Svaret på de höga kostnaderna för vetenskapliga publicering är inte centralisering och “färdplaner” som experter, EU eller andra maktspelare på central nivå tycks se framför sig, utan ett polycentriskt system med många aktörer som självständigt arbetar med sanningssökande som ideal. Det skriver sociologiprofessor Lotta Stern, som representerar Academic Rights Watch vid Stockholms universitet.

I en nylig debattartikel med rubriken “Vetenskapliga tidskrifter har spelat ut sin roll” argumenterar Gustav Nilsonne för behovet av ett öppet vetenskapssystem som kan utstakas enligt en färdplan utarbetad av experter från Europa. Målbilden är en utveckling från dagens “monopolkonkurrens” till en “fungerande marknad” där tjänsteleverantörer kan konkurrera på jämbördiga villkor. Den fungerande marknaden ska dock vara offentlig ägd och icke-vinstdrivande. Något som särskilt betonas av de 10 tunga aktörer som snabbt ställt sig bakom EU:s ministerråds slutsatser om akademisk publicering.

Det är till att börja med en konstig beskrivning av problemet. Vetenskapliga förlag är inte monopol och de har inte monopol på kunskap. De betyder inte att de är älskvärda eller goda, men monopolanklagelsen är faktamässigt felaktigt. Det är trots allt fullt möjligt för konkurrerande tidskrifter att etablera sig på marknaden och flera av (de flesta?) topp-tidskrifterna inom samhällsvetenskapliga discipliner publiceras redan av universitet och akademiska förlag som inte är vinst-drivande (Inom sociologin är framstående exempel AJS, ASR, ESR). De stora vetenskapliga förlagens marknadsposition beror på att de varit framgångsrika i att säkra kunder och ta bra betalt av dem. 

Att misstänkliggöra vinstdrivande förlag genom att kalla dem monopol är en förenkling och leder till fokus på fel problematik. Det är inte så mycket det privata ägandet på utbudssidan som är problemet utan kunderna på efterfrågesidan. Vilka är då kunderna? I en svensk kontext framförallt universitetsbiblioteken och statliga forskningsinstitut. De sluter avtal och förhandlar kollektivt via Bibsamkonsortiet. Men biblioteken är inte egentliga kunder, det är inte de som “efterfrågar varan”. De representerar snarare kunderna, i slutändan forskarna själva. Det är trots allt främst forskare som konsumerar resultaten som publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Här finns vad ekonomer skulle kalla tydliga incitamentsproblem.

Forskningskommunikation via vetenskapliga tidskrifter är i hög utsträckning ett inomvetenskapligt intresse. Med alltfler i befolkningen som har en utbildning på master- och forskarnivå har möjligen något fler läsare utanför forskarkollektivet tillkommit men kommunikationen är inte direkt efterfrågad av den intresserade allmänheten. Tidskriftsartiklar är inte skönläsning och det kräver inläsning för att få grepp om vad forskningen just nu håller för sant. Att det talas så högljutt om vikten att publicera forskning tillgängligt är därför något märkligt, men låt oss lämna den frågan för stunden och återgå till forskarnas efterfrågade konsumtion av tidskrifter.

En forskare vill ha så fri tillgång till forskning som möjligt. Efterfrågan är enorm, särskilt då forskaren inte själv betalar för prenumerationen. Vanligen ingår den i lärosätenas overhead och smetas därmed ut genom procentpåslag på den overhead som institutionerna bidrar med till universitetens biblioteksbudgetar. Prismekanismen blir därmed väldigt trubbig. Det har sannolikt påverkat prisökningarna över tid. Den prioritering och ransonering som kostnader/pris annars utgör för konsumtion saknas. Det är lätt att förstå att forskare visavi biblioteken framför starka åsikter om hur viktigt det är med tillgång till både det ena och det andra. Och förlagen är inte sena med att instämma. Utläggningen syftar till att poängtera att det inte nödvändigtvis är utbudssidans monopolistiska tendenser som gör att prissättningen ser ut som den gör, lika stor skuld i problemet är nog efterfrågesidans. 

Jag är helt enig med Nilsonne att förlagen tar mycket bra betalt för att kommunicera forskares arbete. Hutlöst bra betalt. Särskilt är de senaste årens påslag för öppen publicering en osund och ohållbar utveckling. Att det är otidsenligt med betalväggar, inloggningar och krångel kring tillgänglighet är jag likaså helt enig med. Det ska bort.

Det är dock svårt att se att lösningen ska ske genom en “färdplan” som experter, EU eller andra maktspelare på central nivå tycks se framför sig. Tvärtom kommer utvecklingen av framtidens vetenskapliga kommunikation att skadas om den ska skapas genom centralstyrning och planering. I artikeln hintas om att det inte bara är vinstdrivande förlag som ska bort utan de vetenskapliga tidskrifterna överlag. 

Det kan hända att de traditionella tidskrifterna kommer att utmanas framöver. Det existerar redan idag alternativa idéer om publicering, nya publiceringsvägar och utvecklingar av sätt att kollegiegranska: Tidskrifter som endast publicerar digitalt, tidskrifter som enkom publicerar replikationer, tidskrifter som publicerar utan krav på “nyskapande” men där artiklar genomgår peer-review för att säkerställa kvalitet, peer-review credits som höjer statusen för att granska, med mera. Forskning bör förstås och fungerar bäst som ett polycentriskt system med många aktörer som självständigt arbetar med sanningssökande som ideal. Forskare är inte en resurssvag eller inkompetent grupp och kvalitetsutveckling blir bäst om den får växa fram från forskare själva. 

Det gäller också förekomsten av problem med meritvärdering. Det föregår en livlig dialog bland kollegor på lärosäten om hur meritvärdering ska gå till. En dialog kring om avvägningen mellan kvantitativa mått som citeringar, tidskrifters rang och kvalitativa mått som kreativitet och inomvetenskapliga bidrag. Meritvärdering ser väldigt olika ut beroende på ämnets traditioner. Forskning är ett polycentriskt system.

När EU drar igång en koalition för att utveckla forskningsbedömning är därför steg i helt fel riktning. Till att börja med är det onödigt, om vi litar på att lokalt och globalt förankrade forskare är mest kompetenta att bedöma kvalitet. Om vi inte kan lita på forskare bedömningar så kommer nog inte situationen att förbättras av att centrala aktörer tar fram handlingsplaner och nya kriterier. 

Handlingsplaner och kriterier har dessutom en ganska låg potential att förändra hur forskare ser på meriter. Förändring “uppifrån” tar oerhörd tid (kanske oändlig) och stora resurser för att få genomslag. Se bara på hur lite inverkan pedagogiska meriter har vid tjänstetillsättning av lektorer överlag, trots att de sedan en lång tid tillbaka formellt väger lika tungt som forskningsmeriter.

Förändring sker bäst på forskares egna initiativ. Ska förändring i forskningskommunikation och meritvärdering åstadkommas måste forskares incitament förändras. Så låt Bibsam säga upp dyra prenumerations- och publiceringsavtal men för att förändra forskningskommunikation på riktigt bör de medel som frigörs göras direkt tillgängliga för forskare som är engagerade i sådana insatser. Gärna i konkurrens. Mer resurser till att utveckla forskningskommunikation kommer framöver spontant att förändra forskningsbedömningar. Dessutom blir det mer polycentriskt, likt en marknad, en spontan ordning där idéer och innovationer får konkurrera sinsemellan. 

Lotta Stern

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦