulturella omvälvning vi ser idag [iii]. Att gräva djupare innebär för mig helt enkelt att avslöja den marxistiska revolutionära logiken bakom den. Det är denna analys som jag tror kommer att få de flesta bitarna på plats. Det finns också många framgångsrika exempel på idédebatter, från franska Thomas Pikketys Kapital og ideologi till danska Søren Maus Stum tvang, som bekräftar detta. För att inte tala om den danska Enhetslistepolitikern Pelle Dragsteds Nordisk socialisme, som har haft ett ännu större inflytande (vilket jag återkommer till).

Inte minst när det gäller de mer motsägelsefulla och paradoxala delarna av dagens kulturkamp får analysen bitarna att falla på plats. Marxismen är alltså den enda förståelseram som på ett tillfredsställande sätt kan förklara varför det kulturella brottet ena stunden handlar om ett järnhårt bekräftande av köns- och minoritetsidentiteter, nämligen i rörelser som #MeToo och Black Lives Matter, och nästa stund om upplösningen av varje köns- och identitetskategori till förmån för en helt flytande, befriad kroppslighet, nämligen i rörelser som HBT+.

Från proletariatets dikttur till matriarkatets diktatur

Förklaringen är egentligen ganska banal. Om man följer den marxistiska logik som presenteras i min bok har revolutionen tre faser: i den första fasen måste medlemmarna i den förment förtryckta och underprivilegierade befolkningsgruppen avsäga sig sin individuella identitet som samhällsmedborgare för att i stället se sig själva som en del av ett kollektiv som har vissa gemensamma intressen, vilka står i skarp konflikt med andra sociala gruppers intressen.

Den andra fasen handlar om den så kallade ”förtryckta” och ”underprivilegierade” befolkningsgruppen. Eftersom den har blivit medveten om sina egna kollektiva intressen och inte längre låter idéerna om samhället som en öppen, dynamisk och pluralistisk helhet dölja den faktiska maktbalansen, vänds, genom ett påtagligt ingripande, hierarkin 180 grader så att de som tidigare var förtryckta nu blir förtryckare och de som tidigare var förtryckare nu blir förtryckta, de enda två positionerna man kan ta som samhällsmedlem – och tertium non datur. Inom den klassiska marxismen kallas denna fas för proletariatets diktatur. I det nya postmarxistiska kulturomvälvningen kan vi kalla det för matriarkatets diktatur.

Hela denna process kräver naturligtvis att man mobiliserar en avsevärd mängd aggressioner och negativ energi, vilket kan få människor att vid behov överskrida de etiska gränser som vi alla har inbyggda qua reflekterande varelser. Detta sker genom den så kallade ”affektmanipulationen”, som jag också beskriver i Køn og identitet – et spadestik dybere. Manipulering av affekter framkallar det bränsle som i dag får befolkningsgrupper – till exempel kvinnor – att storma barrikaderna skrikande och ropande. Mer specifikt kanaliserar den de negativa frustrationerna, särskilt hos oss kvinnor, till ett kollektivt uppror. A la: ”Det är också patriarkatets fel att jag inte fick den make jag ville ha, det jobb jag ville ha, den sociala framgång jag strävade efter”. Osv.

Slutligen kommer den sista fasen. Inom den klassiska marxismen kallas det för det klasslösa samhället. I den nya postmarxistiska kulturrevolutionen kan vi kalla det för det köns- och identitetslösa samhället. Något som jag också förklarar i Køn og identitet.

Bakom allt detta ligger i båda fallen en viss förståelse av moderniteten, som kan spåras tillbaka till Friedrich Hegel. Hegel ser samhället främst som en ständig bombastisk maktkamp som består av tre faser: tes, antites och syntes. I motsats till den andra inflytelserika synen på modernitet, som kan spåras tillbaka till Immanuel Kant, där samhället snarare ses som en dynamisk helhet av olika element som kan samexistera väl utan att behöva sluta i en flott och felfri syntes. (Inte bara det borgerliga liberala samhället utan även den skandinaviska välfärdsmodellen bygger på den senare uppfattningen om modernitet).

Titeln på paneldebatten på Bornholms Folkemødet är en indikation på vilket stadium av den nya vänsterradikala revolutionen vi befinner oss i just nu. Vi befinner oss alltså, menar jag, i det skede som kan kallas ”matriarkatets diktatur”, som liknar den klassiska kommunistiska revolutionens begrepp ”proletariatets diktatur”.

Vad betyder det? Jo, det betyder att en hård och brutal omvändning av vad som för de nya revolutionära feministerna – formad dels av Judith Butlers intersektionella sociala konstruktivism, dels av den aktivistiska feminist Sara Ahmeds affektteori – nu äntligen lyckas. Därefter blev ett stort antal män med höga positioner i samhället, särskilt inom media och politik, drabbade av olika, oftast mycket tvivelaktiga MeToo-fall eller andra fall med anknytning till kränkningsdiskursen. I stället tar kvinnor och feministiska män över platserna.

TV2:s roll i den danska kulturrevolutionen

Det starkaste exemplet på detta i Danmark, som jag först efter Folkemødet insåg, är det statliga TV2. Kanalen bildades ursprungligen på det kantianskt inspirerade 1980-talet för att bryta Danmarks Radios decennier långa monopol, som av många också sågs som ett politiskt monopol som hjärntvättade befolkningen med vänstertänkande i olika skepnader. Därav termen ”de röda legosoldaterna” som användes av de nya högerpopulistiska partierna på 1970-talet.

DR är fortfarande en ”röd” kanal. Det nya är dock att den andra statliga tv-kanalen, TV2, i dag är ännu rödare än DR. Trots att den också har status som offentlig tjänst.

Vi såg detta på riktigt när den andra MeToo-vågen började rulla i Danmark. Fram till sommaren 2020 märktes knappast MeToo här, vilket jag också påpekar i min första debattbok, Den nordiske MeToo-revolution 2018 – og dens omkostninger,från 2019 [iv]. Visserligen hade vi haft några fall – bland annat med den sparkade rektorn för Köpenhamns författarskola, som jag också skriver om i boken – men det var ingenting jämfört med de andra nordiska länderna, särskilt Sverige, som mer eller mindre översköljdes redan från hösten 2017, när MeToo-rörelsen släpptes lös i USA i kölvattnet av anklagelserna mot filmproducenten Harvey Weinstein.

I augusti 2020 höll TV-värden Sofie Linde ett tal vid TV2 Zulus årliga Comedy Award-gala [v]. Detta tal vände upp och ner på allting. Och det i en sådan utsträckning att jag skulle vilja säga att Danmark för närvarande är det land i Norden där MeToo har orsakat mest förstörelse, ur ett demokratiskt, liberalt perspektiv. Före talet hade MeToo, som jag nämne ovan, ingen plats i vårt land. I de övriga nordiska länderna, där rörelsen hade tagit fart mer, sades det till och med att Danmark var det land där ”MeToo dog”. Efter talet var saker och ting annorlunda, minst sagt. Med andra ord fick det enorma konsekvenser i form av avskedanden, kanslerskap och offentlig uthängning av män, särskilt inom medierna och den politiska världen, men även på andra håll.

Några av de första huvudena rullade på TV2, när två av de mest begåvade journalisterna på stationen, Jes Dorph-Petersen och Jens Gaardbo, som båda hade varit på stationen från början, fick sparken efter en tvivelaktig advokatutredning, som sedan dess har kritiserats av både det danska advokatsamfundet och den danska dataskyddsmyndigheten [vi].

Kulmen: Herlufsholmskuppen

Hur långt revolutionen har kommit i Danmark när det gäller att frammana den scen som jag här kallar ”matriarkatets diktatur”, visar händelserna kring elitskolan Herlufsholm. Och återigen – voila! – det är TV2 som ligger bakom, eftersom det var de som ursprungligen gjorde den tvivelaktiga dokumentären som satte igång hela historien [vii]. Och återigen – voila! – nyhetsuppläsaren Cecilie Beck spelar en mycket framträdande roll, en roll eller position som hennes medverkan i den lika problematiska dokumentären Sexisme bag skærmen bidrog till att ge henne, eftersom Cecilie Becks karriär till slut fick en boost av exakt samma typ av erotisk relation som de manliga kollegornas karriärer strandade på. För det är tydligen så hyckleriet i MeToo fungerar. Kvinnor har rätt till allt och männen till absolut ingenting [viii].

Herlufsholm är en institution som är över 450 år gammal, vars grundande går tillbaka till 1565 och vars byggnader går tillbaka till 1100-talet. Det var Herluf Trolle (därav namnet Herlufsholm) som ursprungligen grundade skolan som en utbildningsinstitution för ”barn till ädla och hederliga män”. Detta innebar att skolan inte bara var avsedd för adelns barn, utan även för dem som hade lust och förmåga att lära sig litteratur eller att utbilda sig, som det kallades. En funktion som naturligtvis blev allt viktigare i takt med att moderniteten fortskred.

På bara en vecka lyckades dock en dokumentärfilm av mycket tvivelaktig karaktär vända upp och ner på institutionen. Rektorn avskedades och gamla traditioner och ritualer, som hade präglat skolan i århundraden, avskaffades med ett enda slag. Det danska kronprinsparet, vars äldsta son går på Herlufsholm och vars äldsta dotter skulle börja nian på skolan, uttryckte sin oro över dokumentärfilmens påstådda beskrivningar av övergrepp, mobbning och trakasserier innan den ens hade visats. De ville dock vänta tills mer grundliga och oberoende utredningar hade genomförts innan de fattade ett slutgiltigt beslut om barnens framtida skolgång.

Men denna förändring möttes inte bara av en skitstorm, utan även av en skitorkan på både sociala och vanliga medier. En skitorkan som även borgerliga medier och kommentatorer ivrigt deltog i. Till slut såg kronprinsen och kronprinsessan ut som ett par jagade hjortar som satt i ett hörn.

Men de tillkännagivna utredningarna kom aldrig. Redan innan dess hade den statliga tillsynsmyndigheten STUK (Styrelsen för utbildning och kvalitet under barn- och utbildningsministeriet, som leds av den tidigare Enhetspartisten Pernille Rosenkrantz-Theil) publicerat ett så kallat rapportutkast som visade att förhållandena på skolan var så kritiska att den kunde ha varit nära att bryta mot lagen. Den nuvarande styrelsen avgick omedelbart och kronprinsen och kronprinsessan meddelade att de drog tillbaka sin son från skolan och att deras dotter ändå inte skulle gå i skolan efter sommarlovet. Detta trots att den avgående ordföranden för skolstyrelsen betonade att styrelsen inte höll med om de preliminära slutsatserna i rapporten, trots att kronprinsparets son uttryckligen hade sagt att han var mycket glad över att gå på skolan, och trots att en mängd tidigare elever och deras föräldrar flera gånger hade varit ute i pressen och försökt korrigera den mycket dystra bild som målades upp av skolan.

Allt detta – och mer därtill – var vad Cecilie Beck, som nu är en stor TV-kändis, berättade för TV2:s tittare på nyheterna söndagen den 26 juni [ix]. Noterbart var den nästan enhälliga kören av intervjupersoner som bidrog till att stödja kritiken i STUK:s rapportutkast. Som om det redan vore en obestridlig sanning om fallet Herlufsholm. Vi hörde bland annat en antimobbningskonsult från Rädda Barnen – en annan av de tidigare ideologiskt neutrala frivilligorganisationerna som under de senaste åren har vänt kraftigt åt vänster under ledning av Rosenkrantz-Theils tidigare kollega från vänsterpartiet Enhedslisten, Johanne Schmidt-Nielsen. Vi hörde också en professor i pedagogik från Århus universitet som sa att inspektionsmyndighetens kritik av Herlufsholm var ”utan motstycke”.

Om du fortfarande var osäker på om detta var en mycket partisk och allt annat än objektivt neutral kritik av de sociala förhållandena i skolan, kunde du inte vara det efter att ha hört den sista personen som intervjuades i programmet, mobbningsforskaren Helle Rabøl, medgrundare av NOiSE och Föreningen för upprättandet av det fria universitetet. Hennes ord löd exakt: ”Derfor bliver vi nødt til at have en pause med denne her skole, og jeg vil foreslå året ud, hvor man så at sige forbereder, at en ny skole flytter ind i lokalerne.” Jag upprepar: på grundval av ett utkast till tillsynsrapport och innan skolans svar på STUK:s anklagelser ens hade lämnats in!

Än en gång ser vi alltså att saker och ting skyndas på och att saker och ting plötsligt måste ske mycket snabbt. Kanske för att ett mer tålmodigt och väl avvägt tillvägagångssätt skulle ge upphov till fler nyanser, fler vinklar och fler perspektiv – och därmed rubba grunden för de mycket drastiska ingripanden som framför allt mobbningsforskaren ville ha.

Särskilt intressant är mobbningsforskarens åsikt. Hon tillhör den del av pedagogiken som anser att man ska titta på gruppens psykologi snarare än på individens psykologi [x]. Detta är förvisso ett sätt att se på pedagogik, men det är också i hög grad färgat av en viss normativ inställning, som står i kontrast till den grund som en skola som Herlufsholm vilar på. Och enbart av den anledningen borde hennes uttalande aldrig ha fått stå ensamt – som det gamla uttrycket om att låta räven vakta gässen lyder. Hon har också tidigare förespråkat att vuxenvärlden bör svara med en ”ursäkt” och se över hur man kan ta bort pressen på unga människor att prestera och behärska. Till exempel genom att se över bedömningar av utbildningsberedskap och betygssystem och genom att sätta skolvälbefinnande och skolprestation på samma spår i stället för att skilja dem åt [xi]. En pedagogik som utbildningsminister Pernille Rosenkrantz-Theil också har anslutit sig till, men som Herlufsholm absolut inte ansluter sig till och aldrig har anslutit sig till. För att den prioriterar meritokratiskt lärande och individuell personlighetsbildning framför individutmanande gemenskap och socialistisk ”rundabordspedagogik”, så att barn och ungdomar kan bli ansvarsfulla vuxna medborgare som klarar av livets krav. Det är helt legitimt, eftersom vänsteraktivistiska pedagoger och politiker inte har något monopol på didaktik. Även om de vill att det ska se ut så.

Den numera före detta ordföranden tog starkt avstånd från kritiken. Men symptomatiskt nog hade man skapat ett setup där han intervjuades via telefon på samma sätt som när programmet Kontant är på jakt efter brottslingar. Journalisten ses sitta med sin mobiltelefon i handen och försöka få fram svar från den avgående ordföranden som han inte kunde ge, även om han hade velat, eftersom det efter hans avgång naturligtvis inte var hans, utan skolans uppgift att besvara dem.

TV2:s ”konstruktion”, som man skulle kunna kalla det, av Herlufsholmsskandalen är ett utmärkt exempel på hur medier, vänsterpolitiker, aktivistiska forskare och icke-statliga organisationer agerar i den revolutionära wokismen som vi lever i. Idén om ekokammaren tas från de sociala medierna och överförs till de stora gamla medierna och den gamla allmänheten, där den sedan bidrar till att skapa den typ av slutenhet, enögdhet, dogmatism och brutalitet mot ideologiska ”fiender” som anklagas för alla slags vidriga saker, som vi alltför väl känner till från totalitära samhällen. I själva verket kan det mycket väl finnas en naturlig, demokratisk och framför allt legitim oenighet om utbildnings- och fortbildningsprocesser. Men det kommer aldrig fram i ljuset. Fiktioner, skrönor, rykten och ogrundade påståenden kan sedan – voila! – serveras som obestridliga sanningar.

Men det som är nytt – och det är här som en annan Enhedslisteförespråkare, partiets chefsstrateg Pelle Dragsted, kommer in i bilden – är att i stället för att krossa de gamla institutionerna försöker de erövra dem [xii]. Till och med på alla möjliga dolda sätt, för att lukrere på dem som har byggt upp grunden för dessa institutioner. Med andra ord, det som vi också känner till som en kupp (Netflix-serien Hollywood är ironiskt nog en exakt bild av detta). Herlufsholm går längre än att ”bara” fånga individer. Med Herlufsholm får revolutionärerna i Danmark sin första riktiga trofé: en hel institution med rötter som går tillbaka till renässansen, som lagts i ruiner så att endast skalet återstår, redo att fyllas med nytt wokistiskt, identitetspolitiskt innehåll. Herlufsholm är den största fjäder i hatten hittills. Man skulle kunna säga att Herlufsholmsfallet är ett exempel på hur illa det kan gå när forskningen vid universiteten förenas i en aktivistisk riktning. För det är där det börjar. För de woke nymarxistiska forskarna och deras lärjungar är allting följaktligen svart och vitt. Avhandling. Boom. Antithesis. Boom. Syntes. Bummelum. Det är raka motsatsen till den komplexitet som en modern vetenskap bör bestå av.

Förresten: en sak saknas helt i alla de många uttalanden från journalister och experter och andra i allmänheten om att kronprinsparet har tagit bort sitt barn från en skola som det gärna gick till så fort det minsta anklagande ljud hördes – och det är respekten för barnet i fråga. Nämligen från människor som knappt kan hålla sig tillbaka från rent idealistiskt svamlande över sin egen barnvänlighet. Som om just detta barn bara var en obetydlig bricka i det stora spelet.

Detta är inte förvånande. För det finns ytterligare en sak – kanske den viktigaste – som kännetecknar dagens revolutionära kulturella uppsving: den bländande likgiltigheten för individen och hans öde. Det finns faktiskt en kall cynism när det gäller möjligheten att medvetet skada andra människor, om det bara tjänar den sociala revolutionens sak. Och då talar vi inte ens om omogna barn och ungdomar som går över gränsen när de retas och provocerar varandra. Vi talar om vuxna som är helt villiga att medvetet skada ett barn och kanske traumatisera det för livet, om det tjänar ”gruppens ideologi”.

På väg in i revolutionens slutfas?

Om min analys är korrekt är vi på väg att nå kulmen på det feministiska övertagandet av samhället. Fler och fler män avlägsnas gradvis från de toppositioner som de har uppnått genom ett långt liv av meritokratisk skicklighet och flit – ädel eller inte. I deras ställe sätts kvinnor eller feministiska män på plats. Och med kuppen av en stor institution som Herlufsholm måste man tänka på att vi på dansk mark närmar oss slutet av den fas av revolutionen där makthierarkin våldsamt och brutalt vänds upp och ner overnight. Med andra ord har TV2:s feministiska vakter lyckats med sitt uppdrag, i nära samarbete med KVINFO, en annan starkt vänsterinriktad intresseorganisation som får miljontals kronor i bidrag från den danska staten.

Den tredje fasen av revolutionen återstår då. Den är redan på gång. Återigen först och främst genom radikaliserade intresseorganisationer som HBT+ Danmark, Normstormerne, Sex & Samfund osv. Och genom den kampanjjournalistik som noggrant samordnas med dessa organisationer. För att inte tala om politiker i det danska parlamentet och i de danska regionerna och kommunerna – bisarrt nog nästan lika mycket från höger som från vänster.

Resultatet: ett samhälle som – medan de flesta har suttit passivt med händerna i knät – har förvandlats från en öppen, liberal, representativ demokrati till en sluten totalitär stat, där alla delar av samhället samordnas ideologiskt för att smälta samman till en högre vänsterradikal syntes, och för att grovt förfölja alla som avviker en millimeter från den ”rätta linjen”.

Det är därför en mycket bra fråga om det ens kommer att vara möjligt att hålla en feministisk och kritisk paneldebatt vid nästa års Folkemøde på Bornholm. I vilket fall som helst måste vi säga att Danmark i år blev det land där MeToo, med sin brutala, marxistiska revolutionära logik, nådde nya höjder i de nordiska länderna.

Om vi inte snabbt ska gå mot steg 3, det köns- och identitetsupplösta samhället och den slutgiltiga triumfen för det woke-tyranniet, där barn och ungdomar indoktrineras i massor för att tvivla på sitt eget kön och söka behandling inom hälsovårdssystemet för så kallad ”könsdysfori” – med alla de farliga biverkningar som har påvisats här – är det viktigt att åtgärder vidtas nu. Generellt sett måste de ohälsosamma gruppexperiment med barn som pågår just nu stoppas. Med andra ord: Det finns inget utrymme för fler misstag och förseningar. Vi befinner oss i ett läge som bäst kan beskrivas som sista chansen eller last call. Om inte annat bör vi ta den för barnens skull.

Marianne Stidsen, docent emeritus och författare

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon!

Noter

[i] https://academicrightswatch.se/?p=4701.

[ii] https://www.expressen.se/kultur/marianne-stidsen-jag-fann-en–sjalsfrande-i-horace-engdahl/.

[iii] https://hovedland.dk/bog/koen_og_identitet.htm.

[iv] https://upress.dk/vare/den-nordiske-metoo-revolution/.

[v] https://da-dk.facebook.com/tv2zulu/videos/sofies-lindes-tale-i-fuld-længde-%EF%B8%8F/337639814314937/.

[vi] https://nyheder.tv2.dk/samfund/2021-01-05-jes-dorph-afskediget-efter-intern-undersoegelse.

[vii] https://play.tv2.dk/serie/herlufsholms-hemmeligheder.

[viii] https://ekstrabladet.dk/underholdning/dkkendte/afsloering-tv-2-stjerne-knaldede-praktikant/9045590?ilc=c.

[ix] https://play.tv2.dk/serie/nyhederne/19-nyhederne-c0cfaf67-4953-45f1-b330-c73fcea7ece0.

[x] https://skolemonitor.dk/nyheder/art6592560/Kampen-mod-mobning-vindes-ikke-med-hygge-men-med-undervisning.

[xi] https://skolemonitor.dk/debat/art6593439/Voksensamfundets-pres-forstærker-skylden-blandt-unge.

[xii] https://www.gyldendal.dk/produkter/nordisk-socialisme-9788702294859.