Genom att ta ifrån forskaren det egna ansvaret för etiken blir hon en sämre forskare då hon reduceras till en regelföljare. Forskningens kvalitet och den samhälleliga kunskapsutvecklingen blir därefter. Det skriver Lotta Stern, professor i sociologi och Academic Rights Watch representant vid Stockholms universitet.
Tillsammans med kollegor har jag utvecklat och undervisat på kursen ”Sociologi som vetenskap” som ges på första terminens sociologistudier vid Stockholms universitet. Det är en rolig kurs, ämnet är viktigt och frågor om vetenskaplig kunskap, etik och forskning är spännande att diskutera med studenter.
På kursen har vi bland annat använt Professor Bo Rothsteins debattartikel i DN där han kritiserar Nobelpristagarna i ekonomi 2019 för att bedriva etiskt problematisk forskning som, menar han, troligen inte skulle ha fått etikprövningstillstånd i Sverige. Motsättningen mellan den hyllning som priset innebär och Rothsteins sågning blir utgångspunkt för diskussion om etiska frågeställningar inom forskningen. Diskussionen belyser etiska problem med experimentell forskning inom samhällsvetenskaperna. Också Metropolit-projektet diskuteras, ett projekt som institutionen ansvarade för och som på 80-talet orsakade en mediestorm kring det etiskt riktiga i att utan samtycke inhämta registerdata om människor. Hur värderar vi balansen mellan individskydd och kunskapsbehov? Hur viktigt är informerat samtycke? (När) är det okej att forska på människor utan att de är fullt ut medvetna om att de deltar i ett forskningsprojekt? (När) är det okej att mörka syftet med deltagandet? Det är exempel på etiska frågeställningar som berörs och som lägger grunden för studenternas förståelse av etik och deras egna kritiska tänkande.
Risken för att sökandet efter ny kunskap skadar människor minimeras av att forskare har en välutvecklad forskningsetisk kompass. Historiskt utvecklades den främst genom kollegial socialisering under t.ex. forskarutbildningen, genom empiriskt arbete tillsammans med seniora forskare eller deltagande på seminarier. Över tid internaliserade forskaren därmed den kultur som genomsyrade universitetsvärlden. I rätt hög utsträckning rörde det sig om en informell process – man fostrades in i den vetenskapliga kulturen utan att det gjordes så mycket väsen kring det.
Detta förändras nu i snabb takt och forskningsetiken kan sägas ha genomgått en juridifiering av sällan skådat slag. Sverige har fått en Etikprövningsmyndighet, vars syfte är att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning. Dessutom har det instiftats två nämnder som ska följa upp hur forskningsetisk lagstiftning efterlevs av forskarsamhället, Överklagandenämnden för etikprövning, ÖNEP, och Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, NPOF. Båda leds av domare.
Stockholms universitet har vidare skaffat sig en Forskningsetisk policy. På universitetets Avdelning för samverkan och forskningsstöd finns numer centralt forskningsetiskt stöd. Etik diskuteras på varje personalmöte och har blivit föremål för otaliga kurser och seminarier. Det är allvarligt, nästan skrämmande – och därtill mycket komplicerat.
Det kan tyckas märkligt att en forskare som vurmar för forskningsetik är skeptisk till denna utveckling. Borde inte sådana som jag tycka att det är bra om området styrs upp och tas på allra största allvar? Det är förstås vid första anblick inget orimligt antagande. Här finns dock en ordentlig målkonflikt: ju mer reglerna formaliseras, desto mer urholkas forskarens egna etiska ansvar. Visserligen betonas i samtliga måldokument att forskaren har ett eget ansvar för att bedriva forskning på ett etiskt sätt. Att göra det genom att följa regler är dock inte detsamma som att själv ta etiskt ansvar. Det är snarare att befrias från det egna ansvaret: jag har fått godkänt/etikprövat mitt projekt. Alltså är det fritt från etiska problem.
I rapporten ”Akademisk frihet i praktiken” beskriver universitetskansler Sigbrit Franke akademisk frihet som ”forskningens frihet, eller varje forskares lagfästa rätt att fritt välja forskningsämne och forskningsmetod samt fritt publicera forskningsresultat.” Enligt rapporten anser sig forskare vara fria då staten inte reglerar vad forskare får bedriva forskning om. Att omsätta friheten i forskning menar de är desto svårare: det är hård konkurrens om forskningsmedel och det läggs mycket tid på ansökningar. Enligt Professor emeritus Lars Jakobsson kräver de nya myndigheterna än mer tid för etikansökning – inte minst eftersom Jakobsson menar att formulär och riktlinjer är obegripliga.
Jakobssons främsta kritik är dock än mer allvarlig, Han menar att de nya nämndernas arbetssätt allvarligt skadar forskningen. För att skapa prejudikat kring lagens tolkning lagförs enskilda forskare av staten. Det är en obehaglig utveckling. I orätta händer är det en makt som kan göra mycken skada.
Ytterligare kritik förs fram av fyra professorer som menar att etikbyråkratin skapar konformism, risk för politisering och en urholkad forskningsfrihet. Det finns visst empiriskt stöd för argumentet. En experimentell studie visar att amerikanska Internal Review Boards (IRB:s) avslår politiskt känsliga frågor kring diskriminering på grund av kön eller hudfärg i högre utsträckning (40-50 procent godkända) än projekt som handlande om vikt eller längd (95 procent godkända). Det är ett resultat som är själva antitesen för fri forskning och kritiskt ifrågasättande.
På sikt underminerar juridifieringen forskarens frihet genom att regelverk ersätter eget ansvar. Ansvarstagande kräver frihet och frihet kräver ansvarstagande. Att vara ansvarstagande innebär att man är pålitlig, betrodd och hederlig, men också att man står till svars för sitt agerande. En individ som förväntas stå till svars lär sig betydelsen av pålitlighet. Inkräktandet som nu görs på forskarens eget ansvar underminerar indirekt akademisk frihet och kan över tid leda till att forskarens egna etiska kompass hämmas. Genom att ta ifrån henne det egna ansvaret blir hon en sämre forskare, hon blir en regelföljare. Forskningens kvalitet och den samhälleliga kunskapsutvecklingen blir därefter.
Kan utvecklingen av ett större regelverk motiveras av att forskare har misslyckats med att skydda den enskilda människan och respekten för människovärde? Inget av det jag läst hittills tyder på det. Om jag förstår saken rätt handlar de fall som myndigheterna driver om fabriceringar, plagiering och förfalskningar – visserligen uppenbara brott mot forskningens etiska kodex men inte i sig problematiska utifrån myndigheternas individskyddsuppdrag. Inget tyder alltså på att forskare har problem att förstå den viktiga balansen mellan individskydd och kunskapskrav. Regelverket tycks därmed vara oproportionerligt till det påstådda problemet. Frågan är om inte det är det största etiska problemet som går att identifiera i den här utvecklingen.
Lotta Stern
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦