I ett reportage i SvD varnade ARW:s Erik J Olsson och Magnus Zetterholm för att en alltmer kvinnodominerad högskola går ut över kvaliteten på forskningen. I en kommentar på SvD Kulturdebatt menade Bo Rothstein att Statsvetenskapen i Göteborg lyckats kombinera numerär jämställdhet med hög kvalitet. Olsson och Catharina Grönqvist noterade emellertid, i en replik, att de manliga professorerna på institutionen är mer än dubbelt så citerade som de kvinnliga. Här publicerar vi Rothsteins slutreplik exklusivt för Academic Rights Watch webbplats.
Erik J Olsson och Catharina Grönqvist hävdar på denna websida (24/5) att ökad jämställdhet, som de benämner feminisering, är ett hot mot hög kvalitet i forskningen. Som jag visat (SvD (20/5) stämmer detta illa med mina erfarenheter som statsvetare. Både på den internationella toppnivån i statsvetenskap och på Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg där jag varit verksam visar resultateten på det motsatta, nämligen att hög kvalitet låter sig väl förena med jämställdhet. Olsson och Grönqvist använder sig av mått på citeringar för att hävda att detta inte stämmer eftersom de kvinnor som är professorer på sagda institution har färre citeringar än sina kolleger som är män. Problemet med deras siffror är enkelt, nämligen att äldre forskare av fullt naturliga skäl har fler citeringar än yngre och att en stor del av de kvinnor som blivit professorer på institutionen är relativt unga.
Huvudproblemet är emellertid att citeringar är ett mycket ofullständigt mått på kvalitet i forskning. Man kan till exempel bli citerad för att man skrivit en lärobok som många uppsatsstudenter använder, eller för att man producerat en databas som är brett använd, eller för att man skrivit en översiktsartikel som många nya forskare inom området använder sig av för att enkelt kunna orientera sig inom området. Insatser som dessa är förvisso viktiga men har inget att göra med kvalitet i vederbörandes forskning. Man kan också bli citerad för att man har lagt fram hypoteser eller teorier som i förstone verkar djupsinniga men som visat sig vara totalt omöjliga och som många forskare inom området efterhand tar avstånd ifrån. Michel Foucault med över 1,3 miljoner citeringar och Jaques Derrida med över fyrahundratusen är enligt mig tydliga exemplen på detta. Till detta kommer att det finns tunga belägg för att inom många forskningsområden blir kvinnor mindre citerade än män trots att deras forskning är av stor betydelse. Detta har tyvärr visat sig förekomma även inom statsvetenskapen. Det kan emellertid tilläggas att en aktuell global rankning visar att den mest citerade nu levande statsvetaren är en kvinna, nämligen Pippa Norris vid Harvard.[1]
Jag tackar för de uppskattande orden om min institution. Men som jag hävdat har någon kvotering för att åstadkomma en jämnare könsfördelning inte förekommit vid institutionen. Något sådant skulle helt enkelt inte ha accepterats, vare sig av mina kolleger som är kvinnor eller de som är män. Det skulle också med det nuvarande systemet, där de flesta professorer har fått sina anställningar genom att ansöka om befordran, inte heller kunnat ha förekommit med den administrativa ordning som gäller. Vid en sådan ansökan bedöms den sökande enskilt och alla utlåtanden från sakkunniga och lärarförslagsnämnd är offentliga. Skulle dessa ha sänkt kraven för att få fram fler kvinnor skulle självklart också en mängd klart mindre meriterade män ha sökt att bli befordrade med hänvisning till de lägre kraven. Något sådant har emellertid mig veterligen inte förekommit.
Slutligen vilar med stor sannolikhet Olssons och Grönqvists generella teori på att de har dragit en felaktig slutsats baserad på medelvärden. Även om det skulle vara så att de generella könsskillnader som de pekar ut existerar (att kvinnor i genomsnitt prioriterar prestationer som är medelmåttiga medan män lägger vikt vid topprestationer) så finns det inget som säger att detta skulle gälla också för de speciella kategorier av könen som söker sig till en forskarkarriär. Den akademiska karriären ger som bekant varken rikedom eller någon makt av betydelse och borde därför avskräcka det slags män som strävar efter detta. Samtidigt är denna yrkesbana mycket krävande vad gäller att prestera och drar enligt min bestämda erfarenhet till sig kvinnor som inte nöjer sig med det medelmåttiga. Medelvärden säger naturligtvis ingenting om hur selektionsprocessen till detta yrke fungerar.
Bo Rothstein
[1] De sex forskare som ligger ovanför Norris i denna mätning är antingen avlidna eller från andra discipliner.