I Gareth Williams senaste bok On Ovid’s Metamorphoses, föreslås Ovidius vara en vägvisare i en osäker tid. Trots Metamorfosernas värde och dess betydelse genom århundraden, påverkas dess undervisning vid Columbia University av moderna fenomen som Donald Trump, #metoo och BLM-rörelsen. Williams bok ger reflektioner kring Ovidius mytologiska värld och den pågående turbulensen på universitetet, där identitetspolitik och debatten om västerländsk litteratur kolliderar, skriver Martina Björk i veckans sommarkrönika.

Låt Ovidius vara vägvisare i en osäker tid! Det föreslår Ovidius-forskaren Gareth Williams i sin senaste bok On Ovid’s Metamorphoses (New York: Columbia University Press, 2023). 

Metamorfoser av den romerske poeten Publius Ovidius Naso (43 f Kr–17 e Kr) är ett av den västerländska litteraturens främsta verk, ett verk som har lästs, imiterats och diskuterats genom århundraden. Drygt tvåhundra förvandlingsberättelser ur den grekisk-romerska mytologin gestaltas genom en mängd olika figurer i en komplex och lekfull berättarstruktur. 

Professor Williams har undervisat i drygt trettio år vid Columbia University och är en av lärarna vid den ett år långa kursen “Literature Humanities”, där Metamorfoser tidigare utgjorde obligatorisk läsning. Det är utifrån denna undervisningserfarenhet boken har tillkommit, skriver han inledningsvis. Så innehåller också On Ovid’s Metamorphosesen en rad intressanta och initierade nedslag i Ovidius myllrande, mytologiska värld. För den som vill fördjupa sig i verket bjuder Williams på värdefulla reflektioner. 

Det är bara det att inramningen stör. Williams säger sig skriva en bok för 2020-talet, där Donald Trump, “fake news”, #metoo, coronakrisen och BLM-rörelsen antas uppta våra sinnen. Varför just dessa fenomen gör vår tid särskilt osäker framgår inte. Vad som däremot blivit uppenbart under våren är att det är mer krisartat än någonsin vid författarens eget universitet. Jag börjar ana att det finns andra bevekelsegrunder än dem som anges för tillkomsten av den här boken.

Ungefär samtidigt som jag läser On Ovid’s Metamorphoses bryter den första studentdemonstrationen för Palestina ut, just vid Columbia University. I spetsen för protesterna står studentorganisationen Columbia Students for Justice in Palestine.^[1] Studenter har olovligen tältat på campus samt kopierat 68-demonstranternas tilltag med att ockupera universitetsbyggnaden Hamilton Hall. Budskapet har varit att man inte skall lämna området förrän ens krav blivit hörsammade. Undervisning, ceremonier och aktiviteter som universitetet planerat har fått ställas in.

Vid Columbia University har man fört ett intensivt identitetspolitiskt arbete under parollen “Diversity, Equity, Inclusion” (DEI). På hemsidan berättar man stolt om sina insatser för att främja mångfald och rättvisa. Arbetet skall genomsyra allt, på alla nivåer. Alla skall känna sig trygga i sin identitet och respektera olikheter som rör etnicitet, kön, sexuell läggning, religion, funktionshinder och ekonomiska förutsättningar. Däremot sägs inget om respekt för olika åsikter. Inte heller något om respekt för grundläggande regler.

Det har uppstått en kultur där tänkandet fastnat i maktanalyser och idéer om dominerande strukturer. Den subjektiva upplevelsen har fått tolkningsföreträde. För de lärare som undervisar är det här ett svårnavigerat hav där man lätt går på grund eller hamnar i storm. 

År 2015 inkom en grupp studenter vid kursen “Literature Humanites” med en begäran om att förse Ovidius Metamorfosermed varningstext. Klagomålet ledde till en debattartikel, författad av representanter från “Multicultural Affairs”, en organisation vid universitetet som driver studenters ärenden och erbjuder utbildning i DEI.^[2] Studenterna hävdade att Metamorfoser, i likhet med mycken annan västerländsk litteratur, innehöll stötande inslag, vilket skapade otrygghet i undervisningssituationen. Särskilt var det skildringarna av våldtäkter som ansågs besvärande. Läraren hade inte tagit tillräcklig hänsyn till det känsliga ämnet. (I sammanhanget kan nämnas att de sexuella övergrepp som skildras iMetamorfoser aldrig är särskilt explicita.) 

En debatt följde där många tog den akademiska friheten, den västerländska kulturen, det kulturella arvet och bildningen i försvar, men högljuddheten vann. Verket är numera borttaget från litteraturlistan.^[3] 

Gareth Williams nämns inte vid namn i debattartikeln, men det ligger nära till hands att tro att han är den undervisande lärare som avses. Själv yppar inte Williams något i boken om turbulensen kring Metamorfoser, men det är svårt att se hans bok som annat än en försvarsskrift. Jag önskar bara att Williams i högre grad hade vågat försvara traditionen, med tanke på den enorma betydelse som detta klassiska verk har haft för vår västerländska kultur – och fortfarande har! Att Ovidius läses än i dag beror på att han vet mer än de flesta om mänsklig strävan, fåfänga och besvikelse. Det är storartad litteratur. I stället förser Williams sina kapitel med rubriker som ligger i tiden: “diversity”, “self-discovery”, “identity”, “fake news”, etc. På ett sätt som ter sig ganska påklistrat går Williams studenterna till mötes med denna terminologi. Han ber dessutom om ursäkt å Ovidius vägnar för den “sexuella aggression” som finns i verket. 

Williams säger antagligen det som han tror att studenterna vill höra. Han förklarar att Ovidius är en progressiv författare som ger röst åt marginaliserade grupper och som skriver om personlig frigörelse, bland annat illustrerat genom att den unga Iphis byter kön och att Hermaphroditus har två kön. Det är inte på något sätt osant, men det är ett olyckligt sätt att snäva in Ovidius för en tänkt snäv amerikansk målgrupp. Williams bok blir märkligt tidsbunden, vilket är beklagligt med tanke på den tidlöshet som utmärker Metamorfoser.

Samtidigt undrar jag om Williams kanske försöker vara sådär pillemarisk och gäckande som Ovidius själv kan vara när han skriver mellan raderna. I kapitlet om “self-discovery”, där Iphis och Hermaphroditus tas upp, behandlas även Narcissus och Medea. Båda utforskar sin egen identitet, med resultatet att de blir självupptagna. Till en början är de oskuldsfulla, men de förvandlas: Narcissus till en förblindad egoist och Medea till ett hänsynslöst monster som ständigt vill ha mer. Är det studenterna som skall känna igen sig?

Ovidius, skriver Williams, inbjuder läsaren till självrannsakning, och formulerar sig på ett sätt som jag känner igen från den legendariske litteraturprofessorn Harold Bloom: när vi läser Ovidius läser vi om oss själva. Det är inte vi som läser Ovidius, utan han som läser oss. Han avslöjar oss och lär oss något om vår mänskliga natur. Den som sätter varningsetiketter på Metamorfoser beter sig förmätet. 

Ovidius, liksom många av hans samtida kollegor, arbetade under devisen “Intet mänskligt är mig främmande”. Inget ämne var tabu. Han var tränad i att se saker från olika perspektiv i en mångfacetterad värld. Den friheten slår han ett slag för. Metamorfoser är full av berättelser om människor som tystas av inskränkta, fantasilösa personer som inte tål motstånd. Erfarenheten hade visat honom att våldet vann över ordet. Samtidigt vill han peka på att det förnuft som människan är utrustad med har kapacitet att inte låta barbariet vinna över civilisationen.

Sedan Metamorfoser skrevs har civilisationer gått under och avlöst varandra. I slutet av Metamorfoser förebådar Ovidius detta, samt att hans litterära mästerverk skall bestå medan detta sker. Han fick rätt, hur mycket än några studenter vid Columbia University vill ha bort honom. Ovidius kan vara en vägvisare inte bara i en osäker tid, utan i alla tider. Framför allt bör han studeras vid alla universitet.

Martina Björk, fil. dr i latin

Noter

^[1] https://www.cc-seas.columbia.edu/student-group/students-justice-palestine

^[2] Johnson, K., Lynch, T. Monroe, E. & Wang, T.: “Our identities matter in Core classroom” i Columbia Spectator 30/4 2015. Texten kan läsas här: https://www.coursesidekick.com/arts-humanities/2671149.

^[3] https://www.college.columbia.edu/core-curriculum/classes/literature-humanities