Vilket parti ska man rösta på om hjärtefrågan är akademisk frihet och den svenska högskolans framtid? Denna fråga är utgångspunkten för den analys av riksdagspartiernas politiska program som Academic Rights Watch här presenterar inför valet den 11 september 2022.

Academic Rights Watch har i ett 50-tal artiklar i dagspressen och flera hundra inlägg på webbplatsen uppmärksammat bristande akademisk frihet vid svenska lärosäten. Det handlar om ingrepp i yttrandefriheten, bristande respekt för meritokrati, ideologisering, politisk påverkan med mera.

Bara för att ta några senare ärenden i mängden ses vid Uppsala universitet redan uttalandet av vissa ord som kränkande, och i Lund kan forskningskritik på ett seminarium leda till hemförlovning på obestämd tid. På KTH kallade rektor underordnad chef till professor, varvid sakkunnigutlåtande ansågs onödiga då personen i fråga redan utmärkt sig, nämligen på jämställdhetsområdet. Detta förfarande behandlades också i tidningen Fokus.

Vidare går det på miljöprogrammet Seed Box i Linköping inte att välja extern mentor fritt, utan personen ifråga måste vara ett gott val ”utifrån postkoloniala och intersektionella perspektiv”. Misstanken att etikprövning också kan betyda ”politikprövning” har uppstått i samband med att en professor åtalanmälts för att ha forskat om utlandsföddas överrepresentation i våldtäktsstatistiken. Hon riskerar nu fängelse för sin forskning. Det radikalfeministiska tankegods som under S-regeringen mer eller mindre påtvingades högskolorna genom den s.k. jämställdhetsintegreringen (2017-2019) har dokumenterats utförligt, se här och här.

Även studenter kan bli utsatta för den repressiva kultur som råder på vissa lärosäten, vilket hände en veterinärstuderande vid SLU som blev uppkallat till vicerektor efter en kritisk debattartikel om grisslakt.

I några fall har granskningsmyndigheter glädjande nog reagerat med ”kritik” av det inträffade då ARW eller andra anmält. I de flesta fall händer ingenting, och endast undantagsvis får akademiska övertramp personliga konsekvenser för den som gjort fel.

I ett försök att gå till botten med orsakerna publicerade ARW för några år sedan en serie Youtube-föreläsningar där vi identifierade de största hoten mot den akademiska friheten i Sverige. Till de mest uppenbara hoten hör politiskt valda rektorer och styrelser, internrekrytering och inavel samt otillbörlig påverkan från lobbyister och särintressen.

Men vi pekade också på en utbredd vänsteragenda inom många forskningsområden, där identitetspolitik och radikal feminism får stå oemotsagt, samt en långtgående relativism som är svårförenlig med seriös vetenskapliga verksamhet. Vi fann att de ännu djupare orsakerna stod att finna i det faktum att svenska politiker är påfallande obildade och främst politiskt skolade, i den ibland skadliga målstyrning som införts med New Public Management (se också här) men även i ett svagt rättsligt skydd.

Vår mest obekväma slutsats var – och förblir – att många, men långt ifrån alla, problem kan hänföras till en utbredd feminisering av högskolan, där ”mjuka” värden som omsorg och ”god arbetsmiljö” har blivit viktigare än ”hårda” värden som meritokrati och objektivitet. Utvecklingen mot en sådan feminin kultur har skett i takt med att den kvinnliga representationen vid högskolan ökat. Nästan 50% av lärarna är kvinnor, och bland studenterna är 60% kvinnor, tendens stigande i båda fallen. Värderingsskillnaderna mellan kvinnor och män på gruppnivå blir för övrigt allt svårare att förneka då de nu slår igenom på bred front i röstningsbeteendet, där kvinnor röstar vänster och män höger.

Många utbildningar, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, är helt eller nästan helt kvinnliga med allt färre manliga studerande. Endast inom professorskåren finns det en manlig övervikt, som blir allt mindre. 

Hur ställer sig riksdagspartierna till allt detta? Finns det insikt och vilja att ta itu med de grundproblem som gör att akademisk frihet riskerar bli något som hör till det förgångna?

För att få frågorna besvarade gick vi igenom partiernas politiska program på deras hemsidor, varvid vi fokuserade på fem huvudområden: (1) värnad yttrandefrihet, (2) mer autonomi för och mindre politisk styrning av högskolorna, (3) mindre New Public Management, (4) stärkt rättsligt skydd för akademiker samt (5) avskaffad radikalfeminism och kvotering. Vi överlåter åt läsaren att göra en egen samlad bedömning.

Vi ska förutskicka att inget riksdagsparti har högskolan som hjärtefrågan. Flera partier verkar helt sakna ett utbildningspolitiskt program. Det finns dock även i dessa fall andra delar av deras program som man kan ta fasta på vid en jämförelse, exempelvis när det gäller synen på radikalare former av feminism och kvotering.

1. Värnad yttrandefrihet

När det gäller yttrandefriheten är det främst Liberalerna och Sverigedemokraterna som betonar dess vikt. I Liberalernas program läser vi:

Liberaler brukar säga att gränsen för friheten går där man börjar kränka någon annans frihet, inte där man kränker någons känslor eller trosuppfattningar. Vi tror inte att extremistiska åsikter kan förbjudas eller censureras bort. Dagens skydd mot den allra grövsta hetsen ska finnas kvar, men vi ser inget skäl att göra ytterligare begränsningar.

Där står också:

I ett fritt samhälle har du rätten att kritisera de styrande och säga din åsikt, även om den inte uppskattas av andra. Alldeles för ofta ropas det på censur och förbud mot det som är kontroversiellt. Vi liberaler tror på en annan väg. Den öppna debatten där åsikter kan möta varandra är livsnödvändig.

Sverigedemokraterna anser att yttrandefriheten är fundamental och partiet framhåller att ”[d]et är en grundläggande rättighet att kunna framföra sin åsikt utan risk för repressalier”.

Socialdemokraterna vill också ha yttrandefrihet, men anses samtidigt att ”[d]et offentliga rummet ska värnas mot hat och hot”. Problemet med denna formulering är att medan hot kan vara olagligt gäller detta inte hat. Det står envar fritt att i ett öppet samhälle uttrycka hat mot andra, precis som det står envar fritt att uttrycka kärlek. Hot däremot är som sagt något annat och oacceptabelt i ett fritt samhälle.

2. Mer autonomi och mindre politisk styrning av högskolorna

På denna punkt har Socialdemokraterna ett problematiskt facit att redovisa. S-regeringen har under de senaste åren åsidosatt principen om ”armlängds avstånd” till forskningen genom att ge Nationella sekretariatet för genusforskning ett ”nationellt uppdrag” att främja genusforskningen i Sverige. Den tidigare nämnda jämställdhetsintegreringen måste också ses som en black om foten i sammanhanget. Som också nämndes har S-regeringen infört ett oproportionerligt system för etikprövning, som gjort att forskare nu riskerar fängelse om de enligt en delvis politikerbefolkad nämnd forskar om fel saker. S-regeringens utnämningar av Malmö högskola och Mälardalens högskola till universitet har slutligen kritiserats för att vara politiska. Socialdemokraterna är knappast ett förstahandsval för den som särskilt värdesätter högskolans oberoende från politiken.

Centerpartiets är det enda partiet som uttrycker engagemang för lärosätenas oberoende:

Vi vill stärka oberoendet hos såväl lärosäten som de forskare och lärare som är verksamma där. För att åstadkomma det vill vi att staten ska stötta högskolor och universitet som väljer att övergå till en stiftelseform, att politikens makt över och inom deras styrelser minskas och att stärka anställningstryggheten för lärare och forskare.

Det är klädsamt att partiet lyfter fram forskares och lärares oberoende i detta sammanhang. Rent konkret vill Centerpartiet genomföra följande reformer:

För att stärka lärosätenas ekonomi och möjliggöra satsningar på verksamheten bör donationer göras avdragsgilla. Vi vill öka basanslagen för forskning och minska [statens] detaljreglering av utbildningarna för att stärka den akademiska friheten. För att lärosätena ska bli mer självständiga vill vi att de får pengar utifrån sin kvalitet och efter hur de jobbar med det omgivande samhället och att fördelningen av anslag mellan utbildningar jämnas ut ytterligare.

3. Mindre New Public Management 

Målstyrningen av högskolorna verkar i stort accepterad av samtliga riksdagspartier. Få partier anmärker på de negativa effekterna av starkt förenklade mål. Centerpartiet är ett undantag som vill ”fasa ut ersättningen lärosätena får för godkända studenter, så kallade helårsprestationer”. 

I Liberalernas program hittar man också försiktig kritik av NPM: ”Vi menar även att det finns ett värde och syfte i högre utbildning som inte alltid går att mäta i pengar eller anställningsbarhet. Betydelsen och erkännandet av det egenvärde bildning består av behöver få en större plats i så väl högskolan som i samhället.”

Sverigedemokraterna vänder sig specifikt mot det bisarra produktivitetsavdraget, enligt vilket högskolorna varje år ska ”effektivisera verksamheten” och minska kostnaderna, vilket lett till att den lärarledda undervisningen nu är ligger på ohållbart låg nivå. Partiet skriver: ”Svenska studenter måste få mer lärarledd undervisning och produktivitetsavdraget ska avvecklas.”

4. Stärkt rättsligt stöd

På denna punkt har S-regeringen redan levererat en välkommen rättslig reglering, nämligen ett tillägg till 6 § högskolelagen med följande ordalydelse: ”[i] högskolornas verksamhet ska som allmän princip gälla att den akademiska friheten ska främjas och värnas”.

I övriga partiers program hittar vi flera nya grepp på den rättsliga fronten. ARW har uppmärksammat att utsatta lärare som driver sina ärenden i domstol riskerar lida stor ekonomisk skada i händelse av förlust. Moderaterna (LÄNK 31) har som enda parti engagerat sig i denna fråga:

Moderaterna vill också göra det enklare för privatpersoner att processa mot staten när den har överträtt dennes fri- och rättigheter. En parlamentarisk kommitté har lagt fram ett förslag om att införa en rätt till grundlagsskadestånd. Regeringen har dock valt att inte gå vidare med något lagförslag. Moderaterna anser dock att en sådant rätt bör införas. Det kan dock bli dyrt att inleda en process. En privatperson som förlorar tvisten behöver betala statens rättegångskostnader. Därför vill Moderaterna att huvudregeln ska vara att staten betalar sina egna rättegångskostnader, även om de vinner målet.

Den som följt ARW vet också att politisk uppfattning ibland kan vara till nackdel vid tjänstetillsättningar. Detta vill Sverigedemokraterna åtgärda: ”Sverigedemokraterna vill även att politisk uppfattning ska räknas som en diskrimineringsgrund enligt diskrimineringslagen.”

Sverigedemokraterna anser att ”[m]eritokrati och akademisk frihet är av största vikt”, varför ”[u]ndervisningsfriheten måste öka och den rådande tidsandan ska inte styra utformningen av kurser”.

Något annat ARW påtalat är att det är nästan omöjligt att få den som kränker andras akademiska rättigheter tillrättavisad för tjänstefel. Sverigedemokraterna är såvitt vi kan se det enda parti som vill förstärka tjänstemannaansvaret:

Sverigedemokraterna vill utöka möjligheterna att utkräva ansvar när den som utövar makt inte håller sig till de ramar som man bör förvänta sig av någon i tjänsteställning. En första åtgärd är förstås att återinföra ett moderniserat och utökat straffansvar för tjänstefel. En enig riksdag ställde sig bakom detta redan 2018, men de rödgröna partierna motsatte sig införandet under våren 2022. Den nuvarande ordningen lämnar alltför mycket utrymme för politisering och misskötsel.

Bland de rödgröna har vi Vänsterpartiet, som mycket riktigt, inte är entusiastiska: ”Vår utgångspunkt är att vi inte vill återinföra tjänstemannaansvaret i samma form som det såg ut tidigare.” Motiveringen är som följer:

För oss är det grundläggande att ansvariga chefer och politiker tar sitt ansvar för att strukturerna och personalförsörjningen på myndigheterna är välfungerande och bra för att i så stor utsträckning som möjligt undvika att fel begås. Det vore inte bra med ett system där tjänstemän riskerar att göra fel på grund av en ohållbar arbetssituation och sen också straffas rättsligt för det.

5. Avskaffad radikalfeminism och kvotering

Alla riksdagspartier är feministiska i den ursprungliga bemärkelsen att de värnar kvinnors och män lika rättigheter och möjligheter. Detta värnande är också en grundbult i en meritokratisk akademi. Skillnaden partierna emellan ligger främst i huruvida de anser att Sverige redan är jämställt. De som inte anser det menar oftast att det finns en ”strukturell” ojämlikhet som verkar i det fördolda och som kräver ett jämställdhetsarbete som aldrig verkar ta slut.

Till den senare gruppen hör såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Hos det senare är detta särskilt tydligt: 

Vi i Vänsterpartiet är feminister. Det innebär att vi ser att män generellt överordnas kvinnor i vårt samhälle. Genom vår feministiska politik arbetar vi för att förändra detta.

I Vänsterpartiets program läser vi också:

För Vänsterpartiet är feminismen inte en sakfråga. Vi ser att ojämlikheten och kvinnoförtrycket finns i alla livets och samhällets vrår, och det är därför vi har en feministisk analys av alla politiska frågor. Det är även därför vi valt att, till skillnad från andra partier, inte ha ett kvinnoförbund. Alla våra företrädare måste vara feminister och prioritera jämställdhet och feministiska frågor. Därför driver vi feministiska krav inom praktiskt taget alla politiska områden.

Även Miljöpartiet menar att ”[f]eminismen måste gå längre” samt att ”[d]iskriminering sker idag” vilket skulle ta sig uttryck i att ”[m]ediokra män väljs framför mer kompetenta kvinnor”.

Till denna grupp hör som sagt också Socialdemokraterna. Partiet beskriver sig som ”ett feministiskt parti” och menar att ”Sverige är inte jämställt”. Därför vill partiet ”stärka skyddet mot trakasserier”.  ”Vår rörelse är en feministisk frihetsrörelse på demokratins grund. Vi viker aldrig från våra progressiva värderingar.” I denna fråga ligger Liberalerna vänsterblocket nära då de instämmer att Sverige har ”långt kvar till jämställdhet”.

Främst Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tar tydligt avstånd från radikalfeminismens genusteorier och talet om osynliga manliga strukturer. Kristdemokraterna uttrycker det så här:

Kristdemokraterna är ett parti för full jämställdhet mellan män och kvinnor. Feminismen har många inriktningar och ordet feminist har olika betydelser. Vi ser med oro på den i dag växande vänsterfeminismen, där medborgarnas frihet ska begränsas till förmån för de genusteoretiska visionerna.

Kristdemokraterna motsätter sig kvotering då man menar att ”[t]illsättningar av tjänster och uppdrag ska ske utifrån kompetens, inte utifrån kön, ursprung eller ålder.”

Även Sverigedemokraterna avvisar kvotering: ”Tjänster och anslag ska fördelas strikt meritokratiskt, kvotering ska inte vara tillåten.” Kvotering är i själva verket är ett slags diskriminering, menar partiet:

Vi motsätter oss all kvotering utifrån kön, sexuell läggning, etnicitet och liknande. Vi anser att sådana yttre attribut måste vara underordnat kompetens, kunskap och erfarenhet. Kvotering innebär diskriminering för den som väljs bort på grund av kön eller något annat yttre attribut. All kvotering inom offentlig verksamhet bör avvecklas. Istället vill vi se insatser för att skapa likvärdiga förutsättningar.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦