Svenska universitet bör erbjuda ungdomar möjligheten att förvärva den specialiserade och djupa kunskap som landet behöver, men finansieringssystemet leder åt motsatt håll, skriver Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet, i en krönika exklusivt för Academic Rights Watch.

Vid Fysiografiska sällskapets symposium i Lund den 23 maj 2023 talade Katarina Engberg, säkerhetspolitisk analytiker som tidigare har haft uppdrag för försvarsmakten, om hur studier i ryska förändrats i Sverige. Få studenter läser ryska så djupt att de uppnår utmärkta kunskaper, och områdesstudierna har i försvunnit. De studievägar som fanns när hon grundlade sina kunskaper är borta. I dagens utrikespolitiska situation skulle vi ha behövt fler personer med djupa kunskaper om Ryssland och de stater som ligger i dess närhet.

Sverige skyler över bristerna i grundutbildningen genom att locka till sig personer från andra länder som doktorander och experter. Detta agerande är egendomligt fientligt mot svenska studenter, eftersom vi öppnar svenska doktorand- och post-doc-tjänster för internationella sökande, samtidigt som vi inte ger svenska studenter möjligheten att kvalificera sig för sådana tjänster.

Katarina Engbergs påpekanden får vara utgångspunkt för en reflektion över sambandet mellan kvalitet i universitetsstudier och finansieringssystem, och exempel kommer att tas från språkinstitutionerna.

Vad som är kvalitet varierar från ämne till ämne, men finansieringen är ett gemensamt problem liksom kvaliteten på förkunskaperna från grund- och gymnasieskolan. Om myndigheterna vill att vi ska ha kvalificerad utbildning i Sverige, måste tiden i skolan användas bättre. Förutom förkunskaper behövs förstås studievana, självdisciplin och förmåga att organisera sitt eget arbete.

Att institutionerna inte redan nu kräver högre ingångskunskaper eller ett inträdesprov beror bland annat på att de behöver ta in så många studenter som möjligt på grund av finansieringssystemet. Dagens modell med betalt per student oavsett om det gäller baskurser eller avancerade kurser gör att universitetens uppgift att tillhandahålla kvalificerad utbildning förfuskas.

Språkinstitutionerna måste också kunna garantera att studenterna kan läsa språket under minst tre terminer med ett lektionsutbud av åtminstone 15 timmar per vecka. Detta ska jämföras med de 6 till 8 timmar som nu är vanliga. Det är bättre att ha något färre språkinstitutioner men en bättre och stabilare resurstilldelning. 

Det är inte självklart vad språkstudier ska innehålla. Universitetsstudier i språk brukade inkludera kunskap om språket, läsning av litteratur, språkhistoria, litteraturhistoria och allmän historia. Dessa historiska aspekter gav ett djup i kunskapen, och de som studerat ett språk vid universitet blev bildade personer. Det har dock alltid funnits studenter som velat ha ett mer praktiskt fokus på att tala och skriva språket. Institutionerna försöker kompromissa, men eftersom antalet lektionstimmar är begränsat, riskerar de att inte nå hög kvalitet på någondera området. Dagens ”kunddrivna” utveckling gör att praktisk språkfärdighet ges allt mer utrymme. 

Det är numera få studenter som har språk som huvudämne. I ställer väljer de ofta språk som ett tillägg till andra studier under en termin eller två. Detta gör att det finns relativt många studenter den första terminen men att grupperna blir små på högre nivå och därmed dyra för institutionen. Samtidigt är det ju de högre kurserna som är de mest ”universitetsmässiga”.

Här kommer vi till kärnan i varför utvecklingen är fel. På grund av finansieringens konstruktion tenderar universitetsadministrationen att erbjuda många kurser på låg nivå som inte kräver förkunskaper. På avancerad nivå periodiserar man, gör om eller lägger ner kurser. Tendensen bort från kvalitet drivs av ett olämpligt finansieringssystem. Man kan se det som att ämnet ”infantiliseras” och att lärarnas specifika kapacitet för undervisning på hög nivå underutnyttjas. Vi skadar oss själva.

Det finns pengar i systemet, men de universitetsgemensamma utgifterna slukar en allt större del av tilldelningen per student. Universitetslärare ser detta och har svårt att fördra en administration som ändå talar om ”kvalitetssäkring”. Statens ansvar i den här utvecklingen är att den har lagt på lärosätena uppdrag som kräver anställning av en rad handläggare som exempelvis ska verka för mångfald eller genusintegrering. Vill staten ha högre kvalitet, måste den renodla de uppgifter som har med universitetens kärnuppdrag att göra.

Sist några exempel från språkinstitutioner på hur dagens olämpliga finansiering gör att vi har fått nybörjarkurser, tematiska kortkurser och kurser på engelska i anknytning till andra språk. 

Eftersom resurstilldelningen bygger på antal studenter ges nu nybörjarkurser också i skolspråk, dvs. kurser som egentligen ligger på gymnasienivå. Förr brukade universiteten hänvisa till Komvux för sådan utbildning, men eftersom språkinstitutionerna får lika stora anslag för sådana kurser som för mer kvalificerade är det ekonomiskt fördelaktigt att fylla lärosalar med studenter på nybörjarnivå. 

Institutionerna har också skapat korta temakurser. Det kan röra sig om korta allmänbildande kurser på svenska med anknytning till språkområdet. En variant är att det ges kurser på engelska om andra språk och språkområden så att internationella studenter utan kunskaper vare sig i svenska eller det specifika språket kan söka.

Hela tänkandet kring kursutformningen präglas av idén med ”fristående kurs”. Inga behörighetsregler ska hindra någon från att gå en viss kurs. Man studerar inte historia kronologiskt utan väljer någon epok. I geografi koncentrerar man sig på någon region eller något land. När det gäller litteratur väljer någon författare, oftast relativt modern, utan att placera in författaren eller verket i ett längre perspektiv. Finansieringssystemet och låga förkunskaper hos studenter samverkar till att sänka kvaliteten, och humanioraämnen blir allt mer irrelevanta för landets intellektuella nivå.

Ett exempel på hur de här trenderna slår är att det för spanskstuderande traditionellt var en höjdpunkt att en gång i livet på originalspråk läsa delar av Spaniens mest berömda roman, ”Don Quixote” av Miguel de Cervantes, publicerad 1605 och 1615. Studenten kunde förstå historiska referenser, skratta åt skämten och se hur språk, litteratur och samhälle var sammantvinnade. Idag kan en kurs om ”Don Quixote” ges på engelska utan krav på kunskaper i spanska för att locka fler sökande. 

Ett exempel på att specialiserade kurser läggs ner är just de områdesstudier som redan nämnts där studier i språket och litteraturen kombinerades med fackkurser i historia, ekonomi och aktuella förhållanden. Kurserna var avsedda att förbereda för arbete i företag, biståndsarbete, journalistik och politik. Problemet var också i det fallet att studenterna var få och undervisningen dyr för institutionen. 

Det är adekvat att tala om ett självskadebeteende när ett lands finansieringssystem undergräver kvaliteten i de studier som det finansierar. Vi behöver ett finansieringssystem som utgår från den utbildning som vi vill att landet ska tillhandahålla.

Varför inte börja med att prova ett sådant system på en viss sektor av högskolan, exempelvis de trängda språkinstitutionerna? Att ändra finansieringen av språkinstitutionerna skulle kunna ses som ett slags beredskapsåtgärd i oroliga tider. För att knyta an till Katarina Engbergs observationer bör svenska universitet erbjuda ungdomar möjligheten att förvärva den specialiserade och djupa kunskap som landet behöver.

Inger Enkvist