Är det en slump att det inte längre finns några spår av den ena parten i en av Sveriges Lantbruksuniversitet mest långdragna och infekterade vetenskapliga konflikter? Mats Hagner var professor vid SLU fram till pensioneringen 1999 varpå han fortsatte att verka som inbjuden forskare till 2012. Men idag går det inte att hitta Hagner på SLU:s webbplats och digitala databaser. ARW återvänder i detta inlägg till ett fall som sänder kalla kårar längs ryggraden.
Är det rimligt att en högskola tar bort alla tecken på att det någonsin funnits en intern vetenskaplig debatt i en kontroversiell fråga? I detta fall handlar det om SLU och kalhyggets brister och förtjänster. Är det bra för skog, virkeskvalitet och miljö att jämna all skog med marken eller är det bättre att avverka med större urskiljning, exempelvis genom så kallad blädning som innebär att man eftersträvar en skog med träd av olika storlekar, från små plantor till stora träd?
Det som för en lekman kan tyckas vara hugget som stucket (sic!) har varit en omdebatterad och i högsta grad känslig fråga vid SLU i Umeå. Bakgrunden är att den mäktiga svenska skogsindustrin inte velat veta av något annat än kalhygge, vilket givetvis är en, åtminstone kortsiktigt, mer kostnadseffektiv metod än att välja ut enskilda träd för avverkning. Därför har det, som vi skrivit tidigare, funnits ett tryck från näringsliv och politik på SLU att leverera ”rätt” vetenskaplig slutsats i frågan, särskilt när SLU låg under Landsbygdsdepartementet, vilket i praktiken betytt att för full hals sjunga kalhyggets lov.
Denna symbios mellan akademi, näringsliv och politik, där det inte längre går att avgöra var det ena slutar och det andra tar vid, verkar länge ha fungerat till parternas belåtenhet. Tills Mats Hagner anställdes som SLU-professor på 1980-talet.
Som professor drev Hagner nämligen redan från början tesen att kalhyggesbruket borde ersättas med mindre radikala avverkningsmetoder. Hans variant av skogsbruk kallas ”naturkultur”. Det som skiljer naturkultur från andra kalhyggesfria metoder är att man koncentrerar tillväxten till de största och värdefullaste träden. Enligt Hagners beräkningar har kalhyggen förorsakat skogsägarna men även skogsindustrin miljardförluster, mest på grund av allt sämre råvara.
I denna veva gick Hagner ut med uppgiften att det skulle finnas grava fel i en SLU-avhandling som ansågs särskilt värdefull då den – därom rådde stor enighet – slutgiltigt slagit fast kalhyggets välsignade effekter.
Hagner gick i pension 1999, men hade då gjort sig så impopulär inom SLU-ledningen att han fick avslag på sin begäran att få fortsätta sin aktiva forskning som professor emeritus, vilket hade varit praxis för professorer som går i pension. Han förlorade därmed all tillgång till SLU:s resurser.
År 2000 fick Hagner hjälp av dåvarande prefekten vid Institutionen för skogsekonomi, som tillät honom att verka där som gästforskare. Hagner kunde nu fortsätta sin forskning från hemmet och registrera sina resultat i SLU:s bibliotek. Åren 2011-2012 var Hagner formellt anställd vid SLU. Som gästforskare ordnade Hagner bland annat en personlig distansutbildning på högskolenivå, som resulterade i ”Certifikat i Naturkultur”.
Forskare och tjänstemän på SLU samt hos Skogsstyrelsen fortsatte emellertid att hävda att Naturkultur sänker produktionen och förorsakar ekonomiska förluster för skogsägare. År 2012 publicerade Hagner en skrift i SLU-databasen Epsilon, där det påstods att SLU:s utredning om hyggesfritt skogsbruk, som publicerats av Skogsstyrelsen, innehöll vetenskapliga felaktigheter.
Reaktionen från SLU lät inte vänta på sig. Men snarare än att, i god akademisk ordning, försöka motbevisa Hagners påstående, beslutades det att Hagners samtliga 36 elektroniskt registrerade rapporter skulle raderas, något som ARW kunde bekräfta i tidigare inlägg. Detta ogenerade ingrepp i forskningens frihet uppmärksammades även i en mot SLU kritisk artikel i Expressen. I samma veva beslutade den nye prefekten att Hagner inte längre skulle få gästforska vid SLU.
Det som har hänt på senare tid är att samhällsdebatten kring kalhyggen verkar ha vänt. Här har givetvis miljörörelsen spelat en viktig roll. Forskare och andra aktörer har börjat få upp ögonen för olika alternativ till kalhygge, och det finns nu utbildningar i detta vid olika svenska lärosäten. Personer med certifikat från Hagners kurser har bildat ”Naturkulturförmedlingen” som via internet förmedlar tjänster till skogsägare och som driver distansutbildning.
Effekten av detta nyvaknade intresse för naturkultur och likande metoder är emellertid att SLU hamnat i en problematisk sits där lärosätet riskerar hamna på fel sida om historien. För hur ska man förklara att man i decennier konsekvent avvisat sådana metoder med förment vetenskapliga argument som inte visat sig hålla måttet – och när argumenten tagit slut raderat obekväm forskning som påstått motsatsen?
Det mest rakryggade hade givetvis varit att erkänna att det finns alternativ till kalhyggesbruk som åtminstone behöver tas på allvar och utforskas, återställa samtliga raderade publikationer och offentligt ge 90-årige Mats Hagner någon form av erkännande.
I stället har SLU valt att visserligen medge att det finns lovande alternativa, kalhyggesfria avverkningsmetoder, vilket sker i en aktuell metaanalys från lärosätet, men detta utan att erkänna att man tidigare haft fel och motarbetat oliktänkande.
Det är nu det blir riktigt kusligt. Som ARW kunnat verifiera har SLU raderat alla spår av att Hagner någonsin verkat vid universitetet. ARW har sökt på ”Mats Hagner” i SLU:s aktuella publikationsdatabas, SluPub. Där finns ingen av hans artiklar kvar från hans tid vid SLU. När man söker på ”Mats Hagner” på SLU:s webbplats får man bara en träff: en anonym Powerpoint-presentation där Hagners modell kritiseras.
Har Mats Hagner ens existerat?
Den besvärande frågan ställer sig: Har SLU, genom att selektivt redigera historien, försökt få det att se ut som att Hagner aldrig verkat vid lärosätet, detta i syfte att dölja SLU:s tvivelaktiga roll i den gamla konflikten mellan naturkultur och kalhyggesbruk?
Kanske är detta fel och allt bara tillfälligheter och missförstånd. Men hade det i så fall inte varit bättre att hantera denna meningsskiljaktighet, vars samhällsekonomiska och miljöpolitisk betydelse knappast kan överdrivas, på ett sätt som inte gjort att SLU nu framstår som ett universitet som, i närmast totalitär anda, bedriver censur och agerar mot oliktänkande?
Finns det andra fall där SLU gjort sig av med oliktänkande genom att radera dem från historien? Hör gärna av er till ARW om ni sitter inne med information om liknande fall. Som alltid går det bra att kontakta oss anonymt.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦