Det krävs inte mycket för att bli klassad som besvärlig av ledningen på våra mindre högskolor; det räcker att man inte applåderar deras sätt att leda lärosätet. Det skriver Klaus Solberg Söilen, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Halmstad, i årets första sommarkrönika. 

Sommaren har anlänt, och med den kommer ledighet, sol, bad och tid för reflektion över vårt akademiska landskap. I den här krönikan vill jag ta upp något som många av oss i den akademiska världen har märkt och kanske suckat åt: den växande klyftan mellan ledningen och forskarna vid våra mindre högskolor och många fakulteter runt om i landet.

På de vetenskapligt svagare institutionerna har vi sett en oroande trend där ledningen flyttar sitt fokus från forskning och vetenskap till politiska mål. I stället för att anställa den mest kvalificerade kandidaten, kan ledningen välja att fokusera på att uppnå jämställdhetsmål genom kvotering av kvinnor och minoritetsgrupper.

Detta gäller både forskare och chefer. Det är inte ovanligt att de annonser om nya chefsposter man ser i tidningen bara är ett spel för galleriet, medan den egentliga rekryteringen går till något dyrt konsultföretag i Stockholm för att hitta den ”rätta kandidaten”. Även om mångfald är viktigt ser vi gång på gång hur en överdriven betoning på kvotering leder till att vetenskapliga meriter inte får tillräcklig vikt, vilket i sin tur påverkar kvaliteten på forskningen och undervisningen negativt. När man bortser från objektiva meriter och transparens i processer skapar man bara en kultur av (befogad) misstänksamhet.

En annan aspekt är den överdrivna inriktningen på ämnen som miljö och hållbarhet, vilka ofta förknippas med vänsterpolitik. Om stora delar av forskningsbudgeten allokeras till klimatrelaterade projekt, och om alla påläggs att prata om hållbarhet och genus i alla sina kurser kan det hämma utvecklingen inom andra viktiga vetenskapliga fält som medicin, teknik eller ekonomi. Man fokuserar också ofta på fel miljöfrågor, vilket exempelvis skedde när vi i praktiken avvecklade all vår kunskap om kärnkraft till fördel för populistiska och starkt subventionerade forskningsprojekt inom vindkraft.

Ledningen driver igenom sin agenda genom styrda forskningsnämnder fulla av lektorer (professorerna kan man inte lita på, för de kan tänka själv), där mandatet utgår från ledningen och inte från kollegiet, och även genom kursändringar som är politiskt motiverade snarare än vetenskapligt grundade. ”Varför vill du använda så många Nobelpristagare i ekonomi i dina föreläsningar? Finns det inte andra alternativa forskare?” Jaha, är inte Nobelpriset tillräckligt vetenskapligt för er? Vad vill ni ha i stället då? Något svar på detta får man inte, men man vill ha in fler ”alternativa” ekonomer, i första hand marxister och de som är kritiska till USA. Eller var det för att cirka 40% av de som mottar priset har judisk bakgrund? Man kan undra.

Sådana överväganden var tillräckliga för att stänga vårt masterprogram i år för ”bristande kvalitet”, med gigantiska ekonomiska förluster som resultat. Som en konsekvens av detta har samma ledning bett institutionen att spara, spara, spara till nästa år. Något samband bryr man sig inte om. I stället vill man nu ha två nya masterprogram, men då vill man styra innehållet själv genom att ge uppgiften till forskare som tillhör samma krets: kompisar och vänligt sinnade politiska agenter.

Dessa nya program ska skapas utgående från ledningens egen bild av verkligheten. Ja, jag skulle önska att allt detta bara var något jag hittade på i hängmattan, men så är inte fallet. För Sverige som land är det som att försöka få en trädgård att blomstra genom att bara vattna ogräset.

Universitets- och högskoleledningar över hela landet väljer att prioritera forskningsanslag till områden som är politiskt laddade, som social rättvisa eller identitetspolitik, på bekostnad av grundläggande forskning. Detta skapar i sin tur en obalans där vetenskapliga frågor av större allmän betydelse får stå tillbaka för forskningsprojekt som är politiskt korrekta eller populära. Det är lite som att byta ut hela menyn på en restaurang till bara en rätt – visst, vissa kommer att älska det, men de flesta kommer att undra var deras favoriträtt tog vägen.

Lärosätets tidning framstår som ett propagandadokument, helt frånkopplat den forskning som bedrivs i stort. Och efter ett tag bryr man sig inte. APT-mötena blir bara tomma hurra-möten där chefen berättar om hur duktiga vi är. Ingen kommenterar för att man vet att hela systemet är trasigt.

Det är nästan skrämmande hur snabbt avkollegialiseringen av svenska lärosäten har skett. Det som i princip har pågått under en hel generation nu är att lärare, som kanske inte längre orkar eller förmår bedriva forskning, byter karriär och blir administratörer. Dessa nya administratörer skapar sedan en politisk karriär för sig själva och påtvingar denna politik på sina peers. Intellektuellt är det som att plötsligt få besked om vad man ska göra av grannens barn.

När administrationen och ledningen växer i omfattning ökar också deras inflytande och makt. Problemet är att för att finansiera sin verksamhet tar de en allt större del av de pengar som lärosätena får från staten och forskarnas forskningsanslag. Det uppstår på detta sätt en ständigt ökande konflikt mellan ledningen och forskarna.

Ledningen kritiseras ofta för att inte stödja forskningen vid lärosätena eller för att vilja ändra befintlig forskning eller forskningsstrategier efter eget tyckande. När de blir kritiserade blir de aggressiva och slår tillbaka mot de anställda, i sämsta fall genom långdragna juridiska utredningar vars syfte är att hitta något som kan vändas mot den anställde, oavsett vad. Vi får en egendomlig situation där ledningen på många sätt blir forskarnas fiender. Det krävs inte mycket för att bli klassad som besvärlig av ledningen; det räcker att man inte applåderar deras sätt att leda lärosätet, vilket i denna Orwellska verklighet gör att de känner de sig hotade.

Vi har sett under våren hur frågan om akademisk frihet tolkas på ett nästan perverst sätt av ledningen som rätten för dem att göra som de vill, snarare än forskarens rätt att forska på det han eller hon anser mest angeläget.

Tyvärr finns det inte så många lösningar på detta problem. Eftersom dessa ledningar inte kan sanktionera eller korrigera sig själva, och eftersom problemet bara blir större, måste de ständigt granskas och korrigeras av externa parter. Hit hör inte bara UKÄ, utan även oberoende journalister, forskningsfinansiärer och intresseföreningar. Ett annat exempel kan vara att flytta vissa utbildningar från lärosätena och förlägga dem närmare verkligheten. Det kan exempelvis innebära att knyta utbildningar i ekonomi till handelskammaren som i Frankrike eller till andra mer praktiskt inriktade institutioner eller stiftelser.

Så, medan ni njuter av sol och sommar, låt oss tillsammans reflektera över behovet av att återföra fokus till vad våra akademiska institutioner egentligen borde handla om: att främja vetenskap och forskning. Låt oss hoppas att hösten för med sig en ny början där vi alla kan arbeta mot ett gemensamt mål – att stärka vår akademiska frihet och forskningens kvalitet. För att förverkliga detta är större och starkare kollegialt inflytande en förutsättning.

Glad sommar! Klaus Solberg Söilen, professor

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦