Att sätta sanningssökandet som främsta kärnvärde är inte konservativt och bakåtsträvande utan bästa sättet att hävda rätten till akademisk frihet, skriver Lotta Stern, professor i sociologi vid Stockholms universitet och VD för forskningsinstitutet Ratio.
Liksom många akademiker har jag läst UKÄs (2024) utredning Akademisk frihet i Sverige. I den enkätundersökning som utgör ett av underlagen i rapporten framgår att över hälften av akademikerna i Sverige ser den akademiska friheten som hotad, framförallt bland samhällsvetare och humanister. I de öppna svaren framstår politisk styrning och politisk påverkan samt forskningsfinansiering som främsta hot (s. 58-61).
Akademisk frihet är ett av akademins främsta kärnvärden. Akademisk frihet innebär en rätt att forska och undervisa utan hänsyn, utöver forskningsetik, till eliters intressen, etablerade sanningar eller heliga kor. Det är en princip som bygger på historiska erfarenheter, där ny kunskap och nya idéer som utmanat rådande samhällsnormer på olika sätt förbjudits, förtryckts eller förhindrats att spridas av samhällets makthavare. Att jorden roterar runt solen och att människor en gång var apor är alla sanningar som var djupt impopulära när de lades fram. Idag är det för de flesta uppenbart att eliter och andra makthavare inte ska ha rätt att lägga sig i sökandet efter sanningar bara för att de utmanar deras intressen eller status quo.
Sanningssökandet är ett annat klassiskt akademiskt kärnvärde. Den idealtypiska forskaren är en person som träget testar en teori, redo att förkasta den om hypotesen falsifieras. Öppen för alternativ, ständigt kritisk och ifrågasättande, av både sina egna idéer och andras i en evig jakt på sanning. Sökandet efter sanning är det värde som starkast motiverar den akademiska friheten. Historien har lärt oss att fritt sanningssökande gynnar forskningen, utbildningen och, i förlängningen, mänskligheten.
Allt fler samhällsvetare är dock skeptiska till att Sanningen kan finnas. Alltsedan Kuhn är det allmänt känt att forskare är människor som alla andra. De socialiseras in i sitt kunskapsfält, där teorier tas för givna och omhuldas på ett sätt som inte alls liknar idealtypens kritiska objektivitet. Likaså utmanas denna bild av Zuckermans vetenskapssociologiska studier som visar att vetenskap, åtminstone delvis, drivs av en kamp om berömmelse och status. Den så kallade Matteus-effekten inom forskning etablerar att exempelvis Nobelpristagare blir ”kändisar” och får fler citeringar och mer resurser än deras vetenskapliga bidrag ”förtjänar”. Sist men inte minst har vi Nobelpristagare Myrdals objektivitetsproblem, som utmanar hela idén om att objektivitet är möjlig för en samhällsvetare enär forskaren bär med sig sina värderingar in i forskningen. Den idealtypiske forskaren visar sig vara just en idealtyp; en analytisk modell utan exakt motsvarighet i verkligheten.
Det har fått många samhällsvetare att överge Sanningen med stort S, till förmån för sanningen med litet s. Det är en mer ödmjuk samhällsvetare, väl medveten om brister, som efter bästa förmåga strävar efter att efterleva Mertons CUDOS-normer, fullt medvetna om att de är just ideal och att människan så att säga följer med in i vetenskapens värld. I den bästa av världar bistår våra meningsmotståndare med kritisk blick och utmanar våra förgivet-taganden så att bristerna i resonemang och sanningssökande hålls i schack. På marknadsplatsen för idéer kommer de bästa idéerna att vinna!
Men andra samhällsvetare tycks istället ha ersatt ”sanning” med andra värden som ”social justice” som på svenska bäst översätts med jämlikhet. I USA har många elit-universitet lagt till ”social justice” som ett värde av lika stor betydelse för universitetet som sanningssökande. Jonathan Haidt, socialpsykolog och en av grundarna av Heterox Academy, menar att universitet inte kan omfamna båda, de måste välja. En institution kan inte ha mer än ett ”telos”. Jag är benägen att hålla med, men frågan är vad valet av ”social justice” som akademiskt kärnvärde innebär för den akademiska friheten.
Givet att de amerikanska humanistiska och samhällsvetenskapliga institutionerna domineras av vänstern, är möjligen framväxten av ”social justice” som akademiskt kärnvärde högst naturlig; ”alla” är överens om att social rättvisa är mycket viktigt och bör eftersträvas på alla möjliga sätt. Både jämlikhet och ”social justice” är begrepp som används inom olika ideologiska perspektiv, men inom akademin är det vänsterns ”lika utfall” som avses. Heterodox Academy grundades för att motverka den konformism som skapats av en politiskt ensidig akademi.
Kombinationen av ideologisk konformism och omfamnandet av ”social justice” skadar utbudet av idéer som forskningen omfattar. ”Olämpliga” forskningsresultat stoppas i byrålådan, allt i enlighet med redaktionen för tidskriften Nature som ber forskare beakta hur forskningsresultat kan påverka marginaliserade grupper. När meningsmotståndare saknas eller är tysta finns ingen kritisk blick som utmanar förgivet-taganden. Det riskerar att skapa ”grupptänkande” som urholkar värdet av den kunskap som fälten producerar. Utan konkurrens från oliktänkande hämmas kritik, resultatet blir sämre forskning. Jag har själv kritiserat genusvetenskap för att enögt fokusera endast på social-konstruktivistiska teorier för att förstå könsskillnader på arbetsmarknaden, jag har kollegor som på motsvarande sätt har kritiserat forskning om rasism, en liknande kritik inom psykologin förs fram här. I slutänden skadas akademins trovärdighet och legitimitet av enögd ideologisering. Min spaning är att det i förlängningen riskerar att underminera hörsamheten för rätten till akademisk frihet. Om akademisk frihet bottnar i sanningssökande, och sanningssökandet blir alltmer perifert inom samhällsvetenskaperna, och ersätts av sökandet efter ”social justice”. . . Jag vågar påstå att det i det perspektivet inte är så märkligt att makthavare som har en annan ideologisk tillhörighet kommer att ifrågasätta vad som pågår och i förlängningen ha åsikter om att skattemedel tillsätts i den akademiska frihetens namn. Med andra ord, att sätta sanningssökandet (med litet s) som främsta kärnvärde är inte konservativt och bakåtsträvande utan bästa sättet att hävda rätten till akademisk frihet!
Lotta Stern
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦