En ny bild av Ryssland har framträtt i media och forskning under de senaste åren. Det som var förbjudet och inkorrekt har blivit korrekt och snarast påbjudet. Och vice versa. Det hela är ett intressant exempel för hur forskning följer de politiska konjunkturerna, skriver professor emeritus Svante Nordin exklusivt för Academic Rights Watch.

Varje epok kan karaktäriseras genom sina favoriserade skällsord. Mest laddat under Palmeeran i Sverige var inte ”rasism” utan ”antisovjetism” (ofta kombinerat med ”rysskräck”). Att alltför skarpt och principiellt kritisera Sovjetunionen/Ryssland var att visa sig som en fiende till freden.

Vem vill egentligen vara en fiende till freden? Det är föga bättre än att vara en fiende till kvinnornas rättigheter, eller till miljön eller (numera) till demokratin. Det finns nästan aldrig någon som erkänner sig skyldig till ett sådant brott men desto flera som beskylls för det.

Under Palmes tid var en svensk neutral. Svensk utrikespolitik och svensk neutralitetspolitik var samma sak. Därför fanns det också ”fredsforskning” som skulle främja freden genom att hävda att krig berodde på rustningar eller på psykisk aggressivitet. Om man bara rustade ner och inte demoniserade Sovjetunionen skulle allt bli bra, det var den genomgående tanken.

Fredsforskningen hade för övrigt sin motsvarighet ned på dagisnivå i ”fredsfostran”. Redan småbarnen skulle lära sig fred, kanske genom att fira Lenins födelsedag på dagis. Finns det någon förskola i dagens Sverige som firar Putins födelsedag (7 oktober)? Förmodligen inte. Hela fredstanken är som bortblåst, nu skall vi ansluta oss till fredens värste fiende, Nato. Vart tar forskningen i fredens tjänst vägen i så fall?

Även delar av historieskrivningen påverkas. Hur mycket har inte historiker av alla slag tagit avstånd från Karl XII, som var brottslig och vansinnig nog att försvara sitt land mot Ryssland, det i hela 18 år.

Eller tänk på hur illa litteraturforskare har gått åt Johan Ludvig Runeberg som i Fänrik Ståls sägner hyllade ett folk som försvarat sig mot Ryssland, ja som till och med var ondsint nog att se tapperhet i försvaret för fosterlandet som en dygd.

För historiker och statsvetare har det också varit ett brott att jämföra Stalins politik med Hitlers eller att tillskriva Sovjetunionen aggressiva avsikter i det förflutna eller nutiden.

Men Sverige är inte det enda land där synen på Ryssland i vetenskap, undervisning och media fått sin prägel av fredstänkande i olika former. Sedan 1970-talet när Willy Brandt och Egon Bahr inledde sin nya östpolitik, hyllade av världen, har liknande stämningar gjort sig gällande i Förbundsrepubliken. Jag tänker då inte bra på Gerhard Schröder som nu så nesligt blivit nedvärderad. Jag tänker också på den forskning kring Ryssland och öststaterna som i östpolitikens kölvatten utvecklades i Tyskland.

Det som väcker dessa tankar är en bok av en tysk forskare, Susanne Schattenberg, Leonid Breschnew: Statsman und Schauspieler im Schatten Stalins. Eine Biographie. Den finns också nyligen översatt till engelska och är den första seriösa biografin över sin huvudperson. Schattenberg är forskare inom öststatsvetenskap. Hon hör hemma i den tradition av tysk forskning kring Sovjetunionen och Ryssland som jag alluderat på. Och där det gällt att ställa sin forskning i fredens tjänst. Hennes bok inleds mycket riktigt av ett par citat från Egon Bahr.

Schattenbergs biografi har många förtjänster. Den är byggd på rejäla arkivforskningar. Den kastar nytt ljus exempelvis över omständigheterna kring Nikita Chrusjtjovs fall och kring Brezjnevs sjukdoms- och drogmissbrukshistoria som tidigare inte varit kända.

Ändå blir hennes bok egendomligt förvriden genom huvudtesen, nämligen att hennes hjälte var en stor kämpe för fred och folkförsoning. Schattenberg medger att Brezjnev fattade beslut om invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Hon medger att han skrev under beslutet om invasionen av Afghanistan 1979, även om hon anser att han varit alltför neddrogad för att vara fullt medveten om vad han skrev under. Hon medger att Brezjnev tvingade Wojciech Jaruzelski att genomföra en statskupp i Polen 1981 under hot om att annars invadera landet. Ändå ser hon honom som en freds- och avspänningspolitiker vars mål var ”välstånd för alla”.

Konstigt? Ja, avgjort. 

Naturligtvis finns det i Sverige liksom i Tyskland och i andra länder argument för forskning i fredens, jämställdhetens, mångfaldens eller klimatets tjänst. Men man måste ha klart för sig att forskning som styrs av en politisk agenda har sina problem. Ett av dessa problem är att plötsliga lappkast i opinion och politik, som nu i fråga om Ryssland, gör att det som tidigare var politiskt korrekt plötsligt blir inkorrekt. Eller om detta inte är ett problem är det åtminstone något som ställer höga krav på forskarnas förmåga och vilja till anpassning.

Svante Nordin

Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon!