Bo Rothstein har en poäng när han framhåller att statsvetenskapen i Göteborg kombinerat stora vetenskapliga framgångar med en numerärt jämställd professorskår. Men detta motbevisar inte tesen om feminiseringens effekter på forskningens kvalitet, skriver författarna i en replik på ett aktuellt inlägg på SvD Kulturdebatt.

Denna replik accepterades i förkortad form för publicering på SvD Kulturdebatt. Emellertid valde vi i stället att här publicera texten i dess fulla längd.

Det går att åstadkomma jämställdhet inom akademin utan kvotering och det går att förena med ett bastant kvalitetslyft av verksamheten. Det skriver Bo Rothstein med anledning av ett uppmärksammat reportage om Academic Rights Watch i SvD Kultur.

I reportaget gör ARW-medlemmar gällande att en allt större andel kvinnliga forskare leder till svårigheter att upprätthålla en hög kvalitet i forskningen. Kvinnor tenderar att i mycket högre utsträckning än män vara intresserade av människor och relationer. En feminin kultur orienterar sig mot mitten, mot en ”lagom” nivå, snarare än mot toppen. Tvärtemot vad som normalt tas för givet behöver samhället alltså generellt göra en avvägning mellan kvalitet och numerär jämställdhet.

Trots ämnets enorma sprängkraft, eller kanske just därför, har få vågat ge sig in i debatten. Vi välkomnar därför det faktum att även Rothstein tar denna problematik på allvar.

Rothstein framhåller, med rätta, att det finns många extremt skickliga kvinnliga forskare som han haft privilegiet att samarbeta med, forskare vars ”tolerans för medioker forskning varit obefintlig”. Detta talar, verkar han mena, emot påståendet att kvinnliga forskare skulle orientera sig mot mitten och tolerera lägre kvalitet i högre grad än män.

Emellertid är sambandet vi anför ovan endast av statistiskt slag. Som sådant är det förenligt med att det finns en hel del kvinnliga toppforskare. Så långt är alltså det som Rothstein skriver helt i linje med den uppfattning som vi själva företräder.

Av samma skäl är vi helt eniga med Rothstein om att det är i princip möjligt att förena numerär jämställdhet – lika många professorer av båda könen – med väldigt hög kvalitet i forskningen. Exempelvis kan strikt meritokrati vid tjänstetillsättningar i kombination med skickliga kvinnliga sökande leda till att en numerärt jämställd prestationskultur kan värnas och främjas.

Vidare menar Rothstein att Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg är ett exempel på just detta: att man lyckats förena jämställdhet och likabehandling med forskning i internationell toppklass. Att statsvetarna i Göteborg är något av en svensk akademisk kronjuvel håller vi givetvis med om. Institutionen är också nära att ha numerär jämställdhet på professorsnivån: av de 26 professorerna är 12 kvinnor. Rothstein framhåller i artikeln att den kvinnliga andelen professorer förväntas öka de närmaste åren när de fem mest seniora professorerna, samtliga män, går i pension. 

Rothstein hävdar att allt detta uppnåtts ”utan ett uns av kvotering eller liknande genvägar”. Påståendet är intressant i ljuset av en liten undersökning som vi gjort av institutionens professorer och deras vetenskapliga framgångar, mätt i antalet citeringar i Google Scholar.

Det visar sig nämligen att det finns stora skillnader i citeringar mellan kvinnliga och manliga professorer på institutionen. Medan kvinnorna är citerade i genomsnitt 2792 gånger är motsvarande siffra för männen 6637. Männen är alltså mer än dubbelt så ofta citerade som kvinnorna. Resultatet kvarstår om man tar bort de fem äldsta männen vilket innebär att medelciteringarna för männen sjunker något, till 6430. För den riktigt nyfikne kan vi nämna att medianvärdet för de kvinnliga professorernas citeringar är 1671 och för männen 4388 idag respektive 4784 när de fem äldsta pensionerats. 

Av de 7 personer som har över 6000 citeringar är 2 kvinnor. Av de 5 personer som har över 10 000 citeringar är en kvinna. Två tredjedelar (8 av 12) av kvinnorna har färre citeringar än den näst minst citerade mannen. Hur ser det ut i den absoluta toppen? Utan de fem äldsta männen har 3 personer över 10 000 citeringar, varav en är kvinna, och 5 personer har över 6 000 citeringar, varav 2 är kvinnor.

På toppnivån är det alltså inte jättestor skillnad mellan kvinnor och män om man försöker kompensera för karriärlängd, men på nivån under blir det väldigt stor skillnad mellan könen. På den institution som Rothstein framhåller som en kombination av vetenskaplig framgång och jämställdhet är alltså de kvinnliga professorerna mindre än hälften så citerade som de manliga.

Vi har Rothsteins ord på att de kvinnliga professorerna inte fick tjänsterna genom kvotering eller liknande. De som rekryterades genom öppen utlysning var alltså bättre än, eller minst lika bra som, de bästa manliga sökande när de anställdes, och de som befordrades uppfyllde bedömningsgrunderna för professorer enligt oberoende sakkunniga. Något måste i så fall ha hänt sedan dess. Då vi har Rothsteins försäkran om att de likabehandlats måste orsaken till den lägre kvinnliga citeringsgraden ligga i något annat förhållande.

Den förklaring som oftast anförs i dessa sammanhang är att kvinnliga akademiker tenderar att vara betydligt mindre produktiva i förhållande till sina manliga kollegor. En aktuell forskningsrapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) kom fram till att kvinnor är lika produktiva som män upp till cirka 30-årsåldern. Sedan händer något som gör att män i 35-60-årsåldern i genomsnitt är ungefär 2,5 gånger mer produktiva än kvinnor i samma ålder. Rapportförfattarna skriver att ”[e]n rimlig tolkning är att detta hänger samman med att kvinnor ofta får barn i den åldern” (sid. 59).

Snarare än att tala emot vår tes om feminisering är alltså statsvetenskapen i Göteborg ytterligare ett exempel på precis det problem som vi uppmärksammat: att kvinnliga akademiker statistiskt sett är mindre produktiva och har mindre vetenskapligt genomslag.

Det är intressant att Rothstein påpekar att institutionen samtidigt blivit framgångsrikare i olika rankningar. Institutionen har de senaste tjugo åren specialiserat sig på att tillhandahålla stora databaser för kvantitativa studier av styrningskvalitet och olika aspekter av demokrati. Det är troligt att dessa imponerande, unika satsningar förklarar de stora framgångarna på senare tid snarare än ökad jämställdhet.

Som vi kunde berätta i vårt inlägg om UKÄ:s aktuella utredning av den akademiska friheten i Sverige är den institution som där, utan att den nämns vid namn, tas upp som akademiskt föredöme Statsvetenskapliga institutionen vid GU (sid. 100-107). Särskilt betonas institutionens goda seminariekultur och starka kollegiala miljö. I de intervjuer som UKÄ gjort framgår att den akademiska kulturen grundades på 1950-talet och att en ”tongivande professor”, det vill säga Rothstein själv, starkt bidragit till en kultur ”där den fria diskussionen blev central och att formulera forskningsfrågor tillsammans var en starkare drivkraft än att fokusera på meningsskiljaktigheter” (sid. 106).

En kultur kan dock förändras, och i UKÄ:s rapport återges ledningen uppfattning att det är viktigt att inte ta den för given. Ödesfrågan för statsvetenskapen i Göteborg är, som vi ser det, huruvida det sunda patriarkala/maskulina arvet från Rothstein med flera forskare kommer att kunna förvaltas på sikt.

Att hitta en formel för att kombinera stor kvinnlig representation med internationell excellens är något av den svenska forskningens ”heliga Graal”. Givet det empiriska underlaget gällande citeringar är det tyvärr inte uppenbart, Bo Rothsteins försäkringar till trots, att statsvetarna vid Göteborgs universitet har funnit denna dyrbara klenod.

Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi, Academic Rights Watch

Catharina Grönqvist, författare och debattör

Författarna är aktuella med boken Den mjuka staten: feminiseringen av samhället och dess konsekvenser som utkommer på Karneval Förlag i juni.

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦